Torka bör man, annars dör man

Som mansfolk skall man kunna montera, skruva ihop och fixa. Det är en slags universalsanning att mannen håller i hammaren och kvinnan steker köttbullar. Jodå, jag kan montera och dona med både det ena och det andra. Jag kan också steka köttbullar och göra kåldolmar om det behövs (kåldolmar är gott!) så jag är väl något av ett universalgeni då när det gäller att bemästra tillvarons utmaningar? Men det finns också kvinnor som kan både steka plättar och dra en svetsfog så jag är nog inte ensam om att vara mångsysslare.

En sak som dock alltid skaffat mig problem är att byta torkarblad på Brunte. – Dagens skurar gjorde mig påmind om att nu är det dags att byta torkarblad; suddig utsikt från sadeln är aldrig bra, speciellt inte när höstmörkret tätnar på väg och vid dikesslänt. Tänk om en älg dyker upp eller en glittrande kaskad är det enda som syns av vägen vid regn och mörker när möte sker med en diligens i fjärrtrafik. Då är det bra att ha fungerande torkarblad på viftarna.

Jag inhandlade en omgång torkarblad och skulle genast byta utanför affären. Det fick jag glömma för just då kom en regnskur som gjorde att jag galopperade bort till en parkeringsgrotta som en av provinshuvudstadens köplador tillhandahåller.

Det var då problemen började. Hur jag än vände och vred på de nya torkarbladen så passade de inte till torkararmarna som Brunte sträckte ut som ett barn som vill ha vantarna på en frostig januaridag. Jag vred och vände, trängde och tryckte men passformen verkade totalt försvunnen. Jag hummade och kved, skrapade mig i huvudet och svor. Jodå, fula ord kom från min näbb men jag bad genast om ursäkt till högre makter, något som verkade ha effekt för plötsligt passade båda torkarbladen perfekt.

Jag kan dock ge mig gubben på att nästa gång jag byter torkarblad så har jag samma problem. Först att slita torkarna ur förpackningen (enbart det är en bedrift) och sedan att fumlande försöka få torkarbladen på plats. En nog så livsviktig gärning om man vill överleva i höstens regn och rusk.