PJ:s modeblogg

Idag hämtade jag hem paketet från postens ombud. Paketet med min nya väst. Jag packade upp plagget och tog den på efter att ha granskat fickor och dragkedjor. Och, ooo la lallaa, den passade perfekt! Både med T-shirt och med en tunnare, långärmad tröja. Fickorna var ändamålsenliga och bra placerade. Dragkedjorna robusta.

Jag tror att jag kommer att trivas med denna väst och speciellt på resor tror jag den är gångbar. Måtte den hålla i 30 år som min Helly-Hansen-tröja gjort! Jo, det stämmer. Efter så lång tid är den fortfarande mjuk och skön även om den före tvätten varit smutsig av både kåda och olja. Västen tror jag dock inte kommer att utsättas för sådan materia. Därför Länge leve Fjällrävens Reporter Lite Vest!

Med kom också en beskrivning för att öka vind- och vattenavvisningsegenskaperna. Man skall då gnida in den rikligt med Grönlandsvax och sedan värma tyget med strykjärn eller annan värmekälla. Sedan är det bara att tvätta västen i 40-gradigt vatten för att få bort vaxet. Någon som hört talas om denna metod och även provat den?

Får man vara barnsligt förtjust i något? Jo, det får man och naturligtvis ville jag ha en bild på mig själv och västen, den fina. Sister Jane fick agera fotograf och fonden är deras dignande äppelträd.

Fjällräven reporter väst
För att göra bilden perfekt behövdes också ett paraply. Någon passlig käpp hade jag nämligen inte att stödja mig på. Så var den modebloggen slut, kanske den aldrig kommer åter?

Den som det visste

Idag tänkte jag göra lite nytta och samtidigt få motion för det är icke bra med bara stillasittande och ätande diverse god mat. Igår blev det julpizza med gänget i Ebbas stad och idag rök det sista av julmaten. En påse prinskorv finns förvisso kvar men i påsen kan de stanna någon dag ännu.

Med goda föresatser rustade jag mig med stövlar och Helly-Hansen-tröja samt greppade klyvyxan. Jag hade lite oavslutat vedarbete kvar på backen. Det gick bra ända till sista vedträet, då stelnade jag till, både i sinnet och i ryggen, och plötsligt kände jag mig oändligt trött i ryggslutet. Det kändes nästan omöjligt att få det sista vedträet i traven. Jag avslutade snabbt och skyndade mig in för att vila för jag blev rädd att jag åter skulle få det ryggonda som jag hade tidigare i höst.

Efter en timmes vila kändes det åter bra.

Ikväll skulle jag hämta en laddning ved till spisen och då kom krämpan åter. Inte våldsamt men den gjorde sig påmind. Måtte jag inte få detta elände nu när jag har tid att få något uträttat här hemma på gården!

Jag kastade en blick uppåt och såg att det var stjärnklart. Jag blev tvungen att släcka utelampan och åter gå ut och ställa mig mitt på gårdstunet en stund och bara titta på alla stjärnorna som tindrade på himlen. En liten stund stod jag innan ögonen vant sig vid mörkret och alla skönheterna och formationer trädde fram. Så vacker vår stjärnhimmel är! Och helt gratis att titta på. Jag tackade min skapare att vi inte har någon gatubelysning här på backen för den hade effektivt förstört upplevelsen.

En mening kom till mig: Härifrån till evigheten; titeln på filmen. Så långt borta stjärnona är, vad finns bakom dem och evigheten, förstår vi vad den är? Jag läste nyligen i en blogg att hennes gosse hade ställt de klassiska frågorna: ”Mamma, hur stort är rymden och universum egentligen? Vad finns bortanför stjärnorna?” Ja, den som det visste och den som kunde ge ett kort och precist svar.

Jag tror att förklaringen kan vara ganska enkel, det är bara det att vi inte känner till svaret ännu. En gång i tiden trodde alla, eller nästan alla, att jorden var platt och det förekom diverse teorier och spekulationer om vad som fanns vid jordens slut och rädslan var uppenbar hos många sjöfarare för att segla utför stupet och det som fanns bortom det. Det var t.o.m. straffbart att tro något annat än att jorden var platt. Idag är det allmänt accepterat att jorden är rund och det förklarar en massa som forntidens människor gick och grubblade på, liksom vi idag fortsätter att förundras inför det mäktiga himlavalvet, tidsbegreppet evighet och det som finns bakom vår tankevärlds horisont.

Jag tror att vi en dag kommer att förstå universum och tiden betydligt bättre med dit är det några steg ännu. Jag tror också att den dag människan förstår vad som finns bortanför stjärnorna så har det uppkommit nya frågeställningar som vi är minst lika förundrade över. Kunskap och insikt är som en lök, så fort vi tagit bort ett skal finns det oändligt många kvar som döljer ännu en gåta, och ännu en gåta och ännu en gåta…

Det är oss inte idag förunnat att helt förstå universums sträckning och tidens beskaffenhet men det är oss givet att njuta av vintergatans prakt en mörk decemberkväll. Ungefär som Adam och Eva innan de åt av kunskapens träd och fördrevs ur paradiset. – Äsch, nu blev jag allt lite flummig, men det bjuder jag på. 🙂

gräsmatta
Inte tror man att det är sist på december när man ser den vilda gräsmattan. Både bild och väderlek är på sned.

Ekipering

Jo, jag köpte ju en huvjacka i somras, en kylig kväll när intet annat fanns att tillgå i klädväg på gågatan i Ebbas Stad. Jackan var varm och priset överkomligt. Frågan är nu, passar det en gentleman i sina bästa år, d.v.s. som har passerat sina värsta glinår, att bära huvjacka? Eller är man patetisk?

Det här med mode och passande klädsel för olika åldrar är svårt, lite känsligt. Själv har jag inga problem med det, jag klär i allt från kostym till lump. Mest har jag dock svarta jeans, t-shirt på sommaren och flanellskjorta på vintern. Och träskor! – Helly Hansen tröjan är också en favorit, gångbar både för tupplur i soffan och för skogsarbete.

Jo, jag måste bekänna en sak till: den där huvjackan har en stor dödsskalle på ryggen. Alltså, har jag tangerat/passerat gränsen?

Skum figur i höstmörkret.

En trotjänare

Jag gjorde ikväll en tur till min kåta för att inspektera och reparera. Ena längsgående bjälken under bryggan hade gått av under vinterns myckna snö. Som tur var fanns det lite is kvar vid sidan av bryggan som jag kunde stå på och utföra mitt arbete. Men mera än ett par kvadratmeter var det inte och strandstenarna var glashala av allt vatten som den bistra nordanvinden skvätte in över stranden.

Som tur var hade jag klätt mig bra och behövde egentligen inte frysa. Långkalsonger, stövlar, stickad mössa, min kära gamla Helly-Hansen tröja samt en vindtät ytterjacka gjorde att jag inte behövde hacka tänder alls.

Min Helly-Hansen tröja köpte jag 1982 eller 1983 så den är gammal som bara den men är ändå  det bästa plagg jag någonsin köpt! Den är som ny efter varje tvätt, oberoende hur smutsig den varit innan. Det har hänt sig vintertid att den varit alldeles kladdig av kåda, full med barr och skitig av all ved jag hanterat under skogshuggningen vissa vintrar. Den har varit svart av olja på ärmarna, luktat pyton lång väg och sett ut som om den varit färdig att kastas i roskis efter diverse arbeten jag gjort och donat med. Men efter en stund eller två i tvättmaskinen hivar jag fram den fuktig men strålande ren. Jag hänger den på tork en stund och vips har jag tillbaka min tröja i nyskick. Nästan som när jag köpte den för snart 30 år sedan. Där kan man tala om kvalité! Jag tror den kommer att överleva mig.

Bättre mysplagg får man leta efter. Jag brukar ta på mig min trotjänare och lägga mig i soffan en stund och ett, tu, tre har jag somnat. Bättre sömnpiller finns inte. Ingen filt behövs heller för jag kan gott sova många timmar, om det vill sig, enbart med min Helly-Hansen som skyddande och värmande täcke. Ett makalöst plagg! Egentligen borde jag skicka ett tackbrev till den norska tillverkaren.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=PcJAQdR-qd0]