Låt musen göra jobbet

Länge sedan det varit något tips från Databiten men vi tar en enkel men effektiv metod när man skrollar med mus. De som viftar på plattan får blunda så länge.

Har man en mus kopplad till datorn så finns det oftast också ett snurrhjul på musen. Genom att rulla på hjulet förflyttar man sig uppåt eller nedåt på  hemsidan. Jättefint men det finns en annan metod som är enklare och bekvämare ifall man behöver förflytta sig på en större hemsida. Då kan det bli ganska tröttsamt för pekfingret med allt rullande.

Istället kan man placera musen på ett område, kanske lite vid skärmens ena sida, där det inte finns någon länk/bild att klicka på (musen pil förvandlas inte till en hand). Tryck nu på hjulet så försvinner vanliga pilen och istället kommer det fram en annan pil eller ikon, beroende på program. Nu kan man föra musen försiktigt uppåt, nedåt eller till sidan (om plats finns) så rör sig hemsidan åt det håll man vill utan att rulla på musen. Ju längre bort från utgångspunkten man för musen desto fortare går det så till att börja med kan man föra musen bara en liten bit från utgångsläget för att kolla in farten.

Mycket användbart om man snabbt eller långsamt vill kolla in en större hemsida – speciellt om man letar efter något – att låta musen sköta arbetet. När man är klar och vill återgå till musens normalläge så klickar man åter på hjulet så är ordningen återställd. Ett enkelt tips men som många ändå inte använder sig av eller kommer att tänka på.

En bild hör väl till även om jag inte har någon musbild. Vi tar en isbild istället, ej att förväxla med en isbill.

Ny kofta, assit å knafft nåok he!

Ser man på, ibland är det lönt att göra en efterfrågan på bloggen och få tips. Denna gång via Facebook där jag hintade mitt blogginlägg ”Heikki Rasku, var är du?”

Jag styrde kosan till Nygårds Textil i Vörå och där fanns några koftor som var helt ok. Två provades och en valdes. Jag är mycket nöjd med mitt val. Färg i min smak, lite kraftigare stickat material, dragkedja och två fickor. Perfekt och inte så dyr heller. Köpte därtill en passande skjorta för en billig penning. Där får jag också kolla nästa gång jag behöver något i klädväg!

En sak jag funderat på senare tid är om det också finns skorrande dialekter på finska? Skorra, att rulla r:et på bakre tungan. Hur skulle det låta om man skorrar på rautatie (järnväg), riisua (klä av sig) och räkanokka (snorvalp)? Orsaken är att det nu finns en kvinnlig nyhetsuppläsare på Svt:s morgonprogram och hon skorrar så härligt. Skorrandet inom svenska finns väl främst i södra och västra Sverige samt i Danmark och Norge. För att inte tala om fransmännen och fransyskorna som är mästare på att skorra. Helt säkert finns det också inom finska en mängd dialekter som kan skilja sig ganska mycket från varandra. Men finns det skorrande finsk dialekt?  T.ex. i senaste boken jag läste av Arto Paasilinna ”De oanständiga profeterna i Tibet” framställdes dialekten som talas i Raumo som speciellt svårförståelig. Det hade varit kul att forska lite mera i detta ämne men tyvärr kan jag finska för dåligt för att höra skillnader.

Tidigare idag läste jag ordet osovande! Alltså vaken. Kan man säga så, osovande? Tydligen även om ordet inte finns i SAOB. Thomas Ledin sjunger ju om oäten, hungrig. Det finns en hel del ord som börjar detta o, en negation till ett ord eller vad man kan kalla det? Ord som inte finns i ordlistan utan som mera är av dialektal typ och ofta från Norrland.

Ett annat ord från Norrland och denna gång från Pitetrakten är ordet Åssit. Vi använder också ordet i Österbotten men säger då assit vilket betyder nästan ingenting. Det finns något med det är så litet att det är ingenting. En droppe i havet. Ordet kom på tal idag i radioprogrammet Språket på P1.

Rubrikens andra del i detta inlägg ”assit å knafft nåok he” betyder: ingenting och inte ens det; vilket är mycket litet, kanske som en atom. Ingenting visste jag vad jag skulle skriva om när jag började detta inlägg – förutom koftan – och av assit blev det blandad kompott. Inte så dåligt och än är det inte slut.

Det lilla jag vet om pitemålet så har det vissa likheter med flera österbottniska dialekter och det vore intressant att forska mera i detta.

Till sist blir de lite modernare saker än gamla dialekter och då gäller det Facebook emojis och hur man använder dem. I FB finns sex olika emojis om man vill reagera på ett inlägg. De är gilla, älska, haha, wow, ledsen och arg  . De fyra första är ganska lätta att förstå men när skall de två sista användas? Om man använder arg, är man då arg på FB-vännen som tar upp ett ämne och kanske har  helt annan åsikt eller är man arg på själva innehållet i inlägget, d.v.s. håller med? T.ex. om jag skriv något spydigt om Mr. Catastrophe Nr. 45, och får en arg emoji som reaktion, är då FB-vännen arg på mig eller på Number 45? Eller en ledsen emoji, är då FB-vännen ledsen för att jag inte är snäll mot Number 45 eller ledsen för allt som han ställer till med. Detta har inte jag klart för mig och kanske bäst för mig att sväva i okunnighet men det vore kul att få veta. Så nästa gång ni ligger osovandes kan ni fundera på en bra förklaring och berätta som kommentar!


Språket P1 – Språket pratar pitemål! Vöre vale? Åssit! Nalta

Pitemål – Ordlista

Nalta waller – Blogg på pitemål

I bildväg får jag bjuda på ishala vägar från byn. Igår denna byväg vid Storback. Med nöd och näppe kom jag nedför utan att rasa i backen. Stor och stor men en backe är det.

Idag kom sandbilen och gjorde ett bra jobb på stora landsvägen genom byn. Eller stor och stor, den är lagom stor men vi kallar den Storvägen.  🙂

Som avslutning kan vi lyssna på Thomas Ledin och längta till sommaren. En fin låt!

Min nya bloggkamera Sony RX100 III

Sedan någon tid tillbaka har de flesta bilderna på bloggen varit tagna med min nya kamera, bl.a. bilderna från Umeå för två veckor sedan. Jag vet inte om ni märkt någon skillnad? Hur som haver så slog jag till för ett par tre veckor sedan och beställde en Sony RX100 III från Giganttis Internethandel. Studio Fotocenter hade i alla fall inte då Sony i sitt sortiment och Gigantti Stenhaga kunde inte garantera att de kunde få hem kameran inom en vecka vilket jag tycker är lång tid för en beställning via butik. Det blev via Internet och med nöd och näppe hann jag få hem kameran innan Umeåresan.

Nå men, har jag inte tillräckligt bra kamera sedan tidigare? Jodå, den räcker mer än väl: en Canon 6D Mark II med objektivet Canon EF 24-105/4L IS USM II, ett allround objektiv som för det mesta sitter på vid resor och utflykter. Det finns dock ett litet aber med denna kamera: storleken och vikten. Den väger hela 1,7 kg med detta objektiv och det är en hel del att släpa på vid en resa, speciellt om man inte kan lägga bort kameran någon stund under dagens lopp. Och den hänger inte över axeln varje dag på mina motionspromenader när spännande motiv kan dyka upp.

RX100 väger bara 263 gram, en viss skillnad eller hur? Därtill kan man knöka in den i nästan vilken ficka som helst vilket betyder att jag kan ha den med nästan alltid. Jo men mobilkameran då, den finns ju alltid till hands? Visst, men bildkvalitén på min Samsung J5 är inte tillräckligt bra enligt min åsikt. Den behöver bra ljus och absolut inget darr på knappen. Därför fick det bli ett mellanting mellan en systemkamera och en mobilkamera.

Jag kollade runt en del och fastnade för Sony RX100 III, lagom dyr, bra prestanda enligt tester samt liten och nätt. Den kan ta bilder i RAW-fomat vilket gör att jag kan förbättra bilderna rejält i datorn, den tar jättebra videos, vinklingabar skärm vilket gör att jag kan ta bilder över t.ex. folkmassor och ändå ha koll på motivet eller ta selfies när jag vinklar den 180 grader, den har både elektronisk sökare (vilken är förvånansvärt bra) och skärm för bildtagning, optisk bildstabilisering, blixt och Zeiss-objektiv. Visserligen liten till formatet med den känns stadig och välbyggd.

Nackdelarna är att knapparna är rätt små och pilliga innan man vänjer sig. Jag tror att jag får vara extra försiktig med den lilla blixten som hoppar upp ur kamerahuset, samma med den optiska sökaren som också poppar upp. Så att de inte går sönder vid ovarsam behandling. Det fanns ingen extern laddare vid köpet utan batteriet laddas med USB-kabel till kameran. Det betyder att om jag köper ett extra batteri så måste jag också köpa till en extern batteriladdare för att kunna ladda batteri ett medan jag tar bilder med batteri två. Ni förstår vad jag menar? Vid tillfällen när jag tar många bilder eller filmar mycket så är det nödvändigt med två batterier för att inte bli torr.

Bilderna då, hur blev dom? Som ni kan se på tidigare blogginlägg senaste två veckor så är de helt ok och jag tycker inte att de har något större fel. De duger mer än väl för bloggen. Jag gjorde idag ett litet test med min RX100 och 6D. Jag körde med smartmotiv-läge på båda kamerorna och med samma motiv på stativ, det vill säga jag gjorde inga inställningar och i datorn (Lightroom) körde jag med samma inställning på båda kamerorna, -100 högdager och  +100 skuggor, det var allt. Detta är kanske inte till 6D:ans fördel för poängen med en systemkamera är ju att kunna gör de inställningar i manuellt läge man anser sig behöva.

Jag tyckte resultaten blev ganska lika på de tre motiv jag tog. RX100 var till och med lite bättre inomhus där 6D vred på med lite för mycket ISO i automatläget. Men hade jag använd manuellt läge är jag säker på att 6D hade gjort bättre ifrån sig. RX100 har en helt underbar video men där är det också samma, på 6D hade jag kunnat göra inställningar som klart matchat RX100. Kontentan av testet är att RX100 klarade sig bra mot 6D vad gäller bilder och vid filmning till och med utmärkt.

Som bloggkamera är Sony RX100 III mycket bra och som filmkamera toppenbra! Den bästa kameran är ju den man har med och RX100 kommer nästan alltid att vara med. Däremot när jag beger mig ut på riktiga fotosafaris så är det utan tvekan min Canon 6D som är min huvudkamera. Jag är van att göra inställningar på den och den levererar! På RX100 kan man också göra en massa inställningar i olika lägen men jag kommer i första hand att köra med automatläget, skjuta från höften direkt utan något pillande på små knappar.

Jag är mycket nöjd med min Sony RX100 III och kan rekommendera den både till bloggare och vanliga amatörfotografer som behöver en bra kamera för solnedgångar, naturfotografier och semesterresan. Priset jag gav var 449 europenningar vilket den är värd! Speciellt om man tänker på att mitt Canon 6D-paket kostar nästan sex gånger så mycket. – Det finns också billigare versioner av RX100 om man vill vara mån om börsen.


Sony RX100 III – Test och teknisk data hos Cyberphoto. Lite tilläggsutrustning tror jag blir aktuellt att köpa i butik hos Cyberphoto.

Sony RX100 III

Canon 6D Mark II – En ljusare bild med samma inställning,  vilket betyder att denna bild har mera optik bakom. Det är alltid lättare att mörka ned en bild jämfört med att ljusa upp en bild.

Till sist de både kombattanterna Sony RX100 III och Canon 6D Mark II. Ni ser skillnaden i storlek och då  skall ni veta att glas är tungt. Mycket glas i stora objektivet. Bilden är tagen med min mobilkamera Samsung J5. Tyvärr blev jag tvungen att hjälpa den lite på traven i Lightroom för att få en anständig bild.

 

Heikki Rasku, var är du?

Heikki är som de flesta vet ett finskt mansnamn. Kanske motsvarande till Henrik, vad vet jag? Som jag saknade Heikki Rasku idag. En kär gammal vän, eller rättare sagt, en klädesbutik på Stora Långgatan i Vasa framtill för ett antal år sedan. Där kunde vilket manfolk som helst snabbt och smärtfritt få sin ekipering förnyad till ett förmånligt pris.

Bilen parkerades utanför på gatan, tre steg senare befann man sig inne i butiken och fem, tio minuter senare stegade man ut på gatan med ett paket under armen. Kanske ett par byxor, stumpor, en kostym eller en tröja. Fenomenala expediter som snabbt såg en villrådig mans köpvånda och som gjorde en besiktning av mage in eller mage ut, längden på benen, bicepsen och bringan. Alltid fanns det något och tillräckligt färgval. Det var en klädesbutik som hette duga. Nu har den säkert varit borta i minst tio år. Själv har jag inte träffat Heikki personligen vad jag vet men en fin affär  startade han en gång i tiden.

Idag var jag på jakt efter en stickad kofta av lite kraftigare slag, med dragkedja eller knappar framtill och gärna med ett par fickor. En sådan som man kan ha till lite bättre-vardags. Inte en kavaj, ej heller en tröja utan något mitt emellan. Kanske i någon trevlig färg eller till och med med mönster av något slag. Tror ni jag hittade något sådant trots att jag sprang runt i minst ett halvt dussin affärer? Inte ens hos Dressman, mitt nuvarande stamställe, kunde visa på annat än tunna sladdriga saker som inte alls föll mig i smaken. Och färgerna var så tråkiga.

Jag förblev utan kofta och förundrar mig än mera att just sådana plagg inte finns för oss herrar som passerat medelåldern och som gärna vill ha något ledigt men ändå snyggt och presentabelt. Det blir väl att än en gång ta fram min gamla älskade kofta i beige och se om de går genom besiktningen. Varför skall det vara så svårt att få något snyggt som inte följer senaste pojkmodet utan kör med en, skall vi säga klassisk stil?

Istället blev det en hamburgare på Friends and Brgrs. Första gången jag vågade mig dit. Riktigt god bacon-hamburgare för nio europenningar. Jag tror det blir fler gången för jag fick mersmak. En korg med pommes frites fick jag också trots att jag inte beställt någon sådan. Jag har tittat in till stället ett par gånger tidigare men då har det varit så mycket folk där att jag vänt i dörren.

Det blir att fortsätta att söka min kofta, för jag skall ha tag i en. Kanske på Internet? Jag har tidigare inte köpt kläder på Internet men någon gång skall bli den första. Finns det bland läsarna tips på vanliga klädbutiker eller någon Internetshop som är bra och tillförlitliga med varierat utbud av koftor och cardigans?


Dos pantalónes – jag har tidigare berört ämnet och Heikki Rasku. När jag googlade på Heikki Rasku dök mitt eget inlägg upp.

HAND KNIT ZIPPER CARDIGAN WITH POCKETS – någonting så här skulle det få se ut även om denna inte heller är helt perfekt. Fast i brist på bröd så hade jag nog köpt denna om den funnits i Vasa idag.

Friends and Brgrs – Finns förutom i fem städer i Finland också i Köpenhamn och Hamburg.

Riktigt mumsig måste jag säga. Saftig utan att bli så där kladdig att allt rinner omkring. Kan rekommenderas!

Tur för mig var det inte så mycket folk just då men sedan kom ett gäng studerande som möblerade om så att alla kunde sitta tillsammans. Trångt men tillsammans skall det va. Och en ros på alla bord!

Annars en grådaskig dag med hela +5C eller kanske till och med ännu mera. Rewell Center i all ära men ser det speciellt snyggt ut? Egentligen finns det i Vasa ganska få arkitektoniskt intressanta byggnader. Kanske uppslag för ett blogginlägg, hitta något spännande hus också i Vasa?

Fast invändigt ser det mera snyggt och modernt ut. Jungle Juice, kanske något att prova på kommande sommar när något läskande behövs? Förresten, varför ligger det en presenning på golvet till höger om juice baren? Någon som bor där eller är det läckage från taket?

 

En ny författare för mig, Arto Paasilinna

I morse läste jag ut den sista av min tre Arto Paasilinna-böcker. Eller rättare sagt, den ena är ljudbok som jag fått av en bekant och ävenledes  bloggläsare. De tre böckerna är ”De oanständiga profeterna i Tibet” (2014), ”hoppsan, jag är död!” (2001) och ”Den ljuva giftkokerskan” (1993). Jag menar mig därmed fått ett något så när grepp om Paasilinnas böcker om än begränsat.

Det är flera som rekommenderat AP och diger är hans produktion även om allt inte är översatt till svenska. Humor och fantasi präglar hans böcker och mången dråplig historia lyckas han framställa. Dock måste jag säga att AP inte fullt ut är min typ av författare. Det jag främst saknar är ett djupare sammanhang, det outtalade och förmågan att stilistiskt överraska. Men det är kanske denna typ av böcker inte till för?

