Största möjliga tystnad

För att återknyta något till söndagens promenad i skog och mark när tystnaden var märkbar snubblade jag i morse över en artikel på svenska YLE med namnet ”Tystnad är en bristvara”. Så sant, så sant!

Man kan lägga märke till den en vacker höstdag, en vinterdag i skogen, en tidig, vindstilla sommarmorgon vid havet eller varför inte i kyrkorummet. Tystnaden. Men allra mest kan man uppleva den en vindstilla, kall, stjärnklar vinternatt vid midnatt. Ute på landet bortom allfärdsled. Jag har upplevt detta många gånger. Bara knarret under ens egna skor och kanske ett avlägset knäpp i skogen. Annars bara hjärtats slag och kanske suset i örat. Vintergatans oändlighet som jag ser men som inte stadsbon förnimmer. En ovanlig naturupplevelse, precis som mörkret är för den urbana människan som ständigt har ljud och ljus omkring sig. Enkelt men svindlande. Kanske man till och med skulle kunna göra turism av tystnaden och mörkret för den är en bristvara för många människor.

Själv är jag glad att jag bor som jag gör, i en by vid sidan om och utan vägbelysning just där jag bor. Jag vill inte heller ha någon. Jag förstår de människor som flyttar avsides för att få  tystnad och mörker.

Jag gick ut på farstubron i morse vid sjutiden bara för att lyssna på tystnaden. Fortfarande mörkt men i öster färgades himlen ljus av den annalkande solen. Tyst men inte knäpptyst. Det jag först lade märke till var vindens sus i trädtopparna. Så tryggt det kändes, som ett ständigt vaggande. Vinden är min vän. Grusets kras under skorna och snart vaknade grannens tupp till liv och gol. En bit bort hördes svagt fårens bjällra i mörkret, ett bräkande från fårhuset sedan åter tystnad. Tills nästgårdssvåger skulle hämta dagens tidning nere i byn. Motorns morrande som försvann för att snart återkomma. En bildörr som smällde, sedan tystnad. En kråka kraxade i mörkret och mitt vindspel klingade svagt i vinden. Allt i tur och ordning och inte alls bullrigt och bråkigt. Inte ens en bil svepte förbi under dessa tio minuter trots att det var morgon och folk skulle på jobb. Så glad jag var för det för det är bilarnas oljud som stör mest hos mig som bor på vägkanten.

I YLE-artikeln nämns musik av några kompositörer som använder sig av tystnad. Musik är egentligen ett samspel mellan ton och tystnad. John Cage skrev pianostycket ”4’33” som är märkligt på så sätt att under dessa 4 minuter och 33 sekunder som musikstycket framförs spelas inte en enda ton. Musiken är en enda stor paus. Kompositionen var avsedd för instrument i tre satser men framförs främst på piano. Tydligen kan man även framföra detta stycke på olika sätt vilket man inte skulle kunna tro.

Jag hittade följande video på tuben där William Marx framför 4´33´´ med publik och allt. Inte en ton spelar han trots sin smoking och Steinway. Publiken ser och  lyssnar andäktigt på hans manövrer och applåderar entusiastiskt när han stänger nothäftet, reser sig upp, bugar och lämnar scen. Inte en ton fick de men en massa tystnad. Över två miljoner har sett videon. Själv satt jag med ett flin på läpparna.

Artikeln: https://svenska.yle.fi/artikel/2016/10/02/tystnad-ar-en-bristvara 

2016-10-02-029-2-skog
Inte en kotte föll till marken
Annonser

3 thoughts on “Största möjliga tystnad”

  1. Det finns väldigt mycket att resonera om i ditt resonemang om tystnad. Jag trodde på ett minne från en bok, där tystnadens existens helt utraderas, så länge som den hörande fortfarande är vid liv. Det finns ingen tystnad. T.o.m. i ett totalt ljudisolerat rum hör den levande människan ett brus, det är det egna blodomloppet som ger sig till känna.

    Jag hittade igår boken jag siktat in mig på, och ägnade en oansvarigt lång tid att blädderläsa den – om nu det ordet existerar – men det var fel bok, så, jag kunde inte ge en referens till min tes. Har man inte kunskap får man hänge sig åt tro, även om Wittgenstein hävdar motsatsen genom sin berömda tes – som f.ö. M. A. Numinen sjungit in. Jag tror inte att det blir tyst förrän man är ”dead as a door nail”, som Dickens inleder sin Christmas Carol om den genuint snikne Scrooge. Det var den senares kompanjon som avlidit. Men det slutar ju lyckligt.

    Nu polemiserar jag inte mot dig, missförstå mig icke. Hela din text antyder att det du benämner tystnad består av en massa ljud, diskreta ljud. Och jag tror att det är det som är finessen med den experimentelle John Cage´s komposition. Visst kan dirigenter och orkestrar framföra olika tolkningar av olika verk, trots att noterna är desamma, men här är det någonting annat som regerar. Jag har hört det många gånger.

    Här väntar man sig klaverspel, men det är ljuden omkring som utgör en improvisation. Inget framträdande är det andra likt. Står bara nutidsmänniskan ut med den förmenta tystnaden, som är en icketystnad, inser man det. Sorl, hostningar, skrapljud, fnitter – ja vad som helst. Alla framträdanden inför publik med detta stycke är unika. Bara det att det inte bankas på flygeln.

    Gilla

    1. Jag funderade att detta kunde vara ett inlägg som intresserade dig. Lite småfilosofiskt avrundat genom att uppmärksamma tystnaden i det som vanligtvis är liv och livligt, musiken. Jag var själv inne på det faktum att även i den mest kompakta tystnaden finns ljud. Åtminstone här på jorden. Hur det är ute i rymden vet jag inte. Det är kanske följande musikaliska framförande du tänker på? Sällan har jag sett så glada miner i en symfoniorkester.

      Gilla

  2. Jo, jag har tagit del av denna lysande uppvisning tidigare, (din länk) och nu har jag kört den ett antal gånger igen. Vi närmar oss en intressant flört med John Cage. Det finns en annan version av samma stycke med M.A. Numinen, en schackrutig. https://www.youtube.com/watch?list=RDCGksgZKecKE&v=57PWqFowq-4 med kör och enbart en pianosolist. Vad gäller det första stycket, med orkester, hörde du en enda pianoton, eller hörde du bara pianistens bankande med locket till tangenterna? De två stjärnorna gick av scenen tillsammans. Observera uppförandet med kör och solopianist. Pianisten vänder enbart notbladen, inte en ton från pianot. John Cage´s pianotystnad ackompanjerad med sång och fulländad av Wittgenstein. Inte ett enda pianoklink gavs oss andra att avnjuta. Pianisten är densamme i båda fallen – om jag inte helt och hållet tappat synförmågan.

    Wittgenstein, denne österrikiske och svårbegriplige språkfilosof, satt på professuren i filosofi vid universitetet i Cambridge, och här kan vi återknyta till det finlandssvenska. Hans efterträdare var vännen och filosofen Georg Henrik von Wright, en man vars digra produktion jag har läst en del av, isht de senare verken. Jag uppskattar honom mycket, och han har för mig alltid framstått som magnifikt ödmjuk och engagerad. Jag har ett speciellt minne av honom, från två radioprogram, med en veckas mellanrum, där han i mina ögon kom att framstå som en exceptionell person. Jag går inte in på det här. När jag återvänder från Gamla Hembygden till Tierp får jag kanske rent av lov att greppa ett av hans alster ur min bokhylla, ofta essäer, och krypa ner under täcket.

    När jag för en urtid sedan läste en baskurs i Idé -och lärdomshistoria var föreläsaren noggrann med att framhålla att namnet uttalades ”vånn vrickt”. Annat är uteslutet, en tysk, eller svensk ätt, skulle inte ha Wright som familjenamn, och en anglosachsisk skulle inte ha von som mellanled. Och vips var vi i svenska Finland, den en gång i tiden s.k. Östra rikshalvan. Jag är inte säker, men jag tror mig minnas att släkten ursprungligen var legosoldater som kom från Skottland. Grottar vi ner oss ytterligare i historiens vindlingar finner vi några av förfäderna, de s.k. bröderna von Wright, internationellt kända för sina magnifika fågelavbildningar – ornitologin i sin linda. T.o.m. på Tierps bibliotek har en av dessa gigantiska folianter legat uppslagen i en glasmonter – på trana, tror jag, eller så inbillar jag mig bara det, för att tranan är en av mina favoritfåglar, jämte tofsvipan; det förra trots att jag har ett traumatiskt minne av en folkilsken trana – när jag var barn. Eller ärligen, jag har inget minne av episoden – jag fick den berättad för mig.

    Rymden. En läspande karaktär i någon av det s.k. killgängets fabrikationer förklarade, halvt väsande, för astronautadepterna i rymdprogrammet att: ”I lymden kan ingen höra er skrika”. En nog så relevant sanning. Det är tyst i rymden. Rymden tycks absorbera en hel del, och det är gott om tomrum, trots allt rymdskrot. Ungefär som utrymmet mellan en atomkärna och dess satelliter elektronerna, för att dimpa ner i mikrokosmos. Åter i rymden kan jag bara associera till spelfilmer. Det finns de mest magnifika serier och spelfilmer med stridsskepp som avfyrar ljudliga missiler, fiender som ljudligt exploderar, och hela rymdflottor som under dunder och brak går lös på varandra.

    Här kommer min nästa association till ditt svar på min kommentar. Det handlar åter om tystnad. ”År 2001 – ett rymdäventyr” (”2001: A Space Odyssey”) av Stanley Kubrik. Jag trodde att filmen fanns här i Plejset, men när jag sökte fann jag icke. Däremot fann jag ”Mulholland Drive” och en box med ett antal versioner av den magnifika filmen ”Blade Runner”. Båda filmerna alltid värda att skåda. Vad gäller Kubrik´s svårtolkade film, jämförd med actionfilmernas dunder och brak, minns jag en kommentator som fastslog att den monumentala tystnaden, när Kubrik´s scener utspelar sig utanför kapseln, är det som gäller. I rymden är det tyst. Silencio, som i ”Mulholland Drive”.

    Kubrik`s film inleds dock på apstadiet. Eoner tillbaka. Jag tycker att det är magnifikt, människan före människan. Man sitter vid ett vattenhål och grymtar, men en individ upptäcker att det finns potential, redskap, att krossa andra med. Kriget och utvecklingen tar sin början, mot allt mer häpnadsväckande fasor. men tidshoppet i filmen är gigantiskt, trots att det i slutändan finns en länk tillbaka till urtiden. Musiken i apstadiedelen av filmen är Richard Strauss ouvertyr till ”Also sprach Zaratrustra”, helt magnifikt – även om du säkert hört den tusen gånger förr, men kanske inte i det här sammanhanget. ”Also sprach Zaratrusta” är i sin tur en bok av en än mer svårbegriplig filosof, Friedrich Nietzsche. Livet och existensen tenderar att blandas till en enda existentiell geggamoja, men det sör inte undertecknad. Det som stör honom är att inte lyckas hålla sig kort i tonen.

    En gammal spetsfundig filosofisk fråga, som förekommit, rör sig också om ljud/tystnad. Vi inser att människans hörsel är begränsad till ett visst frekvensomfång. Tänk dig sedan en mullrande naturkatastrof, eller bara braket av ett fallande träd, i en öde trakt. Om ingen människa, eller ett djur med överlappande hörselfrekvens, finns på plats – har det då ö.h.t. förekommit ett ljud? Eller handlar det enbart om vågor och frekvenser. Silencio.

    Rättelse från föregående kommentar: ”Visst kan dirigenter och orkestrar framföra olika tolkningar av olika verk, trots att noterna är desamma … ” ska naturligtvis vara ”Visst kan dirigenter och orkestrar framföra olika tolkningar av samma verk, trots att noterna är desamma.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s