Den döden dog

Där satt jag i all sköns ro och lekte med min nya leksak, mobiltelefonen. Bl.a. installerades ett program för att se hur vädret blir. Ett annat program som fann nåd för mina ögon var ett GPS-program som mäter sträckan jag färdas. Till sister Jane är det ganska exakt 200 m. Översättningsprogrammet jag testade gjorde lite som det själv ville. Jag provade att översätta ”katt” till finska. Svaret blev ”cat”, så nu vet ni det. Det ligger helt i linje med att avveckla nationalspråken i republiken som vissa politiker arbetar för. Programmet har redan avskaffat finskan.

Plötsligt ser jag i ögonvrån en liten grå skugga som kilar fram mellan stols- och bordsben. Hade det inte varit för det där klampande ljudet av små fötter hade jag trott att det var en synvilla. Men jag hade sett rätt, det var en liten mus som behagade besöka mig. Vi stannade upp, lika förvånade båda två, innan jag rusade fram för att ge den smäll med träskon. Jag hann inte.  Tro mig, jag har inget emot besök, men möss bör hålla sig borta. Trots deras litenhet gör de stora ljud. Speciellt om natten när jag försöker sova kan deras smattrande fötter mot golvmattan uppfattas som en häst i full galopp.

Nu inleddes en katt- och råttalek som pågick hela eftermiddagen. Ja, det var jag som var katten och musen var råttan. Med jämna mellanrum tittade musen fram och tog en runda på golvet. Lika snabbt var jag framme med en sko i högsta hugg men jag missade varje gång. Ibland var det bara centimeter ifrån en fullträff men den hade turen på sin sida. Det måste ha sett ut som Tom och Jerry i full fart. Den tog sin tillflykt bakom kylskåpet, smet in bakom köksinredningen och svårast var det att hitta den när den for in i vedlådan.

En gång smet den in i på toaletten (kanske den blivit nödig av allt spring?) och då trodde jag att den gjort sitt livs största misstag. Jag rusade efter och stängde dörren och började leta mus. Där hade den inte mycket att gömma sig bakom, men den bara försvann. Inte ett spår någonstans. Det var i det läget jag började fundera var musfällan fanns.

Så plötsligt dök den upp bland datakablarna som låg på golvet. Bara en halv meter från mina fötter. Denna gång var det jag som hade tur och med ett välriktat tramp ändade jag dess liv. Som tur var krossade jag den inte under min träsko utan bara en tunn rännil med blod från näsan rann ut på golvet. Men död var den och med ett kast försvann den ut i snödrivan. Så var den leken slut.

Sedan gjorde jag mig litet ätbart. Korv, en betydande hög brysselkål, gurksallad och oliver blev dagens rätt. En brysselkål föll på golvet och den kastade jag bort. Normalt hade jag bara blåst lite på den och lika glatt stoppat den i munnen men när nu musen åkt slalom över golvet halva dagen vågade jag inte äta rymlingen (brysselkålen, inte musen!) från tallriken. Man vet inte vad den lilla inkräktaren hade för smittsamma saker på fötter och päls. Jag har en gång drabbats av sorkfeber och det var ingen trevlig upplevelse. Nöjd är jag dock att jag inte kommer att störas av någon mus kommande natt.