-
Den där grejen som pep när man visslade
Jodå, nya skor för skogsarbetet inhandlades idag. Kanske inte skodon enkom för skogsarbete men ändå skyddsskor med stålhätta m.m. När jag frågade efter skor för skogsarbete hänvisades jag till gummistövlar men de ville jag inte ha så det blev kängor. Känns bra på foten och ganska lätta. De går kanske också att använda vid vandring? Svåger hade tidigare stolt visat fram ett par skor som han köpte inför kommande semesterresa. Visst, ett par snygga promenadskor men jag ville inte vara sämre så jag korsade vägen, knackade på och visade lika stolt upp mina kängor. Psst, mina kängor var mycket dyrare men kanske inte lika gångbara i södern. Han hade tidigare…
-
Från julbord till Bomullsängeln
Jag läste häromdagen i provinsens ledande svenskspråkiga dagstidning Vasabladet att de som besöker teatrar och museer lever längre. För de som ser konst eller teater någon gång i månaden minskar risken att dö i förtid med 31 % jämfört med de som inte gjorde det alls. Man borde alltså springa på teater och museer titt som tätt så får man också motion på samma gång. Full fart med andra ord. Igår besöktes Wasa Teater där teaterstycket Bomullsängeln sågs. Hur mycket längre jag kommer att leva efter denna bedrift vet jag ej för inte springer jag på teater och museer varje månad. I bästa fall blev det kanske någon månad längre…
-
Under liten himmel
Sommarteater skall väl vara kul, något att skratta åt, komedi eller rent av fars? Och naturligtvis måste vädret vara fint med solnedgång och varma aftonstrålar. Kanske träffar man bekanta man inte sett på länge; att växlar några ord med? Det gjorde jag i torsdags, träffade bekanta, när Oravais Teater spelade ”Under liten himmel” på Kyroboas i Kimo. Vi snackade gamla, trevliga minnen medan vi avnjöt bulle och kaffe i pausen. Saft för min del. Men annars var det inte många skratt som framkallades av pjäsen. Detta är ingen komedi med simpla skämt och bondkomik. Ändå var det en av de bästa teaterpjäser jag sett på en sommarteater! – Och ja…
-
En teatermänniska går till skogs
Åren går och både ting och människor förgås. Ibland dyker de dock upp som gubben i lådan, kanske för en kort stund eller för resten av livet. Kanske i tidningen, i ett radioprogram eller på TV. Jag tänker i första hand på de människor jag träffat i livet. Somliga har gått bort, andra finns kvar men kontakten är bruten. Hur många är de inte? Nyligen har Erik Kiviniemi, chefen för Vasa Teater, gått i pension. Han har i vår synts till i tidningsartiklar och nu har också YLE Österbottens hemsida en artikel att läsa och ett programinslag att lyssna till. En gång i tiden var vi bästisar. I 10-12-års åldern…
-
Nationalparken – Old Tjikko, skogen och livet
En snabbtripp till Umeå gjordes i torsdags att se Nationalparken, en föreställning i samarbete med Riksteatern. I Umeå framfördes Nationalparken på Vävens stora scen. Bakom denna produktion finns gänget från Fäboland: Sara Parkman, Samantha Ohlanders och Hampus Norén samt förstärkt med poeten Jonas Gren. Fäboland missade jag tyvärr men denna show, Nationalparken, ville jag se när den kom så nära som till Umeå. Folkmusikern Sara Parkman känner jag till från tidigare, hon uppträdde på Urkult för några år sedan och det gjorde också Jonas Gren, poeten. Hans namn hade jag dock stoppat undan någonstans i bakhuvudet. När han äntrade scen och framförde sin första dikt kände jag direkt igen rösten…
-
Finsk häst
Någon häst såg vi inte på scen trots att pjäsen hette ”Finsk häst”. Upplevelsen salufördes som komedi men uppriktigt sagt så saknades de riktigt stora gapflabben. Visst fnissade jag emellanåt men komedi med stort K var det inte. Inte heller tyckte jag att det fanns en klar handling, en röd tråd. Husbonden och sonen i huset fick den fina idén att sälja traktens hästar till slakt i Italien. Lättförtjänta pengar för de som inte annars hade det så gott ekonomiskt. Tyvärr körde djurtransporten i diket redan i byn och den ekonomiska succén uteblev. Istället fick de en massa köttbullar i frysen. En stöld kryddade också handlingen men annars var den…
-
Att ensam dö, vem bryr sig?
En man dog i pjäsen, så också en man i vår by helt nyligen. Ensam och inte nog med det. I lördags såg jag teaterstycket Tjärdalen på Sagateatern i Umeå. Ett teaterstycke efter Sara Lidmans debutroman Tjärdalen från 1953 framförd av Riksteatern. Sara Lidman är en av mina favoritförfattare och även om jag långt ifrån har läst allt hon skrivit har jag läst tillräckligt. Hon är suverän! Boken och pjäsen handlar om en tragisk händelse i en liten, fattig by med det fiktiva namnet Ecksträsk, förmodligen i Västerbotten varifrån Sara kommer. Midsommar närmar sig och en av byns bönder har byggt en tjärdal för att tappa tjära till försäljning med…
-
Tiden
Här blir det ännu en video från Urkult som jag spelade in i somras. Denna gång är det ingen musikvideo utan ett uppträdande med gruppen Caféz som framförde det interaktiva spelet Ur. Målgruppen var barn 6-10 år, men jag tyckte det passade lika bra för vuxna, eller så var jag lite barnslig. Hellre lite barnslig än torr gubbstrutt! Bl.a. fanns ett påstående i pjäsen: ”Tiden är oändlig!”, vilket jag lade bakom örat och upprepade i höstas i Saltgruvan när det var som mest stressigt och tiden rann iväg. Platschefen passerade och hörde mitt yttrande varvid han snabbat replikerade: ”Vilket inte är bevisat!” som en sentens i förbifarten. Tiden och universums…
-
Tre kärlekar
Jag höll på att skippa sommarteatern som Oravais Teater bjöd på denna sommar. Vädret har sett minst sagt tråkigt ut men på eftermiddagen idag kollade jag på väderleken på nätet och med lite tur skulle det bli uppehåll ungefär kl. 18. T.o.m. lite sol kunde väntas. Jag slog till och bokade en biljett. Tji, fick jag. Lagom till start kl. 19 kom ett stilla regn. Inte mycket alls men tillräckligt för att bli lite blöt. Dock hade alla rustat sig med regnkläder av en eller annan sort. Själv fick jag pröva regnponchon jag köpte ifjol och nöjd kunde jag konstatera att den fungerade alldeles utmärkt som regnskydd. Därtill är den…
-
Döööbeln och CCR
Visst kan det vara irriterande när någon bänkgranne vid biobesök, på teater eller någon annan föreställning sitter och kommenterar, prasslar med godispåsen onödigt mycket eller har någon annan fason för sig. Ibland kan det vara tvärtom. Nämligen att personen, den oftast okända, sitter och skrattar så livligt och individuellt att det blir liksom en krydda till föreställningen i övrigt. Igår kväll satt en farbror snett bakom mig när jag såg ”Från Nykarleby till HON-I-LULE” i Den Lyckliga Staden. Han var av den mera underhållande typen med små hö, hö på lämpliga ställen, ja, ja, visst, he, he, jaaaa. Bäst var det när han kom med repliken före skådespelaren på scenen.…