En ny författare för mig, Arto Paasilinna
I morse läste jag ut den sista av min tre Arto Paasilinna-böcker. Eller rättare sagt, den ena är ljudbok som jag fått av en bekant och ävenledes bloggläsare. De tre böckerna är ”De oanständiga profeterna i Tibet” (2014), ”hoppsan, jag är död!” (2001) och ”Den ljuva giftkokerskan” (1993). Jag menar mig därmed fått ett något så när grepp om Paasilinnas böcker om än begränsat.
Det är flera som rekommenderat AP och diger är hans produktion även om allt inte är översatt till svenska. Humor och fantasi präglar hans böcker och mången dråplig historia lyckas han framställa. Dock måste jag säga att AP inte fullt ut är min typ av författare. Det jag främst saknar är ett djupare sammanhang, det outtalade och förmågan att stilistiskt överraska. Men det är kanske denna typ av böcker inte till för?
Jag säger inte att AP är en dussinförfattare, nej långt ifrån, och jag läser gärna någon bok till av honom i framtiden men just nu är jag mätt på honom. Det som jag hängde upp mig på var vissa ologiska hopp i handlingen; jag tyckte det gick för lätt och utan närmare förklaring att föra handlingen framåt i vissa avsnitt. Eller vissa detaljer som jag inte fick att stämma. T.ex. i den sista boken jag läste, De oanständiga profeterna i Tibet, där huvudpersonerna Lauri Lonkonen och Kalle Homanen fick behålla sina pass och sin bönekvarn när de befann sig i kinesisk fångenskap på ett kloster i Tibet. Och helt plötsligt var de ute ur klostret och på flykt till Indien med hjälp av Snömannen. På något sätt väntade jag mig att kineserna och Tibet skulle dyka upp i slutkapitlen på boken, vilket de inte gjorde, även om Dalai Lama fick ett kort gästspel på slutrakan. Låt vara att historierna är sanslösa skrönor och fantasifulla händelser men ändå.
Det jag gillar hos AP är just fantasin och märkliga människoöden, hans beskrivningar av platser och miljöer samt maten och dess uppdukning. En gourmet och kunnig på många områden borde han ha varit. Han dog ifjol 2018.
Av de tre böckerna gillar jag Den ljuva giftkokerskan bäst just för porträtten av Kauko Nysänen och hans kriminella kumpaner som terroriserar den sjuttiosjuåriga översteänkan Linnea Ravaska. Småskurkar som är dumskallar och kanske just därför förlorare i samhället och livet. Denna bok har gått som radioföljetong i Finlands rundradio någon gång för länge sedan och jag tycker mig ha ett svagt minne av att jag hört något enstaka avsnitt eftersom jag tyckte namnet Linnea Ravaska lät bekant. Denna bok var för övrigt den första ljudbok jag konsumerat.
Gillar jag ljudböcker? Tja, det går men helst läser jag i det klassiska formatet pappersböcker. Kanske bara ovana? Jag gjorde om de fem CD-skivorna till mp3-filer och kunde då lyssna via mobiltelefonen. Först tänkte jag lyssna med hörlurar anslutna till mobilen medan jag gick på mina promenader men det är inte så lyckat ur trafiksäkerhetssynvinkel. Jag hörde nämligen inte de bilar som kom bakifrån och var därmed inte lika uppmärksam på dem. Istället blev det så att jag satte mobilen i skjortfickan innanför vinterjackan och lyssnade via mobilens högtalare och det gick bra när det var lite mildare väder. Samtidigt är det också bra att avstå från all media medan jag är ute på mina promenader och bara njuta tystnaden, vinden, naturens och hembygdens ljud.
Bäst tror jag det blir att höra ljudböcker när jag jobbar med snön på gårdstunet vintertid eller med gräsklippningen på sommaren. Samtidigt finns det en enorm mängd musik, poddar och radioprogram som borde avlyssnas under dessa arbetspass. Ack ja, livet är tyvärr alltför kort för att hinna lyssna på allt.
I morse påbörjade jag också läsningen av nästa bok, nämligen ”Nåden har ingen lag” av Torgny Lindgren. Egentligen är det fyra böcker inom samma pärmar och därmed en liten tegelsten. Inte så bra att hantera när jag ligger i sängen och läser men inledningen började bra. Gubben Hadar som finns i inledningen (Hummelhonung) borgar för en fortsättning i min stil.
Inskannad pärmbild. Kanske nästa bok av Arto Paasilinna borde bli den omtalade ”Harens år”? Fast det får dröja lite.
Här gick jag på enslig väg och lyssnade på ”De oanständiga profeterna i Tibet”.
Du kanske också gillar
8 kommentarer
annepauline
Arto Paasilinna var rätt speciell som författare. Jag vet flera författare som försöker härma hans koncept. Naturligtvis lyckas de inte. Det är rena skrönor han författat, men nog finns det ett visst djup bakom. