Glömska

Tåget gick och där stod jag och inte kunde placera henne. Jo, vi är släkt, det visst jag. Men vem är hon? Åter den där situationen på kort tid där jag inte kunde placera en människa. Det händer inte ofta men ibland står jag där som ett fån och inte vet vem människan är även om jag vet att vi träffats tidigare. Det knepiga är att man måste välja position inom tio sekunder när man hamnar i en sådan situation. Sedan har tåget gått. Skall man låtsas att man känner människan och försöka luska ut mera under samtalet eller skall man direkt fråga: vem är du? Det handlar om sekunder.

Jag har en förmåga att se människorna i kollektivet. T.ex. när jag strövar omkring i staden och ser mängder med människor kan jag lägga märke till ett ganska stort antal människor. När jag ser dem igen vid ett annat gatuhörn så vet jag var såg dem senast. För fem minuter sedan eller två timmar. Jag kan också snabbt känna igen människor på ett gruppfoto, sådana som jag inte känner men som jag sett på något annat foto.  Men att känna igen en släkting som jag sällan träffar, där kan jag missa.

Ibland drabbas jag av denna dumma belägenhet. Det enklaste är att ta skeden i vacker hand och direkt ställa frågan: ”Ursäkta, nu kan jag inte placera dig, vem är du”. Så gör jag oftast med risk att personen känner sig sårad. Då gäller det att snabbt skanna minnet om denna person och reparera skadan med positiva minnen samt placera människan i centrum av samtalet. Det brukar jag vara duktig på. Nu redde situationen upp sig och vi hade ett trevligt samtal. Släktingen var en kusin vid namn Lotta.

Av en tillfällighet sitter jag och tittar på ett program på TV som heter ”Forgetting Dad” medan jag skriver detta. Det handlar om en man som totalt miste minnet efter en trafikolycka. Så långt har det ännu inte gått men minnet är inget att skämta om.