Kylans åtföljande tröghet

Det är trögt i detta stänga vinterväder. Säkert därför att temperaturmätaren på utsidan denna kväll, dagen före dopparedagen, behagar visa –27 grader. Jag har kommit på hur jag likt Uri Geller kan böja teskedar. Trögheten är till viss hjälp i detta fall. Värre är att kallvattenledningen till köksvasken har frusit. Där kan man tala om tröghet. Inte en droppe vatten kommer ur kranen. Just nu försöker jag medelst kupévärmare få varmluft att cirkulera i diskbänken med hopp om att de frostiga relationerna till Poseidon, vattnets gud, skall upptinas. Hoppas att inte hela pjäsen fattar eld.

Brunte kände sig också minst sagt trög i morse. Visserligen hade jag kopplat motorvärmaren men av någon anledning fungerade den inte. Kanske det var snö och is inne i kontaktdonet. Det skar i mitt hjärta när jag tvingades starta i 25-gradig kyla och höra det skrammel och missljud en rejält nedkyld hästmotor kan åstadkomma. Brunte fick nog offra ett och annat år av sin levnad på grund av denna misshandel. Men igång kom han, den gamla, trogna kraken.

Yttermera är också låset till ytterdörren trögt. Jag får stå vid dörren i all oändlighet och pilla och dona, vrida och trycka, innan låskolven vrids runt och jag kan öppna dörren till farstun. Det är jobbigt när det är kallt ute och fingrarna lätt fryser till stelnade poser medan jag kämpar för att komma in i värmen. För inne är det varmt och skönt.

Vad kölden har att göra med mina honungsburkar vet jag inte men honungen i de två senaste burkarna har innehållet varit steltoch nästan hårt. Med tesked har jag försökt få loss lite av honungen för att få sötma till mitt te. Det hela slutar med att jag likt Uri krökt skedar till förtvivlan. Kanske jag skulle prova med stämjärn och hammare nästa gång? Eller borde jag erbjuda mitt skedböjarnummer kombinerat med min upprörda monolog med ytterdörren till någon nyårsrevy? Den dörren har fått höra ett och annat sanningens ord om tröghetens lag den senaste tiden.