Allehanda

Skottlossning i by och stad

I byn hörs snart skott och kulorna viner kors och tvärs. Inte okontrollerat utan avfyrade av tränade och kunniga jägare. Älgjakten sätter igång. Något jag saknar i älgjakten är hornen de brukade tuta i när jägarna kommunicerade med varandra. Man kunde höra signaler från fjärran skog och man kunde bara gissa vad som var på gång. Nu förtiden används telefoner av olika slag. Det är synd för nu hörs bara avlägsna skott och tonerna från skogen är borta.

Tidigare var det också tradition att det sköts med gevär när någon förlovade sig. Det kunde bli en ganska häftig skottlossning när de lyckliga tu funnit varandra. Efter kriget fanns det en hel del ammunition i omlopp och på förlovningsfesterna kunde det bli ganska mycket pang-pang. Idag blir det nog polisutryckning om någon firar förlovning med gevärseld i mängd.

I min stad Malmö skjuts det också. Någon eller några smyger omkring och skjuter på folk som inte ser ut att höra hemma i Norden. Finns det en ny laserman eller är det folk som triggar varandra? Om folk blir oroliga är inte att undra över, speciellt om de har ett utländskt utseende. Jag brukar läsa Sydsvenskan på nätet och ibland tittar jag på Syd-Nytt. Jag tror att jag har lite koll på läget i min stad.

Jag skriver ”min stad”. Orsaken är att jag bott i Malmö i 18 år. I övrigt har jag bott på landsbygden, främst i republiken. Därför förknippar jag ordet stad med Malmö eller provinshuvudstaden i landskapet. Till provinshuvudstaden åker jag för att handla, i Malmö har jag bott.

Jag minns första dagen när jag kom jag kom till Malmö för att söka arbete. Det var i maj 1976. Jag blev hämtad på Centralen av företagets produktionschef. Han körde Saab. Jag minns hur trångt jag tyckte det var mellan husen, jag minns när vi passerade kanalen, när vi kom in på Bergsgatan och så var vi framme.

Jag fick jobbet och blev kvar på företaget i 6 år innan det lades ned. Textilbranschen fick mycket stryk den tiden. Men på 70-talet fanns det fortfarande kvar en lämning av en industri som varit stor i Malmö. ”Strumpan” fanns kvar och på Monbijougatan gjorde vi trikåartiklar i massor. Jag fick förmånen att träffa människor från en gången tid. De berättade om förhållanden på 1940-talet, hur det var på 50-talet, om det glada 60-talet.

Jag minns de varma sommardagarna, gatorna, hur jag upptäckte en ny stad, de ofta snöfria vintrarna, Folkets Park, NK, biblioteket som då enbart fanns i slottet. Den tiden kunde man åka buss på hela Södra Förstadsgatan, Kockums fanns kvar och stora fartyg byggdes på varvet. På ett givet klockslag kom Kockumsarbetarna på cykel ut på Gustav Adolfs Torg via Engelbrektsgatan.  Gasolin spelade i Folkets park 1978 och jag gjorde en dum sak på den koncerten. Man var väl mera ung och uppspelt den tiden.

Tiden gick och jag återkom till Malmö 1987. Jag tillbringade en längre period i staden. Många invandrare blev då min bekantskap och jag upptäckte att de inte alls var konstiga även om de kom långtbortifrån. De jobbade, hade sina problem, betedde sig som folk är mest. Visst, de åt sin mat, pratade sitt märkliga språk, hade brytning i sin svenska. Men oftast var de vanliga människor. De hade en historia att berätta.

Det är 12 år sedan jag lämnade Malmö. Är det samma stad, samma människor, samma varma sommarkvällar? Jag tror det hänt en hel del sedan dess. Mera våld, kravaller, brottslighet präglar nyhetsförmedlingen.  Nu springer det en och annan galning lös och skapar rubriker. Vem vet när ytterligare någon dör? Jag hoppas att mitt Malmö finns kvar.

För att verkligen veta något om någonting bör man ha näsan i mullen, på trottoaren, känna lukten. Det räcker inte med att läsa rubriker, höra nyhetsflödet, tro sig veta. Dags för en resa? Kan jag promenera från Centralen till Möllevången en vardagskväll utan att bli antastad och höra skottlossning. Kan man fortfarande träffa människor utan att bli lurad?  När jag skriver detta kommer nya rapporter om skottlossning men jag tror ändå att när detta är över finns mitt Malmö kvar. Med varma sommarkvällar, promenader på Ribban, sillaburgare i Limhamn, festival i augusti, det gemytlig Möllevången, en cykeltur runt om i staden, alla parkerna, solnedgångar i Öresund, en tur till Dronningens by, skånskan i kön på snabbköpet. Men Centralen har de byggt om och genom staden går en tunnel. Den skall jag uppleva.

 

Vinter i Malmö för något år sedan

 

0 kommentarer

  • Monica

    Trevlig tur i 70-talets Malmö! Allt det fina finns kvar, plus ett öppnare city med mer uteserveringar och folkliv.
    Man kan visst gå från Centralen till Möllan utan att bli antastad. Åtminstone i dagsljus 😉
    Däremot har allt skit och tidningsrubriker skapat en vaksamhet hos några och rädsla hos andra. Och kanske triggat i gång ytterligare någon annan. Som du skriver ’en eller annan galning går lös i Malmö…’

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »