Åt skogen

Visst minns ni visan Ekorr’n satt i granen? Han som hoppa på tallegren, stötte han sitt lilla ben och den långa ludna svansen.

Äntligen lite snö och lite kyla! Jag trodde inte att jag skulle uttala de orden eftersom jag inte är någon stor vän av vinterväder. Jo, lite kan det komma i januari och februari, lite i mars också för då är det bästa tiden att hugga ved i skogen och då behövs snö och frusen mark. Jo, kring jul också, något som vi i år inte blev förunnat. Men annars föredrar jag en ständig vår, låt säga varm maj.

Jag drog på mig stövlarna och begav mig ut i skogen på eftermiddagen för jag ville kolla en av mina antenner, riktning och längd med mina appar i telefonen. Fint att de lovar en noggrannhet med 3 meters marginal.

Jag travade iväg och visst var det fint i skogen. Fint, men lite blött för de visade sig klokt att ta på stövlarna. Jag hade inte gått lång bit förrän jag steg ned i ett hål med vatten. Knappt så att stövelskaften räckte till. Jag fortsatte och kollade både tråden och träden. Fint snötäcke på grenarna och tråden måste man veta var den finns för att kunna se den. Tråden var intakt trots stormar i höstas, något som gladde mig.

Jag kunde också njuta av skogen och dess väsen. Träden, snö på grenar och barr, snötäckta stenar och is på diken, vattensamlingar och kärr. Isen var inte att lita på, något som jag upptäckte rätt snabbt. Spår syntes av hare och kan det också ha varit av hund eller räv? Tänk att djuren också kan överleva även denna bistra årstid. Tystnad rådde, bara ett flygplan hördes en kort stund.

Alltså, någon gång under färden måste jag, likt ekorren, ha stött min vänstra fot mot någon sten eller frusen tuva för när jag kom hem och skulle dra av mig stövlarna märkte jag att ena tån var alldeles öm. Den som är närmast stortån. På handen är det pekfingret, kan man då kalla den pektån?

Nåja, ingen stor sak, inget att kalla på ambulansen för. Under vistelsen i skogen kom jag att tänka på att det är fint att man har med sig mobiltelefonen. Låt säga att jag råkat ut för en olycka, halkat och brutit ett ben. Hur bra hade det då inte varit att kalla på hjälp och med kordinater ange min position? Allt är ändå inte åt skogen med all ny teknologi som dyker upp med jämna mellanrum.