Allehanda

Identitet

I dessa tider med finansiell oro i Europa, globaliseringsspöket, mänsklig migration, klimathot, eller mera närliggande, kommunsammanslagningar i republiken och allmänt omrörande i grytan, kan människors identitet få sig en rejäl törn. Det som tidigare kändes tryggt och förutsägbart slås sönder med några klubbslag i styrelserum och folkvalda församlingar. Istället förväntas nya strukturer och välden, likt en fågel Fenix, rädda världen, ekonomin, naturen, människan, vad du vill. I dessa sammanhang har identitet mycket litet värde. Det är pengarna och vidlyftiga visioner av de som makten haver som styr.

För en tid sedan läste jag en artikel i Svenska Dagbladet som gav mig en tankeställare: vem är jag och vilken är min identitet? Som ung var jag enbart finländare och finlandssvensk, som 40-årig var jag ”nordisk medborgare” och finlandssvensk och idag betraktar jag mig som bybo, finlandssvensk och europé. Det är det lokala och kontinentala mot det kommunala och nationella. Det finlandssvenska består. Alltså är jag en finlandssvensk bybo bosatt i Europa. Det kommunala och nationella har mist sin betydelse.

Det finns många kritiska röster mot EU och dess byråkrati men skall vi klara oss i den globaliserade världen måste vi enas och agera tillsammans i Europa. Då kan vi inte gnälla på att vissa länder inte skött sin ekonomi, att statistik förvanskats, kulturella olikheter och språkliga barriärer, utan vi får göra det bästa av situationen och återupprätta Europa som en viktig aktör på det globala planet. Det kan ibland krävas uppoffringar som i det långa loppet är försumbara men som idag verkar enorma. Det gäller att se helheten och framtiden.

Jag är alltså europé. Jag försöker förstå de många olika kulturer som finns i Europa, jag försöker lära mig språk och lära känna människor från olika delar av Europa. De har en vardag och ett liv som påminner mycket om mitt eget. Likheten är betydligt större än skillnaden!

I Saltgruvan finns några som inte är födda i republiken men de jobbar och gör rätt för sig som alla andra. Utan de erfarenheter som dessa Saltgruvans krigare förmedlar skulle jag inte veta något om deras hemländer, kultur och bakgrund. I värsta fall skulle jag kanske betrakta dem som ondskefulla främlingar, farofyllda individer, något hotfullt. Tyvärr finns det alltför många som inte träffat invandrare i det dagliga livet och bildar sig en uppfattning utgående från fördomar.

Jag sitter idag i min stuga på backen i en by i Pampas men kunde lika gärna vara i Syd-Amerika, Afrika eller Australien.  Jag snyltar lite på Finnairs kompanjoner i gruppen ”One world”, lånar deras brand och hoppas att jag en dag kan kalla mig världsmedborgare.

På tal om något helt annat men som förekommit i tidigare inlägg; här finns bild på stroffor som jag hittade i min dator. Så såg äkta stroffor ut!

2 kommentarer

  • Maclindhe

    Ja, det är fashinerande vad vi betraktas som i olika sammanhang och tider. Ju längre bort i tid och rum, desto mer generaliserande, eller i värsta fall ignorant, tror jag.

    • Don Juan (the PJ)

      Det finns ett gammalt ordspråk: Bättre tiga än illa tala. Jag menar, känner man inte till förhållanden, folk, kulturer etc. borde man inte öppna mun kritiskt förrän man tagit reda på fakta. Tyvärr finns det lättköpta, färdiga lösningar, inte minst på nätet, som är lätta att ta till sig när man inte vet utan tror sig veta.

      Identitet är naturligtvis något mer komplext än bara nationalitet och bostadsort men de utgör en viktig bit. Identitet är också något som kan förändras över tid och rum. Att jag känner mig som europé kan vara både en reaktion på de nationalistiska tongångar som ofta används för att exkludera och inte inkludera och en insikt om hur fantastiskt Europa ändå är.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »