När det som inte får hända, händer

Nej, jag tittade inte på slottsbalen i tisdags, inte heller på Nobelfesten eller Saara Aalto, den nya finländska stjärnan som hittills gjort succé i brittiska X Factor. Överhuvudtaget tittar jag väldigt lite TV. Men ett såg jag, via Internet naturligtvis, nämligen minuterna när Patti Smith sjöng Bob Dylans ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” på Nobelfesten. Själv orkade han inte släpa sig dit.

Låten är en klassiker och passar väl in i sammanhanget med tanke på dess budskap. Patti Smith är en värdig sångerska att framföra låten inför alla högdjuren. En stor artist och van på scen, får man förmoda. Ändå gick något galet mitt i sången; hon kom av sig och avbröt sjungandet en kort stund innan hon hämtat sig. Sådant som inte får hända och allra minst på en av världens mest uppmärksammade tillställningar.

Trist för henne men samtidigt så mänskligt och naket. Förtvivlad bad hon om ursäkt och möttes av en sympatisk applåd. För det var sympati det handlade om. Insikten att vem som helst, trots professionalism, kan råka ut för en olycka och fadäs mitt i ett framförande eller i ett arbete. Att hon återhämtade sig och slutförde sången var starkt gjort!  Applåden efteråt var lång och uppskattande för Patti bjöd både på vacker sång och det mänskliga med äran i behåll.

http://www.svtplay.se/klipp/11484246/hela-patti-smiths-framtradande