God Jul!
Jag vill så här i sista timmen av julaftonen hälsa alla mina läsare en Riktigt God Jul! Jag hoppas att ni alla fått fira en julafton i stillhetens och glädjens tecken.
Själv har jag inte känt mig speciellt kry. Trött och hängig, problem med mina axlar, inte en utan båda. Sister Jane & company bjöd på god och dignande julmiddag men det ville sig inte riktigt med humöret trots julsnaps och härligt sällskap. Jag gick därför hem för att vila och jag skulle väl ha sovit än om sis inte ringt och frågat om jag ändå inte skulle komma ned en stund till. Kvällen var ändå rätt sen så jag stannade hemma, gick ut till vedlidret för att söka lite tändvirke till spisen och eldar nu ett par timmar innan jag åter kryper till kojs. -12 C är det ute så det gäller ha muren varm i natt.
Du kanske också gillar
4 kommentarer
Erik Forsling
Tack för din hälsning! Trots att jag personligen redan har fått en via e-post. Men jag höll/håller faktiskt på med ännu ett brev till dig. Den idén emanerade från något du skrev. Om fioler.
Verkar som att du inte känt dig helt entusiastisk förlidna afton. Samma här. Jag vände på dygnen, som jag gärna gör om jag får välja själv. Natten är min tid. Jag har självvalt tillbringat julafton på egen hand. Jag hade vakat länge och förmiddagen förrann, men jag hämtade ut ett paket på ICA, och gjorde inköp på köpingen. Hade tänkt konstruera en julklapp åt tiggar’n utanför Lidl, men det var öken i min fantasi. Jag hade sett för min inre syn ett måttligt stort vackert inklappat paket, som en gest. Precis som hos dig har det också här börjat frysa på utomhus, men öken i hjärnan. Vaffan, jag gillar ju honom. Han fick mina sista tå tjugor, och vi försökte förgäves växla några begripliga ord.
Vi har nästan inte ett enda ord gemensamt i vår vokabulär, utom att han har lärt sig hälsa och tacka på ärans och hjältarnas språk. ”Hej”, ”Tack”. Underkastelsens och förnedringens språk, i det här fallet – och detta för att sala ihop några kronor. Det gör ont i mig.
En ytterligare sak han har lärt sig att säga är det som vi svenskspråkiga så ofta utbrister i, eller slentrianmässigt säger, till varandra: ”God Jul”. Det gör ännu mer ont i mig, eftersom jag redan tidigt tänkte att jag INTE skulle säga God Jul till honom, oavsett hur stor min slant är. Vem är jag, visserligen långtidsarbetslös – med genomrutten ekonomi – och med en samhörighetskänsla som är starkare med honom än med många landsmän, gladlynta typer i min omgivning, att komma med den kommentaren till en stackare som huttrar av köld. En stackare som jag inte ens vet var, eller hur, han bor. Jag vet bara att han upplever det som bättre att frysa utanför lågprisbutiken, under långa dagar, än att vistas i sitt eget land. Förmodligen ett land med trivsammare klimat för den utstötte. Men då pratar jag bara om väderleken. Klimatet i övrigt är en annan sak …
Vem är jag? I ett internationellt sammanhang ren överklass.
Nu snöade jag in, som jag ofta gör, trots att de förutspådda snömassorna över norra Uppland har uteblivit. Natten är lång, men magisk. Och detta är en speciell natt. Musik. Spela upp.
Ibland brukar man säga att en händelse ser ut som en tanke. Och så blev det i natt. I mitt e-brev som du ännu inte fått, nämner jag Isaac Stern, den nu avlidne mästerviolinisten. När jag jag tidigare, igår natt, skrev vid min dator växlade jag till ett SR P2-program (källa kan anges om efterfrågas) där Händels ”Messias” var ett viktigt inslag, liksom Palestrina, en av mina verkliga husgudar.
Dags att öppna dörren till mitt ”finrum”, som egentligen fungerar som kallförråd, tänkte jag. Leta på Händels Messias och tugga dig igenom natten med vinylspelaren som kamrat, fortsatte mina tankar. Musik. Men det blev inte så. Musik, men inte den. Jag var där i det kyliga rummet och bökade, men det var först i natt som jag sjösatte mitt projekt.
