Reflektioner

Väglöst land – hot eller verklighet?

Två saker har varit och är på tapeten denna vecka: befolkningsprognosen ser inte bra ut för republiken och vägarna i allmänhet är i allt sämre skick. Och jo, ekonomin naturligtvis, pengarna är nästan alltid slut för det allmänna. Men så har de alltid varit förutom när det närmar sig val, då kan eventuellt en mindre summa muntra upp väljarna något. I övrigt är det ALLTID att spänna svångremmen hårdare. Inget nytt.

För Österbotten är också problemet att få ungdomar att stanna kvar och bosätta sig i landskapet. Helst då i någon av tätorterna, de små sidobyarna är bara kostsamma och till besvär, tycks många byråkrater och politiker anse. Det är centralisering som gäller både på det kommunala planet och i rikspolitiken. – (För att inte någon skall missförstå mig så är jag för en levande landsbygd, ett decentraliserat samhälle och rimliga villkor för att folk också kan bosätta sig längre bort från tätorter)

Inte minst vägarna skick visar tendenserna. NTM-centralen hotar att satsa sina alltför små anslag på regionvägar och vägar som är tungt belastade medan sidovägarna lämnas åt sitt öde. Eventuellt kan de göras om till grusvägar.

En av dessa vägar som hotas är landsvägen som går genom Oxkangar ut till Österö, en sträcka på 30 km. Ännu på 1980-talet fanns pengar för att göra en stor grundförbättring av vägen och då fick vi fin beläggning att köra på. Borta var dammet, ständiga smågropar i vägen, spåriga vägar, stenskott och smutsiga bilar vid regn. Idag finns det knappt pengar till snöplogning på vintern och några förbättringar kan vi bara drömma om. Inte ens små sådana. Hur kan det komma sig? Var ekonomin så mycket bättre på 1980-talet? Eller är det så att pengarna satsas på stora fina centraliseringsprojekt i södra Finland ock kring de större städerna? – I värsta fall är det grusväg här om några år!

Det sägs att reparationsskulden för vägnätet i Finland är 2,5 miljarder euro. Så mycket ligger vi efter för att ha ett bra, fungerande vägnät. Tidigare regeringar har sopat problemet under mattan utan att förstå och vilja satsa på framtiden. För det är en investering att hålla infrastrukturen i skick i hela landet, inklusive vägnätet. Det är ungefär som att ha en bil som börjar få några år på nacken. Köpa nytt eller underhålla och reparera? När man inte ens reparerar så blir det som med bilen, till sist finns det så många rosthål att den är inte mera värd att reparera. Man har då försummat skötseln av en äldre bil och där är vi idag på många vägavsnitt.

Idag är Finlands statsskuld över 100 miljarder euro. En stor summa kan tyckas men är den det och är det ens önskvärt att vara skuldfri när det gäller statsfinanserna? Lösningen på vägproblemen är att under en treårsperiod låna upp de miljarder som behövs till vägnätet om man inte hittar andra finansieringskällor. Man skulle då på en gång sätta vägnätet i skick och kunna dra nytta av det för näringslivet och för befolkningen istället för att sitta och jämra sig i årtionden. Lån visserligen men ett lån som betalar en investering, inte till driften av landet. En viktig skillnad! Ungefär som att köpa en ny, miljövänlig och bränslesnål bil.

Har vi inte infrastrukturen, inklusive Internet, i skick är det en hämsko för näringsliv och företagande, människors välbefinnande och viljan att ta arbete längre bort. På landsbygden är vi beroende av pendling och bil. Hur roligt är det att morgon och kväll sitta och köra på skumpiga, dåliga vägar? Man blir ledsen för mindre för att inte tala om vad det kostar i extra reparationer för bilen. Eller är den krassa verkligheten sådan att den urbana befolkningen med inröstade representanter är i majoritet och bryr sig föga om oss på landsbygden?

Som det är nu sitter regering och politiker handfallna och låter vägnätet förfalla. Visserligen har regeringen lovat mera pengar till nästa år men det är alldeles för lite!

Skall Finland klara sig internationellt och finansiellt måste samhället satsa på infrastruktur, utbildning och forskning. Även om man måste låna pengar till detta. Skapa förutsättningar för ett lönsamt och banbrytande näringsliv. Alternativet är en förlegad produktion, liten innovation och stagnerande ekonomi. Ointressanta på världsmarknaden. Vi är inte där ännu, vi har lysande undantag, inte minst i Österbotten, men görs inte satsningar nu sjunker vi ännu djupare i håglöshetens och fattigdomens träsk om några år.

Jag avslutar min epistel här. Jag hade också tänkt skriva något om att få folk att trivas och stanna i Österbotten men då hade det blivit ett alltför långt inlägg. Det får bli en annan gång. Bara en stilla reflektion. Replotbron, Finlands längsta bro, byggdes på 90-talet och invigdes 1997. En av de drivande krafterna var Ole Norrback. Skulle det idag alls vara möjligt att starta ett så stort projekt här i Österbotten när det inte ens finns pengar att hålla befintliga vägar i skick? Men på 90-talet gick det, trots den berömda laman i början av decenniet. Vad har hänt?

På vissa sträckor är Österövägen riktigt bra medan det på andra ställen finns bullar och skador i vägytan. För 35 år sedan gjordes grundförbättring. Borde det inte vara dags att göra en lite större förbättring och underhåll av vägen på sina ställen? Ett alternativ är att göra vägen till grusväg och sedan glömma bort den, så är det bekymret ur världen?

2 kommentarer

  • annepauline

    Vilken fin bild. Österbottnisk höstlig bild med lada och allt… men nu har jag precis läst ditt inlägg Hönsvakten från december 2010 så jag sitter och gapskrattar för mig själv. Jag får återkomma till vägarna, vart försvinner alla skattepengar? Är det till politikernas höga löner? Jag tror vägarna i kungariket är sämre än i Finland i dagsläget…

    • Per

      En lada, varsågod! Jo, det är fina färger i naturen nu, Kanske en vecka till sedan är det bästa förbi.
      Hönsvakten, det var den gången jag fick lösa ägg i fickan, eller hur. En jul om jag inte minns fel.
      Nej, jag tror inte lägre lön till politiker skulle hjälpa upp det mycket. Förvisso är en del välbetalda men jag tror det är annat som finns bakom. T.ex. avancerad skatteplanering eller ren skatteflykt. Ett stor gråzon där. Vi har bara har fått nys om toppen av ett isberg. Typ Panama-affärerna, Swedbank i Baltikum och lurendrejeri med återbetalningar av skatt inom EU. Jag tror att det undanhålls mycket stora summor som egentligen skulle gå till skatt. Både nationellt och internationellt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »