Så skola ni göra
I dagarna har högsta skolmyndigheterna i både republiken och i kungariket proklamerat att de snart skall ge ut varsin handbok i två vitt skilda ämnen. Det skall ges instruktioner om hur skolorna i monarkin skall förhålla sig till luciafirandet i kyrkorummet och hur svenska skolor i republiken skall förhålla sig till två- eller finskspråkiga elever.
Ibland blir man konfunderad när högt utbildade människor som har framträdande poster i samhället kommer med de mest korkade åsikter och till på köpet har makt att genomdriva sina idéer. I republiken framför utbildningsstyrelsens svenska direktör, Bob Karlsson, tanken att två- och finskspråkiga elever i republikens svenska skolor skall få använda sitt modersmål, i detta fall finska, i skolan. Orsaken skall vara att ”om den svenska skolan ständigt lyfter fram den svenska kulturen och identiteten känner de finsk- och tvåspråkiga eleverna sig inte välkomna”.
Men hallå, är det inte för att lära sig svenska språket och den finlandssvenska kulturen som just dessa elever valt en svensk skola? Varje elev har rätt till undervisning på sitt modersmål (svenska eller finska) så det är inte tal om att någon tvingas att gå i skola där man inte får tala sitt modersmål utan eleven och föräldrarna har medvetet gjort ett val att prioritera det andra inhemska språket i skolan just för att främja att eleven faktiskt lär sig språket. Är det inte att kraftigt undergräva denna möjlighet för eleven och samtidigt skapa kaos i klassrummet genom att börja blanda två språk i undervisningen? Som om det inte redan nu finns tillräckligt med utmaningar för läraren.
Skall eleverna inte alls få prata sitt eget modersmål i skolan? Jo visst, på rasterna om eleven vill samtala med en kompis, fast på swahili, men lektionerna bör hållas på det språk som är huvudspråk för skolan.
Nehej, den gode Bob har nog som många andra i republiken drabbats av åkomman med namnet ”Låt oss smälta in i det finska samhället så upphör besväret svenska i Finland”.
Jag är också illa rädd för att han blandar ihop sina ”tvåspråkiga skolor” med språkbad som är något helt annat. Detta borde, om någon, utbildningsstyrelsen ha kunskap om.
I kungariket diskuteras om skolan kan fira Lucia i kyrkan eller inte. Jo, det går enligt skolverket; om det inte förekommer framförande av det kristna budskapet.
Här vill jag åter utropa ett Hallå! Är inte kyrkan ett kristet rum som genom sin blotta existens påminner om och kanske påverkar eleven i kristen riktning? Varför alls välja kyrkan som lokal för firandet av Lucia och skolavslutningar om det är så illa ställt att eleverna riskerar att påverkas eller generas av den farliga kristendomen under några få tillfällen på skolåret? Borde man då inte under firandet avlägsna kristna symboler ur kyrkan och täcka över Kristus på korset om man skall vara konsekvent? Jag menar; antingen väljer man att inte alls fira i kyrkan eller så får man acceptera att i kyrkan framförs ett budskap med kristna värderingar och vissa kristna ritualer som prästen anser passande för tillfället. Jag utgår från att firandet av Lucia inte är det mest lämpliga tillfället för t.ex. nattvardsgång eller domedagspredikningar, något som säkert kyrkan själv också har insikt om.
Traditionen, traditionen, vi vill ha vår tradition, ropar då en månghövad skara men varför plocka bort det som är grunden i traditionen? Då går det som i republiken för de med finskt modersmål som väljer svensk skola; de behöver inte tala svenska om de blir generade eller tycker att de påverkas för mycket av svenska språket och svensk kultur. Vad är då poängen med att välja svensk skola?
På något sätt får jag för mig att dessa instruktioner från skolmyndigheterna i de båda länderna har samma metoder för att uppnå sina syften: en uppluckring av det ursprungliga och det traditionella. I republiken för att smälta bort svenska språket, i kungariket för att avkristna kyrkan. Allt för att göra det mera modernt och lättsmält men samtidigt urlakat och intetsägande.
En passande artikel för den intresserade, skriven av Kenneth Myntti i torsdagens Vasabladet, har jag tagit mig friheten att förmedla via följande länk: Svensk skola skall odla finska. Klicka på artikeln för läsbart format. Speciellt bilden som illustrerar artikeln tycker jag är lyckad.
12 kommentarer
MacLindhe
Eftersom min egen blogg ligger i träda för närvarande, och jag retat upp mig på Skolverket i kungadömet får jag avreagera mig lite här – hoppas jag.
Om än både döpt, konfirmerad och vigd i den svenska kyrkan, och dessutom bevistat varje skolavslutning där är jag uppväxt med religionsfrihet som en självklarhet,.
Så varför, varför, varför in i glödhetaste skulle man inte kunna fortsätta utnyttja det vackra kyrkorummet till något så högtidligt som en skolavslutning? Som du säger, det ligger i sakens/byggnadens natur att religionen ingår, (för man hade väl inte tänkt täcka över målningar etc?) men ingen, oavsett religion, tar någon skada av det.
Jag har med intresse besökt såväl moskéeer, synagoger och tempel och även varit passiv deltagare i religiösa sammankomster för andra religioner utan att känna mig kränk, pressad eller på något sätt obekväm.
Att i konformitetens och kappvändarnas anda försöka släta ut alla gamla traditioner för att försöka vara alla till lags är enbart löjligt. Det är sådant som bereder väg för SD och andra främlingsfientliga yttringar. Jag tror inte alls att våra nya medborgare med andra religioner tycker det är något fel att få vara med på en skolavslutning i kyrkan. Tvärtom har de islamska flyktingkillarna jag haft i undervisningen tyckt det varit intressant och velat diskutera religionernas lik- och olikheter efteråt.
PJN
Fritt fram för reaktioner. Som jag ser det har vi snarlika åsikter om skolans firande i kyrkan. Nu skall allt var så utslätat och anpassat att det blir till ingenting. Bara för att man inte skall stöta sig med någon snarstucken individ som ändå hittar på något att förarga sig på. Själv tillhör jag inte kyrkan men anser att använder man kyrkan så får man anpassa sig något till vad som gäller där. Inte klampar man heller in i en moské med stövlarna på.
kicki
Ja, huh huh! Jag antar att föräldrarna till finskspråkiga barn sätter barnen i svensk skola i akt och mening att få barnen att lära sig bättre svenska. Även i vår skola finns barn med finska som modersmål, men som är så gott som tvåspråkiga. För vissa är finska helt klart det starkare språket och de söker ibland rätta ordet på svenska utan att riktigt lyckas. De får hjälp med det och småningom blir det bättre och förhoppningsvis blir dessa barn småningom helt tvåspråkiga. Språk ska ses som en rikedom som man kan aldrig få för många av.
Angående den svenska skolan förvånar ingenting längre. Lärarna där vågar ju inte ens ge betyg enligt den nya skalan som går från A till F. Hur svårt kan det vara?
PJN
Visst är det så att alla barn men även vuxna, har ett språk som är starkast, nämligen modersmålet. För att lära sig ett annat språk, eller förbättra ett annat språk, måste man göra nya erövringar och då behövs ibland hjälp på vägen. Det är där läraren kommer in som en hjälpande hand. Att leta ord, göra felsägningar, skriva fel hör till processen och är lika för alla som vill lära sig ett annat språk. Inget att skämmas för utan bör accepteras som steg på vägen men det är något helt annat än att skolan skall bli tvåspråkig; en utveckling där svenska språket är den stora förloraren i långa loppet. Det är kanske det som planeras i korridorerna?
Det jag retar mig mest på är herr Karlssons försök att inte låta svenska språket och den svenska kulturen leva fullt ut i den svensk skolan utan kräver en anpassad undfallenhet mot majoriteten i republiken i sken av omsorg om den finsk- eller tvåspråkiga eleven. Helt i linje med den hukarmentalitet som blomstrar lite varstans i Ankdammen. – Jag använder här ordet Ankdammen även om jag avskyr det som beskrivning av Svensk-Finland.
När det gäller religion skall ingen tvingas befatta sig med en annan religion om man inte vill eller målsman så bestämt. Här kan man då komma i konflikt med traditionen som ibland har kristna anor och innehåll. Traditionen vill man ha men ingen kristendom. Men hur man än vänder sig har man rumpan där bak. Man är helt enkelt tvungen att göra ett val. Vilket är viktigast: den principiella inställningen till religionen eller behovet av traditioner?
Som McLindhe skriver i kommentaren ovan så tror inte jag heller att någon tar skada av lite kristna traditioner som nu Luciafirandet är. Vad som behövs är respekt för varandras tro eller icke-tro, inte försök av kungarikets skolmyndigheter att göra kyrkan till ett allmänt mys- och trivselhus.
Öjväjin
Jag säger inget så har jag inget sagt,men en bild från Oravais kyrka sutto inte i vägen.
PJN
Den som väntar på något gott väntar inte förgäves. Jag skall vid tillfälle leta reda på en sådan bild.
Öjväjin
Frihetsstatyn i Vasa 🙂
PJN
… är ståtlig, ja visst!
lagottocattleya
Det är ett väldigt väsen om det här i Sverige och i svenska skolor. Många struntar i Skolverkets påbud om att inte få fira i kyrkan och andra är livrädda för att göra fel. Typiskt Sverige. Vår skola kommer nästa vecka att få besök av Skolinspektionen och detta anhang av pappersdårar som terroriserar folk som arbetar i verkligheten. Nu tog jag i, men åh, hur kan vi låta människor som inte gör annat än vänder papper bestämma över oss som finns på golvet och vet hur allt går till?
Typiskt Sverige.
För min del kommer jag att vara ett av de intervjuoffer som är utvalda. Jag ska stå till svars för hur jag rättar nationella prov – för verket har ju behagat rätta om ett antal tusen (femsiffrigt…) prov och , ve och fasa, funnit att deras rättning inte stämmer med svenska lärares rättning! (Och vad har inte detta kostat?)
Vi är faktiskt bara människor! För det första är våra omrättade prov rättade av två lärare som numera gått i pension, för det andra har jag en skrivelse från Verket i min hand där de klagar på skolinspektionens sätt att utföra omrättningen. De har nämligen inte rättat efter samma betygsskala som vi svensklärare gör med NP. Dessa prov rättas nämligen efter en tiogradig skala, medan Skolinspektionen rättat efter den vanliga IG-MVG-skalan, med fyra steg alltså…Detta innebär att till exempel ett prov som bedömts ligga lägst ner på VG-skalan kan ha bedömts som G av skolinspektionen. Alltså – ett helt betygssteg lägre än det den ordinarie läraren gett eleven..
Jag ser fram emot att få ställa ett antal frågor till Skolverkets representanter. De har överlevt sig själva…
PJN
Oj, det låter läskigt, att få besök av inspektionen. Det låter som något ogripbart och samtidigt farligt. Äsch, jag borde inte ha läst Kafka. 😉
Fast det ger kanske också tillfälle att diskutera och föra fram sina åsikter i diverse frågor? Märkligt är det om olika betygsskalor används i NP. Det kan du gott fråga om och ifrågasätta.
Anne
Det här var det bästa jag läst på länge. Både inlägget och kommentarerna. Det är mycket väsen för lite här i Svedala om den frågan och resonemangen övergår mitt förstånd. Ikväll satte ni ord på mina känslor till fullo. Klockrent. Kiitos!
PJN
Det är flera lärare/lärarinnor (vad säger man egentligen?) som läser min blogg så jag funderade att det kunde komma en och annan kommentar. Jag tror nog kommentarerna motsvarar ganska bra vad folk tycker och tänker i frågan. Skolverket följer sina paragrafer och har ibland en stelbent inställning, som de byråkrater som de ofta är. Går man till grunden med saken så kan man ifrågasätta om lagstiftarna tänkt igenom saken ordentligt från början. Hur lyder t.ex. förarbetena till lagen ifråga? Vilken var andemeningen?