Foto-Video-Bild,  Reflektioner

Att tänka korg eller blogg/foto

Jag såg ett inslag på TV förra veckan som handlade om att binda korgar och dylika saker. Ett lämpligt material är enebuskar men det kan också vara många andra material. Egentligen är det bara ens egen fantasi och uppmärksamhet som sätter gränser när det gäller att hitta lämpligt material. Kvinnan som intervjuades talade om  att ”tänka korg” i alla lägen. Att hitta inspiration och råmaterial.

Samma är det för oss fotografer och bloggare. Ständigt är vi på jakt efter en bra bild eller ett intressant ämne att skriv om. När man väl kommit igång med fotograferandet och bloggskrivandet kommer detta automatiskt: här finns ett fint motiv, en intressant händelse, något att berätta med bild och/eller text, en reflektion.

Jag har kommit på mig själv många gånger med att se motiv och vinklar när det gäller bilder. Som nu på Umefolk dök det ständigt upp lämpliga och intressanta fotomotiv. Bland annat var det en familj som jag såg flera gånger, far och mor samt tre barn i åldrarna 5-8 år på ett ungefär. Två pojkar och en flicka. Barnen var inte alls kinkiga och uttråkade. De lyssnade faktiskt på denna ”vuxenmusik”.

Ett sådant motiv dök upp under konserten med Tzeitel i Studion. Jag satt längst framme och där fanns också denna familj till vänster. Där satt far med den yngsta gossen i famnen, storebror stod och längst fram stod flickan med gapande mun. En studie i koncentration från sidan, perfekt placerade. Helt stilla och med blickarna riktade mot trion på scen, som frysta i tiden, som förtrollade av musiken. Jag tog ingen bild och jag ångrade mig efteråt. Det hade kunnat bli en pangbild men det finns en spärr att ta bilder av barn alltför närgånget, de befann sig bara ett par meter ifrån mig och trots att det var ganska mörkt i övrigt syntes själva ansiktena bra i ljuset från scen. – Motivet varade en minut eller så.

Tyvärr är jag ännu för mesig för att ta bilder av människor i alla lägen i offentlig miljö. Kränker man deras integritet, borde jag först fråga lov  (vilket förtar det spontana), blir de arga och högljudda? Trots att detta sällan händer, nästan aldrig, så blir det ett hinder för de riktigt bra bilderna. Samma med street photography. – Det är väl detta som skiljer proffsen från amatörerna när det gäller att få fina bilder av människor. Och spontana bilder på människor är det jag helst vill fotografera.

När det gäller bloggskrivandet är det samma. Allt som händer kan vara ett potentiellt blogginlägg; naturligtvis med vissa begränsningar. Även tråkiga och dåliga saker kan vara av intresse vilket man ofta får läsa om på bloggar. Hon som kom till sjukhuset och blev dåligt bemött, han som råkade ut för sju olyckor och missöden samma morgon, de som missade tåget men som istället blev världens bästa polare med andra drabbade i väntan på nästa tåg. Inte sällan är sjukdomar ett kärt ämne att skriva om.

Problemet är att komma ihåg alla händelser, situationer, ordväxlingar och poänger. Tillfället kan vara sekundkort eller ta en hel dag. Ofta brukar jag göra en anteckning i mobilen, ta en bild eller tala in några ord. Eller så kommer jag på världens bästa bloggämne men har glömt det följande dag när det är dags att skriva. I mobilen finns nu en kort anteckning ”kalender livlig sorgsen” från senaste helg. Vad kan det betyda, jag har ingen aning.

Är allt detta associerande till bild och blogg något osunt och en ovana? Eller är det en del av en skapande process? Kan det bli ett beroende? Måste man alltid ta en bild av maten man äter på fest eller restaurang? (Nåja, det händer att jag tar bild av krubbet men ganska sällan). Måste alltid det senaste i klädväg man köpt visas upp? Går det att hitta en balans? – Frågor som kanske är mest intressanta för bloggare men vad tycker ni som är bloggläsare?

Här stod några och jammade på Umefolk. Musikanter och artister har jag inga problem med att ta bilder av, om det inte uttryckligen är förbjudet.

Här har vi två som diskuterar nyckelharpa.

Och till sist en bild från inledningen från konserten med Marja-Liisas Orgelsuite. Musikanterna sitter i mitten innan de sedan sprider ut sig och rör på sig. När jag sedan granskade denna bild ikväll så upptäckte jag familjen som jag nämnde tidigare i inlägget. Var då, var då? Jo, i alla fall far och ena pojken syns. Det är han med gröna byxor som sitter under lampan till vänster. – Elin Jonsson finns också  på denna bild.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »