Får jag presentera årets får?
Igår kväll fick jag besök på backen. En skåpbil med släp körde in på min gårdsplan och ut kom 10 gräsklippare och slyröjare som kommer att stanna här en stor del av sommaren. Fåren har äntligen anlänt och nu blir det lite mera liv på backen än bara kajor och skator.
Min granne avslutade ifjol sin verksamhet som fårfarmare och ganska snart efteråt dök en annan fåraherde upp som var intresserad av arrendet och markerna. Förra veckan klarades höbärgningen av på ett huj och nu finns också fåren på plats. Sommaren är komplett!
De verkar inte blyga utan kommer springades så fort jag lockar lite grann. Förmodligen fick de foder eller någon godbit på förra stället och nu förväntar de sig samma av mig. Jag får se vad jag kan tillhandahålla. Vad rekommenderas?
Ett och annat litet äventyr kunde tidigare fårbesättningar bjuda på och detta minns jag bäst: ”De förlorades väg till bönehuset” Vi får hoppas att höjdhopp och smitning inte är specialitet för årets får. De verkar lugna och beskedliga. Vi kommer nog att bli vänner.
Här anländer sommargästerna. Först lite avvaktande. Vem är denna gubbe med kamera?
Lite tveksamt de första stegen men sedan gick det hur bra som helst.
I morse kom de glatt springandes. En verkar vara ordförande. Tio igår kväll, tio i morse. Ingen har vargen tagit.
Jodå, vi skall nog komma överens.
8 kommentarer
Erik Forsling
Höjdhopp och smitning är snarast en specialitet när fodret tryter, då blir tackorna rena utbrytardrottningar. Vid den tiden då Kära K och jag hade en liten fårbesättning, inhyst på hyresvärdens gård i södra Uppland fanns det bete, men några av akrobaterna bland tackorna upplevde en annan världsbild. Det var det pinsamt att gå in på granngårds gravfält vid lilla Fröslunda kyrka, när de skuttat över stenmuren och fridfullt betade bland gravstenarna. Säkerligen excellent gräsklippning, men alla uppskattar nog inte de ev. svarta plupparna som ätandet sänder i retur. Eller intrånget ö.h.t.
Normalt var de inte svåra att mota tillbaka – men ändå. Individer som lär sig genvägar glömmer dem icke. Oavsett om det gäller mänskliga eller animala fårskallar. Apropå fårskallar! Vet du vad jag såg idag? Såklart vet du inte det. Jag var på Centrale idag, och där i ett hörn satt en hålögd skäggig nattskiftsgubbe och skrev vykort. SÅ patetiskt, men alla har vi vår ”Grej”. Alla måste få plats i existensen. Håll dock gärna med om att det är larvigt! Det finns faktiskt elektroniska medievägar – snarast motorvägar. Men vem vet, kanske behöver vi ibland de lågintensiva trafiklederna. Vissa av oss är ju osedvanligt trögtänkta.
En idyll ur minnet, med pastoral omgivning och medeltida träskulpturer. Mina första två barns första församlingskyrka:
https://www.google.se/search?q=fr%C3%B6slunda+kyrka&oq=fr%C3%B6slunda+kyrka&aqs=chrome..69i57j0l2.9800j0j7&sourceid=chrome&ie=UTF-8
PJ
Gräset är grönare på andra sidan, tycks vissa får tycka. Eller så är det ren sport. Jag misstänker det senare.
Aj, så du har också varit fårfarmare? Det var en nyhet. Då känner du väl till rymmare och därmed utförda aktioner. Jag får fördjupa mig i vad Google har att säga om den platsen och kyrka. Jag säger ju inte nej till ett besök i en kyrka.
Tänka sig, en vykortsskrivare! Så otidsenligt, så gammalmodigt, så….. vänta nu, inte så länge sedan jag själv skrev några vykort.
Jag får ställa mig i de efterblivnas skara, men det gör jag så gärna. Jag misstänker jag har din sympati?
Erik Forsling
Sympati, det ska man alltid ha för sin broder och syster. Det är något jag lärt mig i detta samhällsklimat av alltmer accelererande hat och meningslöst angripande. Att jag själv kan raljera med den största av käftar i olika sammanhang kommer sig av att de drabbade (oftast underbara och likaledes rappkäftade ungdomar) känner mig någotsånär, och kan hantera gubbtjyven. Sådant värmer ett gammalt hjärta. Ungdomen är vår framtid. Så har det alltid varit, trots de äldres gnölande och knotande.
Jag trodde att jag i något sammanhang glunkat om Kära K.s och min lilla fårhållning. Det finns åtskilligt att berätta om första året = katastrofen. Men sedan gick det bättre. Under några år hade vi fem tackor, som i snitt gav två lamm vardera = 15 individer på vår-sommarbete. Mörka i ullen var de. Har glömt rasens namn. Tyvärr har jag tvingats kassera de två sköna och kroppsvärmande alster som goda kvinnohänder spunnit av tackornas ull. Underbara att dra på sig. Men malen du vet. Så går det när man är oförsiktig. Ett par oangripna fällar har jag dock kvar.
Gårdens namn var på den tiden Torslunda gård, när de nya ägarna tog över rodret blev det plötsligt Torslunda säteri, lite pompösare, och så heter det nog ännu, nu när gården är ett kollektiv, enligt Kära K. som varit på besök hos de trevliga ungdomarna som kämpar på med någon slags studentboende. En bra idé. Uppsala universitet ligger inom hyggligt pendlingsavstånd. Tror de blir fjärde ägarna sedan vår tid.
Torslunda heter en mängd orter och gårdar i Mellansverige, och även på Öland. Detta handlar om Torslunda gård/säteri i Fröslunda socken, Uppland. Den lilla kyrkan med predikstolen så unikt placerad ovanför altaret är Fröslunda kyrka. I det kulturlandskapet ser man kyrktorn efter kyrktorn ståta. Ett av dem tillhör Biskopskulla kyrka. Biskopskulla, orten som genom predikanten Erik Jansssons emigration till USA, med ett antal anhängare, ledde fram till att orten Bishop Hill grundades i Illinois. Båda orterna existerar ännu. https://www.fjardhundraland.se/plats/biskopskulla-kyrka/
Vill du se kyrkor, runstenar och fornminnen ligger marken här framför dina fötter. Missa inte hällristningarna.
I en backe på promenadavstånd från Torslunda gård står runstenen U 808 rest vid Hamra. Ursprungsplatsen är lite oklar, men stenen är vacker, och när gravida Kära K. och jag var ute på romantisk spatsertur i det nya landskapet vi flyttat till stod den plötsligt bara där, reslig och stolt, med sitt nästan tvåtusenåriga budskap. Troligtvis ristad av runmästaren Balle – bara det. Runraden vid vänster drakhuvud inleds med ”Kisl”. Därför heter vår äldste son Gisle. Namnforskarna hävdar dock att namnen Gisl (U 808) och Gisle inte är samma namn, eftersom de grammatiskt böjs olika i fornsvenskan. Det har jag senare fått lära mig. Men såklart hänger vi i familjen kvar vid det ärevördiga Gisle.
En parameter till. Inte så långt från runstenen U 808 finns en mikroby, eller kanske bara en gård, med gamla anor, som heter Gissle, med två s. Så vår son med ett s får stolt bär sitt namn, oavsett språkkrångel.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Upplands_runinskrifter_808
Erik Forsling
Matematik, är som du säkert redan vet, inte min bransch. ”… med sitt nästan tvåtusenåriga budskap …”. Tusenåriga ska det vara, men inte illa pinkat det heller. 1000 år hit eller dit. Lappri.
PJ
Mycket möjligt att du berättat om fårhållningen men minnet har inte allt i behåll. Många är de kommentarer jag fått under åren lopp. Mera än tio år som jag bloggat. Jag kommer lite grann att tänka på paret Mandelmanns från TV-serien när du berättar om era får. De har också nyligen sommarpratat. Lyssna gärna om du har tid. Hon har ju en röst och tonläge som påminner något om Astrid Lindgren.
Finns bara tid och möjlighet brukar jag besöka kyrkor under mina resor. Både stora, pompösa och små byakyrkor, inte minst. Alla har de något att berätta. Också runstenar och hällristningar berättar något även om det kan var svårt att tyda för en icke insatt. Närmast hällristningar jag kommit är de vid Nämforsen i Ångermanland. De är flertusenåriga.
Hmm, tvåusenåriga budskap skall väl vara tusenåriga? Såg sedan att du noterat felet
Ödis är det kanske inte många som heter idag. Låter lite ödsligt. Gördis är lite mera känt.
Erik Forsling
Jodå, jag har redan avlyssnat Mandelmans sommarprat i realtid – men sett dem på TV har jag inte gjort.
annepauline
Så trevligt att du fick ”fårskallar” som sommargäster även denna sommar. Ojoj, jag skulle säkert stå och ”gulla” med dem dagarna i ända så de skulle tröttna på mig rätt snart. Får äter ju nästan vad som helst och deras magar tycks tåla vad som helst. Vi hade två får hemma och en gång när min mor slängt ett förkläde över en gärdesgård var ett får framme, fick tag på ett förklädesband och matade sakta men säkert i sig hela förklädet. Snabbt gick det och Lisa ( som fåret hette ) mådde hur bra som helst efter den delikatessen.
PJ
Ha, ha, jag borde kanske bjuda ut några gamla skjortor och se om det smakar?
Jag kom att tänka på Kalle Anka och där fanns åtminstone förr i tiden någon get som käkade plåtburkar. Så de kan tydligen äta allt.