I valet och kvalet, om valhemlighet och SD
Svenska riksdagsvalet närmar sig och jag har varit en flitig iakttagare via TV, radio och tidningar på nätet. Så till den milda grad att jag nästan håller på att tröttna. T.ex. igår struntade jag i att titta på ”Jag vill bli statsminister”.
Alla partier har sina argument och alla har väl något som är bra i sina valprogram men den samlade effekten är svårare att bedöma. I Sverige har vi tyvärr blockpolitik vilket jag tycker är synd och ett förlegat fenomen. Blockpolitiken försvårar kreativa lösningar i regeringsbildningen efter kommande val där det är väldigt jämt mellan blocken. Just detta att någon enstaka procent eller några platser i riksdagen kan avgöra flera års kommande politik utan att förlorarna har något nämnvärt inflytande. Låt säga att 51 % blir vinnare, skall resterande 49 % som nådde nästan ända fram stå vid sidan av och titta på? Det är ju ändå i praktiken hälften.
Egentligen finns det tre block: De rödgröna, Alliansen och Sverigedemokraterna. SD är ett kapitel för sig som ser alla andra som motståndare utom möjligen Moderaterna. Och vice versa.
Att jag inte är någon vän av SD torde vara uppenbart, det skulle jag kunna skriva ett helt inlägg om, därför är jag inte förvånad när en stor skara kulturpersonligheter, artister och underhållare i dagarna skrivit på ett upprop mot SD inför valet. Tanken har slagit mig tidigare, varför har SD så svårt att engagera kända kulturpersonligheter och artister? Är dessa också en del av ”eliten” mot SD eller kan de ha andra välgrundade anledningar att ta avstånd från SD?
När SD har sina partidagar har de mer eller mindre fått spela själva, Åkesson inte minst. Nästan ingen vill stå på SD:s scen. Jag bortser från band som Ultima Thule och liknande. – Jag ser gärna någon kommentar som berättar om artister och kändisar som stöder SD eller åtminstone spelat på deras events.
Sedan har vi detta med valhemligheten. Den är helig och må så vara men samtidigt har jag svårt att förstå varför detta skulle behöva vara en hemlighet. Vi lever ju inte under en diktatur där folk bara försvinner därför att de har annan åsikt än makthavarna. Jennifer Sandström tog upp detta i ett par inlägg i sin blogg ”Forever abroad, always at home”. Hon resonerar på ett balanserat och klokt sätt varför hon röstar som hon gör.
Vad tycker du? Vill du hålla dit val för dig själv, vilket naturligtvis respekteras, eller är du bekväm med att berätta dina partisympatier och eventuella val? Är man politiskt intresserad och engagerad kommer förmodligen ens politiska hemvist fram men de flesta av oss är ändå inte så talföra offentligt när det kommer till kritan.
Nu kanske någon frågar sig vad jag som finländare har att göra med ett riksdagsval i Sverige? Tja, jag har ju bott många år i Sverige och är också väl förtrogen med svensk politik via TV och massmedia från Sverige, inte minst via nätet. Lägg därtill att mina bristfälliga kunskaper i finska gör att jag inte har samma möjligheter att följa med finsk politik. Visst, via finlandsvensk media följer jag naturligtvis med vad som händer i Finland men jag missar ändå en stor del av det som sägs på finska, alla nyanser och finesser.
Hur som haver, den som röstar påverkar åtminstone något, den som inte röstar ger dubbel tyngd till någon annans röst. Och visst, jag kommer att sitta som klistrad vid TV-rutan på söndag kväll. Gör du?
Vår frihet hotas av Sverigedemokraterna – Uppropet
OKEJ – SÅHÄR RÖSTAR JAG – Blogg ”Forever abroad, always at home”
Blir det Bridge over troubled water på söndagskväll…
… eller blir det stilla susningar i vassen?
Du kanske också gillar
4 kommentarer
Olle Jakobsson
Det blir tydligare och tydligare att du borde lära dig finska, du missar mycket p.g.a. det. Finska är lätt att lära sig, jag lärde mig redan som baby ? … kanske på grund av att min kära mor var finskspråkig ?
PJ
Klart är att jag skulle ha nytta av att kunna finska i Finland. Det är mycket som går min näsa förbi. I politiken men även annat. T.ex vitsar. Om finska är lätt att lära för en gammal hund kan diskuteras, jag tror nog att du hade en stor förmån att få lära som baby. Enklast för en vuxen med vissa grundkunskaper är att ha finska jobbarkompisar vilket jag har haft väldigt få under mitt arbetsliv.
Erik Forsling
De flesta politiskt intresserade/engagerade samhällsmedborgare här i riket är nog både spända och förvirrade just nu. Och det är inte valnatten som är avgörande. Det verkliga intrigmakeriet startar rimligtvis snarare efter valresultatet. Röstade, det gjorde jag för länge sedan – men i år har jag dessutom genom lyckan att få träffa alla mina tre barn under sensommaren även tvingat dem att rösta i år. Jag var inte med, och såklart gav jag inga direktiv hur de skulle rösta – men rösta för fan! Moa är nog den som konsekvent röstar, kanadensaren röstade i Sverige och norsken i Norge – han kände sig tvungen att göra en valbarometer först. En bra ide för den osäkre i ett demokratiskt samhälle. Nu har alla i hela Gamla Familjen delgivit det svenska samhället sitt personliga val. Kära K. tar jag för given här.
Apropå den första kommentaren till detta inlägg, och även ditt svar om finsktalande arbetskamrater. Jag har personligen länge önskat att jag kunnat behärska finska, åtminstone i skrift, för jag har en dragning till det finländska – kanske för att våra länders stereotyper är så förväntat olika. Är det inte ganska vanligt att nyfikenheten dras till de föreställda motsatserna? Eller … ska man bara bunta ihop sig med sina förmenta kloner?
Mitt andra jobb i livet var på ett aluminiumsmältverk i Avesta kommun. Det kallades ibland i folkmun för finnaluminium därför att så många finländare arbetade där. Skitigt och dant. Skrotade amerikanska registreringsskyltar för bilar från olika delstater var lite lätt hårdvaluta på stan. En arbetskamrat hängde magnesium (tror jag det var) under sin raggarbil, så att ett hel gnistkaskad följde hans färd. Vi göt aluminiumtackor och var även involverade i att smälta det första skrotet från de första försöken till produktion av de numera helt införda aluminiumburkarna för drycker. Innan den tiden kunde tuffa typer ståta med att lyckas trycka ihop en ölburk med en hand till något skrumpet. Numera är det snarare så att man får vara försiktig med sin burk för att få den genom pantmaskinen. Lättmetall på gott och ont.
Naive jag tänkte såklart att här kan jag som bonus få chansen att lära mig ett nytt språk, som en löneförmån. Visst. En av skiftlagskamraterna hette V. och talade risig svenska. Vi blev någon slags kompisar. Vi kom ungefär så långt som till ”Hullu Ukkonen”, vem nu denna Galne Åskan var. Det fick bli en sagofigur. Och jag lärde honom att ”spetsen” på svenska heter ”spett”. Men jag gav mig inte, utan sprang iväg till bokhandeln för att köpa en lärobok i finska – och en entusiast är ofta också en fanatiker, så jag kom inte hem med Avain 1, utan även med Avain 2. Jag skulle ju lära mig det här språket nu, och kom ungefär till ”Minulla on kiire”.
En annan sak som jag lärde mig utantill av en tornedaling var ”Kippis sanoi merimies kun laiva upposi”. Men aldrig har någon finskspråkig begripit mitt uttal, så jag tänkte på ålderns dagar, för jag har alltid kommit ihåg den där ramsan, att det kanske var meänkieli, s.k. tornedalsfinska – men det är nog standardfinska, om den nu finns.
Min dröm, som aldrig kommer att uppfyllas, är att en dag kunna läsa Kalevala på finska, utan språkproblem.
PJ
Det finns de som ytterligare vill senarelägga intrigmakeriet, nämligen till budgeten senare i år. Hur som helst så blir det spännande. Och fint att din familj röstade. Utebliven röst förstärker bara en annans röst så egentligen har man också gjort ett val genom att inte rösta.
Jag ser inte så stora skillnader mellan Sverige och Finland. Visst språket men egentligen är likheterna bra mycket större och absolut inte varandras motsatser. Men, har man inte varit i Finland kanske föreställningen om Finland är stereotyp. Jag tror att går man ned på individnivå så är vi sist och slutligen ganska lika om vi skalar bort den värsta kulturella präglingen.
Detta med att lära språk av arbetskamrater är intressant. Jag tror de flesta vill lära sig åtminstone något av ett främmande språk som en jobbarkompis pratar. Oftast blir det lite hälsningsfraser, svordomar och fulord. Om inte det finns låsningar i en språkkonflikt. På mitt första jobb i Sverige fanns det folk från Jugoslavien och jag lärde mig en och annan mening på främst kroatiska. Idag är det mesta glömt.
Aj , Kalevala på finska? Det var inte dåligt! Det har jag inte ens tänkt på men borde kanske bli ett mål.
Vill du höra uttalet på ”Kippis sanoi merimies kun laiva upposi” så använd Google translate. Där kan du höra ett ganska bra finskt uttal och sedan träna.