Måttligt motto

Den uppmärksamme bloggbesökaren har kanske lagt märke till att jag något fräschat upp min profiltext. Texten under mannen med hatt bakom kameran. Förhoppningsvis kommer också bilden småningom att bytas ut.

Mitt motto och min önskan finns dock oförändrad kvar.

TV-programmet ”Fråga kultureliten” sågs i morse på YLE-Arenan. En rad prominenta gäster skall svara på tittarnas frågor om konsten, livet och döden. I detta första program fanns Lars Gustavssons, Anneli Alhanko, Daniel Birnbaum, Jessika Gedin och Sven-David Sandström på plats. Kulturpersonligheter hela högen och mest tyckte jag Lars Gustavson glänste.

De fick som uppmjukningsfråga vilket som är deras livsmotto eller ordspråk.

Sven-David Sandström: Be happy! Tänk mycket!
Jessika Gedin: Lyx, lugn och vällust.
Daniel Birnbaum: Följ konstnärerna!
Anneli Alhanko: Allt har sin tid. Försök att förverkliga din dröm!
Lars Gustavsson: Vi börjar om. Vi ger oss inte.

Fina motton och uppmaningar men bäst var väl ändå Lars Gustavssons motto, tyckte jag. Nämligen att inte ge upp även om man ibland misslyckas. Det är bara att spotta i nävarna och börja om. Envisheten. Att ta vara på lärdomen och erfarenheten. – Så tolkar jag hans motto.

Mitt eget motto och önskan är inte heller så dumt, om jag får säga det själv.

Jag vill somna med förnöjsamhet, vakna med förväntan och stiga upp när det mig behagar. – Det är väl inget omöjligt eller orimligt?

Att somna med förnöjsamhet innebär att dagen varit lyckad, att jag är nöjd med min tillvaro och gärning.

Att vakna med förväntan är att en ny dag, full med fina saker och planer, står för dörren.

Att stiga upp när det mig behagar är att jag äger min egen tid; jag har frihet. Frihet är en viktig sak för mig. Jag kan som sagt vakna med förväntan men ändå ligga och dra mig en stund, kanske läsa en bok, utan att någon står över mig med piskan.

En annan sak är att i verkligheten stiger jag upp kvart i sex nästan varje morgon. Men jag kan välja, det är det som är poängen!

Programmet var annars intressant och många kloka åsikter och svar förmedlades. En fråga var: Varför är konståkning sport medan balett är konst? Konståkning heter ju till på köpet konståkning och tittar man på två skärmar bredvid varandra där båda utförandena visas så visst är de otroligt lika.

Jag tänker inte ge svaret för ni har ännu lite tid kvar att titta på Arenan detta första program. Drygt ett dygn! Om ni bor i Finland.

Vad har ni för livsmotto eller klokskap när livet behöver det som mest?


Fråga kultureliten – serie i fem delar.

Eliten sned brygga! Vem skall vi fråga varför?

Skogen

Igår kväll gjorde sig skogen åter påmind. Dels genom ett TV-program som ingår i Lasso på svenska YLE, vår egen Tv-kanal, som starka krafter nu vill ta bort som självständig kanal och slå ihop med en finsk kanal. Hur det går med det vet vi nog, majoritetsspråket tar över hur många goda löften det än ges i initialskedet för att lugna oss svenskspråkiga. Tyvärr är det så som det fungerar och vi har sett många gånger förr, svenskan glöms bort, ibland t.o.m. hos de som är finlandssvenskar.

Nåja, det var inte om det jag skulle skriva om utan om TV-programmet och en skogsavverkning nära mitt ställe, på ett grannskifte.

Igår, kanske redan dagen före, så hördes maskinljud och brak när processorn närmade sig. I skymningen såg jag starka strålkastare mellan trädstammarna och jag blev tvungen att gå dit och inspektera eftersom jag har en antenn i skogen där. Den var borta, puts väck. Synd, för hade jag vetat om detta så hade jag rullat in min tråd och räddat den. Nu var den i småbitar.

Detta väckte en del tankar om skogsbruk och vem som äger skogen. Byn består till en stor del av skogsmark och vi som bor här har blivit vana att betrakta skogen som vår skog, vår natur. Så är det naturligtvis inte utan jag skulle tro att idag äger utomstående kanske mer än hälften av byns areal. Människor som är okända, kanske boendes långt borta och som i många fall inte har någon anknytning alls till byn förutom sitt skogsägande. Så var det inte för 100 år sedan när storskiftet genomfördes och byns mark delades upp mellan bönderna i byn på 8 hemman. Då var det stora arealer per hemman, nu är det småbitar och ibland får man på kartan se de mest märkvärdig former på skiftena.  Speciellt inne i byn där tomtmark styckats av.

Men sådan är utvecklingen, släkten komma och släkten gå, arvskiften och försäljningar görs och många har flyttat bort. Det finns skogsskiften som ingen vet vem som är ägaren. Så var det inte förr i världen när byns skog ägdes av bybor. Då tog de yxan på axeln och gick till skogs, spände hästen framför åkan och körde ut sitt eget virke till försäljning. Alla visste vem som högg och var. Idag kommer en anonym maskin som jobbar dag och natt och på ett par dygn är stora ytor kalhuggna utan man ens sett en skymt av föraren i hytten. Man hör brummet och braket och plötsligt är det åter tyst och en vacker skog har ödelagts, blivit till pengar. Efter någon tid görs skogsplantering med samma typ av träd över hela kalhygget. Monokultur kallas det. Den mångfald som fanns innan är borta. Och av de träd i mitt skifte som står närmast kalhygget kommer vid kommande stormar ett antal att blåsa omkull. Kanske jag då också blir tvungen att kalhugga om skadan blir för stor, vilket har hänt mig vid ett tidigare tillfälle. En effekt som kan liknas vid fallande dominobrickor.

Jag är själv skogsägare och har också kalhuggit ytor och är således en del av systemet men på senare år har jag alltmer börjat fundera på om detta är rätt metod. Skogsindustrin vill ha det så, rationellt och effektivt men är det rätt gjort mot skogen? Kunde inte hellre selektiv avverkning göras vartefter så att kalhyggen kunde undvikas till fromma för ekosystemet och mångfalden. Relationen mellan skogsvårdsföreningar och industrin är inte heller alltid den bästa. För industrin är detta mest till besvär och något man inte prioriterar. Money rules!

Som motvikt till braket i skogen tittade jag igår kväll på ett program med namnet ”Varför vill alla dra till skogs?” I programmet funderas över vår relation till skogen, vårt behov av natur, lugn och ro. Inte så mycket om kalhyggen utan mera om en nästan romantisk syn på skogen. I programmet redogör några personer för sina förhållanden till skogen och inte minst min favoritbloggerska Jonna Jinton får två olika tillfällen att berätta om sitt skogsliv, något som hon idag till viss del lever av som bloggare, fotograf och konstnär.

Att författare, musiker, konstnärer och fotografer i alla tider har hämtat inspiration från skogen är klart. David Henry Thoreau skrev om sitt liv nära tjärnen Walden Pond i Massachusetts på 1800-talet. En mera lyrisk berättelse om det ensamma livet i skogen får man leta efter. Men även vanliga människor har behov av att vistas i skog och mark, insupa atmosfären, andas frisk luft, se dunklet mellan stammarna, skåda solens sken i trädtopparna, höra vindens sus, korpens kraxande. Inte alltid för att plocka bär och svamp, jaga älg eller motionera utan för att få den inre frid som skogen kan ge genom att bara vara stilla, ströva omkring. Varv ned. Jag tror att skogen är en viktig del i den nordiska folksjälen även om många idag är urbana och mera sällan ser en naturligt växande skog. Dragningen finns där någonstans.

Därför har också miljövård, friluftsliv och turism fått en allt större betydelse för skogens och naturens bevarande. Ingen vill se ett fult kalhygge men ståtliga granar, knotiga fjällbjörkar, porlande bäckar och glittrande sjöar går hem i stadens lägenheter och villor. Det finns t.o.m. någon ekonom som räknat ut att i framtiden kommer skogsägarnas orörda skogar att generera mera pengar än vanligt skogsbruk. Huruvida det håller streck återstår att se. Tills vidare rullar skördarna runt i skogarna, tuggar sig miltals fram och lämnar brutala avtryck efter sig.

 Programmet finns att se på här. 

skog
Så här kan det se ut innan. Min skog nära det nya kalhygget
skog
Så här kan det se ut efteråt.

Foto eller Lightroom?

En av fördelarna med att använda en systemkamera är att man kan ta bilder i raw-format vilket betyder att man inte direkt får en vanlig jpg-bild utan mera en fil med all information obearbetad och i sitt ursprung. Detta gör att man kan redigera bilden på ett helt annat sätt än en jpg-bild som direkt är komprimerad.  Skillnaden kan vara stor mellan en jpg-bild som kameran producerar och den bild som man kan arbeta fram i ett fotoprogram som kan behandla raw-format och som sedan sparas i jpg-format. Det finns många bildformat men jpg torde vara det vanligaste formatet hos vanliga fotografer och kameror.

Obehandlad raw-format kan också ses i vissa bildvisningsprogram men inte alla. T.ex. standardprogrammet Paint i Windows kan inte visa raw-format. Då kan man behöva ett program som kan konvertera det ”digitala negativet” till jpg eller annat format och på samma gång förbättra bilden. Själv använde jag tidigare Adobe Photoshop Elements men har övergått till Adobe Lightroom. Båda programmen har sina fördelar.

I och med Windows 10 har det nu också kommit ett standardprogram som gratis följer med systemet, nämligen programmet Foto (Photo App), som snabbt kan visa raw-formatet men också redigera raw-formatet och sedan spara en kopia i jpg-format. Programmet kan göra en hel del, det är snabbt och gratis. Funktioner som att förändra ljuset i bilden genom att ändra ljusstyrka, kontrast, skuggor och högdager. Färger kan ändras genom att justera temperatur, ton, mättnad. Även användbara filter och effekter som vinjettering och selektiv fokus finns att tillgå för att inte glömma beskärning, rotation, räta upp-bild, ta bort röda ögon och retuschera. En hel del användbara verktyg.

Jag gjorde ett litet experiment och gjorde samma behandling i de båda programmen för att se om det syntes någon skillnad. Jag justerade skuggor +100 och högdager -100 i båda programmen (en justering jag nästan alltid börjar med), inget annat. När jag studerat resultatet tycker jag att Lightroom levererade en bild med bättre skärpa, något som dock går att ändra i Foto genom att justera kontrasten. Foto har inte heller alla Lightrooms funktioner men programmet har onekligen mycket som kan användas för att förbättra en bild. Programmet kan mycket väl användas för att känna på hur det är att redigera och förbättra bilder i raw-format. Vill man sedan gradera upp sig kan man köpa något mera avancerat program som t.ex. Lightroom.

Jag kan tänka att många idag som har en systemkamera bara använder jpg-format för att det är enklast så och kanske inställt som standard i kameran men jag kan försäkra att genom att fotografera i raw-format och sedan förbättra bilden öppnar en helt annan värld i bildskapandet. Testa!

2016-02-06 Jokkmokk 011 Orginal
Så här ser bilden ut som jpg-format. Kamerans egen jpg-bild

2016-02-06 Jokkmokk 011 (2) Foto
Detta är vad Windows eget Foto-program levererade i jpg-format
2016-02-06 Jokkmokk 011 LR
Detta är Lightrooms version med samma justeringar både i Ligthroom och Fotot. Bilderna är sedan förminskade till samma storlek.

 

Laleh på TV

Dokumentären om Laleh visades igår på TV  men eftersom jag inte har min Tv-antenn i skick var det nära på att jag inte fick se programmet. Hon är min en av mina stora idoler när det gäller musik och jag ville ogärna missa detta tillfälle. Hennes musik är underbar, som person är hon unik och hon är en stark kvinna som inte låter sig styras hur som helst av musikbranschen. Tvärtom är det hon som bestämmer var skåpet skall stå.

Mina grannar har inte heller Tv-arrangemangen i skick så dit kunde jag inte gå så då det blev till att ta luren och höra om ett par av mina bekanta eventuellt var intresserade av programmet. Jo visst, det gick bra så då åkte jag dit för att titta på TV samt fick en trevlig pratstund också. Att dokumentären även sändes senare på kvällen från finlandssvenska Tv:n hade jag missat. Då hade jag kunnat se programmet via Internet men nu blev det besök och det var inte det sämsta.

Vi kom att tala om den första tiden, i början på 1960-talet, när Tv:n gjorde sitt intåg i trakten. De gårdar som först skaffade TV fick snart nyfiket besök av snart sagt hela byn. Hylands Hörna, Bröderna Cartwright och Familjen Flinta skulle ses. Mina bekanta som jag besökte igår kväll kunde berätta att det t.o.m. ordnades taxiresor till den man i deras by som först köpte TV. Han borde ha tagit inträde.

I vår by var det likande händelser. Det har berättats mig att på ett ställe ställde de upp mjölkhinkar på stuggolvet och plankor ovanpå så att alla skulle få sitta. På ett annat ställe var de ganska kvällströtta men hade inte hjärta att schasa iväg publiken utan sade: Vi går och lägger oss nu, stäng av Tv:n när ni går!

Min farbror och hans familj skaffade TV betydligt tidigare än far och mor. Därför hände det sig ibland att vi smet iväg över landsvägen för att se ett eller annat program. Lite harhjärtad var jag ibland för en gång blev det så spännande och otäckt att jag blev tvungen att hitta på en ursäkt för att gå hem. Programmet handlade om barn som blev instängda i en trång grotta och inte kunde ta sig ut. Där irrade de omkring i mörka gångar och diverse trånga passager. Hur det gick för barnen minns jag inte men säkert klarade de sig på ett eller annat sätt, men det fick jag inte se. Än idag undviker jag att se filmer som frossar i våld. Överhuvudtaget tittar jag väldigt lite film. Min TV-antenn är kaputt och det är snart sagt årtionde sedan jag satt min fot i en bio.

Hur som helst, Laleh fick jag se igår kväll och det är jag tacksam för. En mera vidunderlig person får man lera efter. Programmet kan också ses på tisdagskväll i repris.

laleh
Där är hon, Laleh i rutan. Te/kaffe och dopp bjöds som munskrypelse.

En låt med text som berör henne själv men också miljontals människor världen över.

[youtube=https://www.youtube.com/watch?v=Y_WCxqjsF28]

En av de obekväma

Jag såg ett program på nätet, ett program som nyligen sänts på Sveriges TV. Bloggaren Underbara Clara hade fått ett alldeles eget program i serien De obekväma. Hon bor i en by utanför Umeå i Västerbotten och hon skriver en av de mest lästa bloggarna i kungariket. Själva bloggen är kanske inte den mest givande ur min synvinkel men hon tar upp enskilda ämnen som jag finner intressanta. T.ex. detta med villkoren för arbetslivet och meningen livet kontra kneget. Jag håller med henne i många stycken. Här finns en länk till programmet: De obekväma – Underbara Clara

Den tekniken

Ibland blir det teknikstrul. Just nu har jag två på gång. Min stationära dator som jag använder för min radiohobby får ingen kontakt med modemet (via kabel) och är därmed också avstängd från nätet. Den trådlösa funktionen till min laptop är det inget fel på. Jag köpte ett nytt modem i fredags men samma problem kvarstod. Efter att ha testat att surfa på nätet via min ljudanläggning så konstaterade jag att mitt gamla modem ändå fungerar med kabel. Alltså borde felet vara i min stationära dator men vad. Är nätkortet trasigt?

Mitt andra problem är att jag inte får någon signal från TV-antennen som jag har på taket. Nada bild i rutan. Jag har inte tittat på TV sedan i maj men nu när höstmörkret smyger sig på allt tidigare skulle det kanske vara kul att titta på TV ibland. Jag köpte en ny förstärkare men samma klena resultat kvarstod. Borde jag kolla själva antennen på taket? Usch, det blir jobbigt.

Helt utan TV är jag ändå inte. Finlandssvenska TV5 kan jag se via nätet men motsvarande service finns inte för Tv:n i kungariket. För att se TV från andra sidan pölen behöver jag signaler från TV-antennen på taket. Därtill har jag satellit-TV med några engelskspråkiga nyhetskanaler samt många tyska kanaler som faktiskt sänder riktigt bra program. Inget fel på tysk TV, jag får ju träna min tyska, men det är ändå ingen 100-procentig ersättning för den vanliga Tv:n.

Jag är inte beroende av TV, alltmer ser jag nyheter via nätet och där finns också så mycket underhållning så det räcker och blir över. Det jag dock saknar mest är de högkvalitativa kulturprogram, dokumentärer och naturprogram som våra nordiska Tv-bolag sänder. Där går nätet bet.

nabben
Jag blev ikväll otroligt sugen på en pizza och begav mig till Nabben för att inmundiga en sådan. Skön vistelse i solen på terrassen!
villaavslutning 2013
Sådant kan vädret på villaavslutningen beskrivas i bild. Något fyrverkeri blev det inte av även om jag hörde en och annan smäll i den sena kvällen.

Världen runt i fåtöljen

När jag ändå är igång med att skriva om TV-program måste jag också göra reklam för ett program som går på Finlandssvenska TV:n och som heter ”Adress:Roma: xxx”, där x:en är namnet på den person som programmet handlar om. Personen ifråga måste vara bosatt i Rom och vara finlandssvensk. De som är med i programmet känner staden Rom mycket bra och har i vissa fall bott där länge utan att för den skull tappat kontakten med republiken.

Rom är en stad som jag inte besökt men som står på min reselista. Staden är en gammal kulturstad och något som lockar och som fångas bra i programmen är det speciella ljus som tycks stråla över staden kvällstid strax innan solen går ned. Finns det någon som kan bekräfta att så är fallet eller är det bara en illusion?

Programmen kan ses på Arena med adress   http://arenan.yle.fi/ohjelma/1675375 Det skulle vara intressant att få veta om programmen också kan ses på nätet utanför republikens gränser eller om upphovsrätten igen sätter stopp för visning på nätet.

Ett liknande program som jag ofta brukar se är ”Goodbye Deutschland! Die Auswanderer” som går på tyska VOX. Programmet handlar om tyskar som flyttar till olika delar av världen för att skapa sig ett nytt liv. Ibland lyckas de bra men nog finns det också svårigheter minsann. Något som jag ofta tycker förekommer i programmet är att många tyskar har dåliga språkkunskaper eller inga alls trots att de skall leva i ett främmande land. De kan bara tyska och inget annat språk.  Och ibland reser de mer eller mindre på vinst eller förlust.

Ett spanskt program i liknande stil är ”Madrileños por el mundo” som jag också ofta ser. Det programmet går på TeleMadrid och handlar naturligtvis om Madridbor som bor i olika delar av världen. Dessa program går också att se på webben men vanligtvis ser jag dem på satellit-TV.

Som en bumerang dyker åter kronärtskockan upp och denna gång i programmet från Rom där det på restaurang beställs kokt kronärtskocka och andra läckerheter. Jag blev riktigt sugen på staden, dess kulinariska lockelser och så var det ju det där med ljuset.

Inte Spanska trappan i Rom men ändå en trappa på ungefär samma breddgrad.

Landet som inte längre är

Igår såg jag åter ett av dessa underbara program om handlar om vanliga människor som ändå är något utöver det vanliga. Dokumentären har spelats in under 11 år och är gjord av Peter Gerdehag vars filmer ”Hästmannen” och ”Kokvinnorna” är mästerverk som nu får en efterföljare i programmet ”Landet som inte längre är”.

På en mindre bondgård i Småland bor ett äldre par, Sture och Britta, som driver ett småbruk med gammaldags metoder tillsammans med Stures bror Karl-Uno. Där finns 17 kor, häst, gris och höns för att inte tala om katten Kurre, kung på gården.

Filmen har vackra naturscener och trakten påminner mycket om det som finns häromkring men med mera sten i åkrarna och långa stenrösen. Hur nu detta är möjligt för sten finns det också här i mängd. Naturen finns hela tiden nära inpå. Även ljudsättningen passar mycket bra in med blandning av musik och de ljud som finns på en lantgård med djur. Korna har en central roll på gården och syns ofta i filmen.

Långa stengärden och gärdesgårdar med 47 grindar att sköta när korna flyttas mellan olika hagar syns. Sly skall röjas, slanor för gärdesgårdarna skall skaffas fram ur skogen, gräs skall slåttas med hästdragen slåttermaskin, vårsådden skall klaras av. På hösten anlitar de en granne med skördetröska men säden sätts i säckar som bärs upp på andra våningen i sädesboden, även av en gammal man på 80 år. Ett strävsamt liv men med en annan, lugnare rytm än dagens rusa-runt-samhälle.

I köket finns Britta, navet i familjen, som står för matlagning men som också hjälper till i ladugården. Interiören i bostaden är så där gammeldags som det var förr i världen med fotografier på väggen av tidigare generationer, amerikaklocka på vägen (liknande som jag också har på väggen), radion står på när väderleksrapporten och gudstjänst sänds. För det är ju därför som radion finns till.

Men filmen handlar också om åldrande, svart sorg och svåra beslut som måste tas efter att Britta gick bort. Saknaden efter Britta tär men paret har varit troende i många år och det gör att Sture orkar vidare. Speciellt gripande är en scen i ladugården, deras gemensamma arbetsplats, där Sture tar avsked av Britta med en bön.

Man kan kanske tycka att filmen romantiserar en tillvaro som inte längre är men just så var det även om det inte alltid syns den svett och det många gånger tunga arbete som måste utföras i ett lantbruk som inte var mekaniserat i någon större omfattning. Jag känner själv till detta när jag som liten gosse och yngling fick delta i hemgårdens arbete med häst, kor och höns.

Filmen är sevärd och kommer i repris i STV2 på onsdag (4.1) kl. 12.45 SNT och finns även tillgänglig för oss i republiken på SVT Play: http://svtplay.se/v/2658872/dokumentarfilm/landet_som_inte_langre_ar

Dagens väderleksrapport: mulet, snöfall, blåsigt och kring noll.

Vinnaren bland tusentals kanaler: KK

Har jag sagt hur gott en oliv inlindad i chorzokorv smakar? Jo, jag tror det, nu är det slut på tjatet.

Mitt tv-tittande är periodiskt. Ibland är jag verkligen flitig med nunan i rutan, ibland kan det gå en hel vecka innan jag fingrar på fjärrkontrollen. Förutom vanliga TV:n har jag satellit-tv med tusentals kanaler samt alltmer TV och videos via Internet. Nåja, visserligen har jag tillgång till mera än 2000 satellitkanaler men det mesta är skräp eller otillgängligt. Men det är ändå ett hundratal kanaler som är sevärda. Men inte kan jag titta på alla, då hade dygnet behövt bra mycket mera timmar.

Ikväll tittade jag på HD-videos och filmer via nätet. Vilken kvalité på materialet! Knivskarp bild, bättre än på vanliga TV. Jag tror att i framtiden kommer vi att titta betydligt mera på TV via nätet. Jag kopplar ihop min dator med TV:n och får en stor och njutbar bild. Det går t.o.m. att se hela filmer i HD via nätet. Visserligen inte de senaste filmerna, men ändå.

Den kanal jag tycker bäst om är Kunskapskanalen, utan tvekan. Där finns innehåll och verklighet till skillnad mot alla dokusåpor, ”reality-serier” och diverse förnedrings-TV. Och helt gratis. Visserligen sänds kanalen från kungariket och jag betalar licens i republiken men jag har ändå betalat en slant till det allmännas bästa för att får se alla dessa utmärkta program. Det gör jag gärna!

Nu är både chorizon och oliverna slut, kvar finns tusentals kanaler som lever vidare dygnet runt men jag tror jag går och lägger mig vid midnatt. Buenas Tardes!

Mera än tre år sedan

PS! Ett program jag gillar extra mycket är Kobra!

När vi minst anar

”Det är ganska intressant att ha cancer”; så inleds ett program som jag gärna vill tipsa om.

Ofta klagar vi över struntsaker; vädret, trötthet, en ogin medmänniska, en liten olycka, en tumnagel som gått sönder, billåset som frusit fast. Visst, just då är det PROBLEM i kvadrat, men när man tänker efter; visst skulle det kunna vara mycket värre?

Programmet jag avser kan ses i repris på lördag (2011-02-19) kl. 15.30 på FSTV5 eller på nätet, http://arenan.yle.fi/ohjelma/4089.

Det är program som ” Seportaget: Äventyr i denna kropp” som gör att man orkar betala licensavgiften för televisionens utsändningar.

Egentligen handlar det inte speciellt mycket om cancern men den finns i bakgrunden som ett kitt för ett liv efter beskedet om sjukdomen.

John Wickström bor på Kökar (Åland) i ett gammalt sädesmagasin som han rustat upp. Han köpte det för 500 mark. Något annat han också köpte var en gammal träbåt från Limhamn för 800 svenska kronor.

Han är f.d. sjökapten, äventyrare och gillar att måla. I programmet träffar han Nina, dotter till en kusin. Han funderar på att segla jorden runt. Han har humör och är en lycklig man. Trots sin cancer.

Se programmet och känner er lite mera harmoniska! Det gjorde jag. – Fina bilder, vyer och tankar som föds.

 

På språng