Dansen

Gårdagens danstillfälle blev på alla sätt och vis lyckat. Någon sand i skorna fick jag inte och inte heller stötte jag tårna mot någon tallrot. Maxmo dansbana har rustats upp berömvärt och trivseln var inte att ta miste på. Det varma vädret gjorde också sitt till.

Fyra områden kunde urskiljas: själva danspaviljongen, husbilarna, öltältet (som egentligen inte var ett tält utan en inhägnad) och bryggan med alla båtarna. Det var bara att cirkulera och mingla med folk till höger och vänster. Egentligen kände jag rätt lite folk, mycket beroende på att andelen ungdomar var stor, men då var det bara att ta kontakt och prata på. Det gjorde jag.

Tre damer från södra delen av landskapet kändes igen på sitt språk, vilket jag påpekade. Så lätt var det att starta en trevlig konversation. De kom ända från Korsnäs, världens mest svenskspråkiga kommun, sägs det. De hade vägarna förbi och slank in, sade de.

Andra damer slank oblygt in på herrarnas toalett när kön till damernas blev för lång.
– Ho, ho, är någon inne, hojtade ett par nödiga madammer och rusade in utan att vänta på svar.
Ett otyg är vissa karlar som på småtimmarna ställer sig var som helst för att lätta på blåsan utan att genera sig det minsta. Toaletter för manfolk fanns det nog så det borde inte ha varit lång väg till lämplig tupp.

Musiken skötte med glans av San Marino & Linda (lyssna gärna på demolåtarna som finns på hemsidan), en orkester med lokal anknytning. En av medlemmarna är med i saltgruvan och bygger bastur lika skickligt som han trakterar gitarr. Själv dansade jag inget men andra var desto flitigare. Kanske jag minglade för mycket?

Det är skillnad på danskulturen mellan finska och svenska områden i republiken. De finskspråkiga håller på med sin humppadans medan bl.a. buggen är populär i Svenskfinland. Själv är jag anhängare av riktig tango, speciellt den argentinska. Tyvärr har jag är jag ingen fena på den dansen heller men jag skulle gärna vilja lära mig. Livet är ingen dans på rosor men gårdagskvällen var ändå ett undantag.