Jag säger inte att AP är en dussinförfattare, nej långt ifrån, och jag läser gärna någon bok till av honom i framtiden men just nu är jag mätt på honom. Det som jag hängde upp mig på var vissa ologiska hopp i handlingen; jag tyckte det gick för lätt och utan närmare förklaring att föra handlingen framåt i vissa avsnitt. Eller vissa detaljer som jag inte  fick att stämma. T.ex. i den sista boken jag läste, De oanständiga profeterna i Tibet, där huvudpersonerna Lauri Lonkonen och Kalle Homanen fick behålla sina pass och sin bönekvarn när de befann sig i kinesisk fångenskap på ett kloster i Tibet. Och helt plötsligt var de ute ur klostret och på flykt till Indien med hjälp av Snömannen. På något sätt väntade jag mig att kineserna och Tibet skulle dyka upp i slutkapitlen på boken, vilket de inte gjorde, även om Dalai Lama fick ett kort gästspel på slutrakan. Låt vara att historierna är sanslösa skrönor och fantasifulla händelser men ändå.

Det jag gillar hos AP är just fantasin och märkliga människoöden, hans beskrivningar av platser och miljöer samt maten och dess uppdukning. En gourmet och kunnig på många områden borde han ha varit. Han dog ifjol 2018.

Av de tre böckerna gillar jag Den ljuva giftkokerskan bäst just för porträtten av Kauko Nysänen och hans kriminella kumpaner som terroriserar den sjuttiosjuåriga översteänkan Linnea Ravaska. Småskurkar som är dumskallar och kanske just därför förlorare i samhället och livet. Denna bok har gått som radioföljetong i Finlands rundradio någon gång för länge sedan och jag tycker mig ha ett svagt minne av att jag hört något enstaka avsnitt eftersom jag tyckte namnet Linnea Ravaska lät bekant. Denna bok var för övrigt den första ljudbok jag konsumerat.

Gillar jag ljudböcker? Tja, det går men helst läser jag i det klassiska formatet pappersböcker. Kanske bara ovana? Jag gjorde om de fem CD-skivorna till mp3-filer och kunde då lyssna via mobiltelefonen. Först tänkte jag lyssna med hörlurar anslutna till mobilen medan jag gick på mina promenader men det är inte så lyckat ur trafiksäkerhetssynvinkel. Jag hörde nämligen inte de bilar som kom bakifrån och var därmed inte lika uppmärksam på dem. Istället blev det så att jag satte mobilen i skjortfickan innanför vinterjackan och lyssnade via mobilens högtalare och det gick bra när det var lite mildare väder. Samtidigt är det också bra att avstå från all media medan jag är ute på mina promenader och bara njuta tystnaden, vinden, naturens och hembygdens ljud.

Bäst tror jag det blir att höra ljudböcker när jag jobbar med snön på gårdstunet vintertid eller med gräsklippningen på sommaren. Samtidigt finns det en enorm mängd musik, poddar och radioprogram som borde avlyssnas under dessa arbetspass. Ack ja, livet är tyvärr alltför kort för att hinna lyssna på allt.

I morse påbörjade jag också läsningen av nästa bok, nämligen ”Nåden har ingen lag” av Torgny Lindgren. Egentligen är det fyra böcker inom samma pärmar och därmed en liten tegelsten. Inte så bra att hantera när jag ligger i sängen och läser men inledningen började bra. Gubben Hadar som finns i inledningen (Hummelhonung) borgar för en fortsättning i min stil.

Inskannad pärmbild. Kanske nästa bok av Arto Paasilinna borde bli den omtalade ”Harens år”?  Fast det får dröja lite.

Här gick jag på enslig väg och lyssnade på ”De oanständiga profeterna i Tibet”.

Filosofiska kvarten

En riktig fin ”marsdag” har vi haft idag trotsa att det bara är februari ännu. På promenad gick jag helt utan handskar på händerna, halva dragkedjan ned på min jacka och solen sken så underbart. Nästan så att det var vårvinter. Någon enstaka minusgrad och vindstilla. Solen är nu på våra breddgrader uppe 8 h 18 minuter jämfört med när det var som mörkast 4 h 34 minuter. Och den värmer också lite i lä.

Först hade jag dock fått svettas en god stund medan jag röjde bort snö från gårdstunet som rasat ned från taket på uthuset. Bettan var instängd bakom en vall av hårt packad snö och det gällde att få ett stråk genom snöeländet. Det gick men det satt hårt åt. Jag fick använda sandspaden för att få loss bitar ur den mest hårdpackade snön som sedan skulle kastas upp på snöhögarna bredvid. En stund senare kom svåger med Forden och röjde raskt bort resten så egentligen hade jag på sätt och vis jobbat i onödan. Ser man positivt på saken så fick jag en dos rejäl motion.

Det gäller att se positivt på tillvaron även om det går en emot emellanåt. ”Det är sällan så dåligt att det inte kunde vara bra mycket värre” är mitt tröstemotto när det är som sämst. Tänker man riktigt efter så är det oftast så. Det är väl bara döden som är det slutliga och om den vet vi inte mycket. För en del människor kan döden komma som en befrielse och då är inte ens den det värsta.

Oftast finns det också alternativ även om vi inte ser dem för stunden. Efter en natts sömn eller annat göromål emellan så kan plötsligt lösningen på ett ”olösligt” problem finnas där som en självklarhet. Speciellt under en rask promenad eller annan motion kan plötsligt en annan utväg visa sig. Eller diskutera saken med en god vän eller bekant! Två huvuden är bättre än ett. Eller så får vi ta till universalhjälpmedlet Google.

En god planering är halva jobbet, så sant som det är sagt. Att ta till snöspaden i morse var kanske inte så roligt men jag planerade hur jag skulle jobba, satte upp små mål och sedan fick jag vila. Bit för bit gnagde jag mig genom snövallen.

ToDo-listor gör jag nästan varje dag. Tråkiga jobb som att städa delar jag upp i bitar och sedan går det betydligt lättare. Smått som stort skriver jag upp på dagens lista och sedan prioriterar jag vad som är viktigast och mest brådskande. Det jag inte hinner med idag för jag över till nästa dags lista och så gör jag det imorgon eller någon annan dag. Det fina med sådana listor är man också ser hur mycket eller litet man fått gjort på en dag. Man kan känna sig nöjd när man har många streck i listan på avklarade saker. Med en sådan lista så glömmer man inte heller bort saker. Bara hemåt! – Det är alltid bra att få saker och ting på papper. ”Till pappers” som vi säger i Österbotten. Man får ett bättre perspektiv och ens framgång eller motgång syns tydligare.

Det som man inte lyckas med helt, eller till och med misslyckas med är i allmänhet inte hela världen. Till exempel lyckades jag inte förra veckan med mitt motionsmål. Det fattades tid i appen som mäter mina aktiviteter. På söndagen hade jag tänkt avsluta med en långpromenad för att nå målet men när jag begav mig iväg så småregnade det. Jag vände. Istället för att gräma mig över ett missat veckomål så tänkte jag på att jag ändå hade varit rätt duktig gångna veckan. Det kunde ha varit bra mycket värre, jag kunde ha legat på ett sjukhus med en allvarlig sjukdom och inte motionerat alls. Jag brukar tänka att erfarenhet är minnen av misstag och begångna fel. Man får misslyckas men de riktigt stora misstagen skall man undvika, de tar sådan tid att rätta till.

Det kan vara värre, gaska upp dig! – Naturligtvis finns det människor som är i en svår livssituation och då kan mina ovanstående ord nästan verka  som ett hån eller som tomt prat men även här menar jag att små förändringar i rätt riktning är en väg för de olyckliga. Förbättringarna kanske inte syns i vardagen men de går att mäta på pappret genom planering och rapportering på ToDo-listor. Och lyckas det inte första gången så kommer fler dagar. Det är lite som med solens uppgång, man ser inte att dagen blev längre från igår men med en hel vecka eller en månad som jämförelse så är ljusare tider uppenbart på gång.

 

 

Här ser ni resultatet av jobbet jag utförde. Det ser kanske inte ut att vara så mycket med det var packat och en god bit ut på gårdsplan. Solen sken i alla fall.

Annat var det i lördags under Drag racet på utanför Nabben. Men det gick det också.