Kasper Björkqvist, framtiden?

Hela nationen är till sig över Smålejonens guldmedalj i Junior-VM i ishockey igår. Till och med på den kaffebjudning som byarådet inbjöd till idag hedrades Smålejonen med en applåd. Själv är jag måttligt intresserad och tittade inte men det verkar ha varit en spännande match.

Naturligtvis är deras insats berömvärd men mest imponerad blev jag av en enskild spelare vars intervjuer med TV-4 och Aftonbladet blivit hit på Facebook. Han heter Kasper Björkqvist och är hemma från Österbotten, vårt eget landskap. Han kommer ut från matchen efter period 3 bara en kort stund efter att Ryssland kvitterat 3-3. TV4 fångar honom för en intervju och frågan är naturligtvis: Hur känns det nu med den sena kvitteringen? Kasper svarar utan tvekan och med driv i rösten: Detta är ishockey som bäst och det är bara att komma på nytt och vi gör nästa mål. Reportern: Och ni orkar pumpa på? Kasper: Jo, jo, det är inga problem. Vi orkar skrinna mycket bättre än motståndarna.

Det är sådana resonemang man vill höra. Inga ledsamheter där utan kämparglöd var enda vägen framåt trots att de höll på att snuvas på segern i slutminuten av period 3. Normalt skulle ett lag i den situationen kanske gett upp, speciellt när motståndarna kommer från Ryssland, men här fanns inte det på agendan. Det brukar sägas att 80 % av orsaken till att man lyckas sitter i huvudet. Kanske republikens styrande elit skulle smittas lite av denna framåtanda och optimism istället för att gräva ned sig ännu mera i depression och tvångsåtgärder? Tur att det finns ungdomar som det finns lite go i!

Den andra intervjun med Aftonbladet har också sina poänger där han i slutet ger reportern en liten historialektion om varför svenska pratas i Finland. Finland har ju länge varit en del av Sverige, förklarar Kasper för reportern, något som också många andra rikssvenskar har glömt. Detta dilemma stöter vi finlandssvenskar ofta på i kungariket och varje gång får vi förklara att det finns en minoritet svenskspråkiga i Finland som lever och frodas om än i minskat antal och med njugga miner från vissa av våra finska bröder. Varför denna glömska finns hos de båda ländernas språkmajoriteter kan man fråga sig men jag antar att det handlar om en bristfällig undervisning i skolan om Nordens historia.

En vanlig ”komplimang” som finlandssvenskar får i Sverige är: ”Så bra svenska du talar”. Kanske inte så märkvärdigt men det är som att ifrågasätta hela ens identitet med ett sådant påstående. Ungefär som att fråga en skåning om hen är dansk. Eller något sådant. Jag har inte fått den kommentaren men har ett bra och tankeväckande svar på lager: ”Tack, tack, du pratar också en bra svenska”.

Hur som helst, Kasper är en gosse som vi borde ha flera av. Glad, optimistisk och språksam!