Allehanda

Ett liv utan blipp och blopp

Jag läste i dagens lokala blaska om den amerikanska journalisten Susan Mausharts och hennes familj som levde ett annorlunda liv i ett halvt år. De avstod från det som idag för de flesta är en självklarhet, något nödvändigt och ibland rent av tvingande. De avstod från det mediala, digitala bruset som omger oss på både gott och ont. Datorer, telefoner, TV stängdes av och förblev tysta under ett halvår.

Början av tiden var jobbig, nästan som tortyr för barnen men de utvecklade snart ett annat liv där samvaro inom familjen blev viktigare, de började sova bättre och kände sig utvilade på morgonen och blev mera sällan sjuk. Nog så fina effekter.

Själv har jag lekt med tanke på att dra mig tillbaka ett år eller så och se hur det skulle vara. Till ett liv utan telefon, dator, TV, tidningar och radio. Inga pip, ringsignaler eller välkomstlåt i datorn, inget alarm på morgonen. Hur skulle jag uppleva tillvaron, vad skulle jag göra hela dagarna, skulle jag tråkas ihjäl? Alternativt att bara avstå från vissa saker och behålla andra, t.ex. radion. Skulle jag ha ett arbete att gå till eller skulle jag bli eremit? Om jag arbetade, hur skulle jag då påverkas av mina kollegors tal om lokala och globala händelser som nyhetsflödet består av. Skulle jag bara få fragment om vad som händer i världen och skulle jag sväva i lycklig okunnighet om världens tragedier och ondska, skulle jag gå miste om alla goda nyheter och positiv utveckling? Intressanta frågeställningar som jag är lite nyfiken på.

Ett liv som eremit eller åtminstone ett liv utan lönarbete och utan kontakt med media och Internet är idag fullt möjligt genom alterneringsledighet som kan vara i maximalt 359 dagar. Man avstår från sitt arbete under en tid till en arbetslös person som då får komma in och pröva på att jobba. Själv får man ersättning 75 % av arbetslöshetspenningen. Fullt möjligt att leva så om man inte har skulder, stora fasta utgifter varje månad och är beredd att rätta mun efter matsäcken.

På något sätt skulle en sådan tillbakadragen tillvaro locka mig för en tid. Jag har ju min sommarstuga att bo i, 5 km från byn, ved skulle jag bunkra upp och att skaffa mat och proviant skulle bli den huvudsakliga sysselsättningen. Troligtvis skulle jag fiska en hel del och naturligtvis äta fisk flera gånger i veckan. Att läsa böcker skulle bli mitt enda nöje om jag nu inte väljer att ändå ha radio. Radion skulle vara svårast att avstå ifrån tror jag. Hur skulle ett sådant år påverka mig, hur skulle det kännas att återgå till sitt gamla arbete, hur skulle man återupptäcka alla teknikens under?

Sister Jane i den lyckliga staden har nu i snart ett år haft ett sådant sabbatsår och i Saltgruvan är det flera som är på gång att inleda sin alterneringsledighet. Tål att tänkas på! Frågan är om det skulle bli ett liv som eremit eller en jordenrunt-resa i sakta mak? Jag undrar om inte det sista ändå är mera i min smak.

Kanske här har bott en eremit?

16 kommentarer

  • Erik Forsling

    Har ju nyligen upptäckt din blogg, genom ”Glömda ord”, så det har varken luslästs, eller lästs ikapp – om nu dylikt skall vara nödvändigt – men detta var nog ditt mest intressanta inlägg. Har själv ofta resonerat i slika banor, men filosofin kring ställningstagandet är komplicerad, och jag betraktar mina tankar mest som drömmar. Många aspekter i ditt inlägg kan ventileras, men det tänker jag inte göra nu.

    Ikväll är sista natten i Göteborg, där jag deltar i en tredagars betald utbildning i ventilationsteknik, och jag måste förbereda hemresan efter morgondagens kursdag. Vi får väl ”tjata” (tjååta), som de säger här, senare. Tycker bara att det skulle vara synd om du plötsligt försvann.

    Dock är vi uppenbarligen helt ense om att radion skulle vara det svåraste att försaka, om nu försaka är korrekt term för ett dylikt projekt. Stänga av kanske är mer adekvat!

    • Don Juan (the PJ)

      Ett ämne som säkert kan ventileras ur olika synvinklar. Inget ni berörde på kursen i ventilationsteknik? 😉 Skulle jag dra mig tillbaka, kortare eller längre tid, skulle det vara vid vatten, helst öppet hav; i detta nu en tankelek.

      • Erik Forsling

        Nej, inte just detta tema utsattes för ventilation i denna monarkins näst största stad, belägen vid havet. Men några kurskamrater vann igår kväll, när de gick på lokal, en frågeportstävling. Laget deras hette ”Friska fläktar” … Och att detta inlägg fläktar om i medvetandet, det visar väl mängden kommentarer!

          • Don Juan (the PJ)

            Jo, det kan hända att det fläktar mera om vissa inlägg och funderingar än om andra. Mycket beror på vilka läsarna är och vad de finner intressant. Att ta time out för kortare eller längre tid funderar troligtvis de flesta på någon gång. En annan sak är att göra slag i saken. Några gör det, andra skriver inlägg. Men utan tankar och skriverier ingen start alls.

          • Erik Forsling

            Skriver under, och menar att inget av alternativen är rätt, eller fel. Det är ju våra egna liv det handlar om, och det är upp till oss själva att agera; för det gör vi ju alltid – även när vi själva anser oss inte göra det! Nu lovar jag att inte tjata mera längs den här tråden! Ha en bra fortsatt kväll!

  • Designern

    Då jag som liten krabat växte upp på Byholm var jag med och byggde upp den härliga ”kämppän” som du har med på bilden! Har med andra ord tillbringat många kvällar där, det dyker upp många minnen och roliga/positiva ”flashbacks” från den tiden. Varje gång då jag kommer från Långskärssundet påminns jag om den härliga ungdomstiden i byn för då syns ”kämppän” på vänstra sida av vägen.

    • Don Juan (the PJ)

      Det gläder mig att du får positiva tankar när du passerar och minns. Själv kände jag inte till kämppän förrän för några år sedan. Den måste ha varit bra byggd när den fortfarande står uppe.

  • Annepauline

    Intressant inlägg. Själv har jag inte tittat på TV på minst 10 år. Inte har jag någon radio heller, har inte haft någon på många årtionden. Datorer klarar jag mig utan, lätt som en plätt, även om det är kul att kolla intressanta bloggar när jag nu har en dator. Mobil har jag som jag använder ytterst sporadiskt. Men: Jag skulle ha mycket svårt att leva utan tidningar. Riktiga papperstidningar. Nyhetstidningar, inte ”skvallerpress”.

    • Don Juan (the PJ)

      Jag var också utan TV i ganska många år innan digitala TV:n kom. Visserligen betalade jag licensen men jag såg nästan ingenting för antennen var så dålig. När den nya tekniken kom förnyade jag antennen och idag har jag hundratals kanaler både via antenn och parabol. Men det kan också gå en hel vecka som jag inte ser TV.

  • lagottocattleya

    I vår sommarstuga har vi levt eremitliv varje sommar. Där finns inte heller täckning för mobiltelefon. På vintrarna har vi brukat tillbringa någon vecka i en gammal fäbod i Fryksås. Där finns inte ens en ordentlig lampa, utan man får ha stearinljus. Det tyckte jag var svårast – att inte se ordentligt när man ska spela spel eller läsa bok. Jag tror att jag håller med ovanstående om att tidning vore värst att vara utan.

    Alla dessa år har barnen – numera ungdomarna – uppskattat denna ”fria” tid och glatt åkt med. Vi har hittat på mycket kul! Cyklat och åkt skidor, badat och vandrat. Plockat bär och blommor. Och aldrig är man väl så stressfri och välmående som då.

    Numera, det vill säga de senaste två åren, har detta mönster luckrats upp något. Ungdomarna är nu tjugo och drygt det och följer inte alltid med. Vi har till och med lyxat till det med färgTV… Min övertygelse är dock att alla borde ge sina barn denna möjlighet till lugn och ro. I skolan, där jag jobbar, är oron och ickekoncentrationsfärdigheten ett stort problem. Har man möjlighet att genomföra IT-fria veckor eller timmar eller bara stunder om så är – så gör det!

    • Don Juan (the PJ)

      Jag håller med, ibland borde man ta vita veckor från IT och bara vara. Semestern är en utmärkt period att försöka genomföra något sådant. Samtidigt är man också beroende av nätet för t.ex. bankärenden.

  • lagottocattleya

    När jag varje år får en ny klass – då är de 16 år gamla – brukar jag köra en introducerande muntlig övning som går ut på att gå fram och inför klassen ta ställning till en given fråga, samt motivera. En fråga som alltid finns med är om du skulle kunna vara helt ensam på en ö i tre månader. Jag har genom åren bara fått svaret ”ja” en gång. Motiveringen brukar vara att man skulle bryta ihop fullständigt. I diskussionerna efteråt tror de flesta att med övning från barnsben skulle det kanske ha gått lättare. But no one can see the point in it.

    I trean, med sistaårseleverna, har en del mognat till och för ett mer konstruktivt resonemang i frågan. Faktiskt tror jag att dessa ”vita” veckor är så viktiga för både oss vuxna och för det uppväxande släktet att en del av hur ditt liv ska bli hänger på dessa stunder. Många barn och ungdomar inser inte att det finns ett annat liv. Och det är föräldrarnas fel.

    • Don Juan (the PJ)

      Jag tror att jag skulle klara av att vara ensam tre månader på en öde ö om jag visste att det bara var tre månader. (Om mat och hyfsad hydda fanns vill säga) Värre skulle det kanske vara om jag inte visste hur länge jag måste vara ensam och dagarna bara gick.

  • lagottocattleya

    Jag håller med. Det går inte att leva i ovisshet där. Men min poäng är att om man som vuxen inte visar på alternativ, och att det går alldeles utmärkt att sysselsätta sig utan diverse spelmaskiner, så kan du inte begära att ungdomarna ska hitta ett annat alternativ själva. Tankesplittringen är så stor idag att många inte orkar välja bort utan ständigt väljer till. Många ungdomar går i väggen redan på gymnasiet.

    • Don Juan (the PJ)

      Detta är en tanke som också slagit mig: att vi i dagens moderna samhälle har så mycket att välja på, så mycket vi borde hinna med och känslan av att vi ständigt missar något att det kan upplevas som stressigt. Detta under förutsättning att vi har jobb och normal ekonomi. Men då uppstår också problemet med att vi egentligen inte skulle ha tid att jobba. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »