De gick bort

Byns äldsta man dog förra veckan i den aktningsvärda åldern av 99 år. Mycket har han säkert upplevt, både som arbetsman och gudsman. Hur det kommer sig att vissa lever mycket länge får vi väl aldrig reda på men min gissning är renlevnad och måttlighet. Och ren tur!

En av republikens presidenter har också avlidit och väntar på jordfästning via statsbegravning. Byns nestor får inte en lika pampig begravning men kommer att begravas på den vackraste begravningsplatsen man kan hitta, alldeles vid stranden och belyst med solens sista strålar varje molnfri afton. Byns egen begravningsplats.

Presidenten, Mauno Koivisto (president 1982-1994) får också ett sorgemärke att pryda postgången i landet. Som flera andra finländska celebriteter också har fått. Jag nämner Urho Kekkonen, Paavo Nurmi, Jean Sibelius samt presidenterna Per Edvind Svinhufvud och Kyösti Kallio.

Här slår mig tanken på namnet Svinhufvud är synnerligen ovanligt och kan tyckas bisarrt. Ett sådant namn kunde man tänkas ge sin värsta antagonist men namnet är adligt och kommer från ätten Svinhufvud af Qvalstad. Så det så! Fint så det förslår.

Om man översätter president Svinhufvud till engelska borde det bli president Pighead; utan att närmare gå in på dess gångbarhet i modern tid.

Överlag vill jag påstå att Finland i modern tid har haft bra presidenter. Kekkonen var rysspresidenten men tidens nödvändighet krävde en sådan man. Sedan övertog Mauno Koivisto ämbetet följt av Martti Ahtisaari och år 2000 den första kvinnliga presidenten Tarja Halonen. Idag sitter Sauli Niinstö som torde åtnjuta folkets stora förtroende.

Byns äldsta man har inte heller han legat på latsidan när det gällt politiken, kommunalt och förtroendeuppdrag i byn. Pingstförsamlingen var han trogen in i döden kan man säga. Det är kanske det som också är en del av hemligheten med att leva länge, att vara aktiv, socialt engagerad och ta del av det som händer i samhället.