En händelse som ser ut som en tanke var visst temat. Sedan jag vaknat, och gaskat upp mig, vid pass midnatt, efter att lagom ha fått ”morna” mig under dubbla täcken genom att höra P1-radions midnattsmässa, som började timmen innan spöktimmen steg jag upp på riktigt. Jag började peta på all elektronik som gått i dvala. Missade såväl samtal som meddelanden fanns, men det får tas itu med en annan gång. Ett långt samtal på Skype med min son i Norge genomfördes. Men sedan var det j-lar anamma dags för det stängda kalla rummet och Händel. Händels Messias, en trippel-LP. som jag köpt på Irland, tror jag. ”Händel’s ”Messiäh”, [Original Dublin version 1742] Herman Scherchen conducting the Vienna State Opera Orchestra, Vienna Academy Chorus.” Solisternas namn besparar jag dig, även om de är väl så goda att märka.
En händelse som ser ut som en tanke. Isaac Stern har jag nämnt. Jag lyfte för första gången på mycket länge på plasthuven till skivspelaren, och kände genast igen skivan som redan låg där. Man har sina favoriter. Isaac Stern, med röd CBS-etikett. Dvořák, Konsert i A-moll för violin och orkester, opus 53 och Romans i F-moll, opus 11. Självklart fick den gå först.
Om jag lyckas föra mitt pågående e-brevprojekt i hamn kanske du kryar på dig när du vaknar och får skåda artister som Tania Elizabeth och Rosie Ledet, och googla på Clifton Chenier. Skivbyte hos herr Händel. Vi hörs. Skiva två av tre fyller min lägenhet med njutning, och jag tror att grannarna är bortresta. Kanske öka ljudvolymen lite? Körmusik är mäktigt, och ofta gör den sig bra på hög volym.
Körmusik. Vokalmusik. Strupsång. Tänk så mycket magnifikt människan kan åstadkomma bara genom sin strupe och munhåla. Tanken svindlar.
Efter Händel blir det Clifton Chenier i all ära. Finns det grannar hemma är det väl dags att stiga upp då! Stilblandningar är min melodi – inte bara i musiken. Den som har oturen att skåda mitt hem inser det. Men, å andra sidan, släpper jag inte in någon. Utom Gamla, Lilla och Skåningarna, mina familjer.
Nu ska jag övergå till mitt e-brev, medan jag avnjuter ytterligare en och en halv vinyl Händel. Hur var det nu han sjöng, Povel Ramel – smått oslagbar ordkonstnär? Visst var det väl: ”Handen på Händel gick som en pendel.”
Krya på dig, eller gaska upp dig – jag blev aldrig helt övertygad om huruvida det var det mentala eller det fysiska som felades dig igår.
God fortsättning.
PJ
Hela julen verkar ha varit långt borta för mig detta året. T.ex. skickade jag inga vanliga julkort och den riktiga julkänslan infann sig aldrig. Lika glad jag är ändå.
När jag läste om din sista två tjugor kom jag att tänka på en berättelse från Bibeln. Den om änkan som gav sin sista skärv i templet. Hennes gåva var mera värd en allt vad de rika gav. Det är viljan och känslan som betyder något, inte si och så många kronor och ören.
Musik kan vara en tröst och inspiration. Klassisk musik, ett stilla fiolgnäll i sommarnatten, rykande rock eller världsmusik. För att inte tala om de musikaliska höjder den mänskliga rösten kan prestera. Hemmafruns nynnande mitt i sysslan, en skrovlig bluesröst, visans tolkare eller en mäktig kör.
Själv spelar jag sällan gamla LP:n men de finns i mina gömmor. Bl.a. en The Best of Bob Dylan som var den första LP jag köpte i mitten på 70-talet. Idag finns Spotify som på sekunden plockar fram musik, allt från Händel till
https://www.youtube.com/watch?v=1pmzxjkcADE
… eller förlorar lyssnandet något av sitt värde när allt sker på sekunden, Inget letande i skivhögen, ingen skivarm att placera, inget knaster?
Syster Yster d.y.
Hoppas att du kryar på dej och så kan vi fortsätta en annan dag eller kväll.
PJ
Det gör vi. Tack för juldagsgröten!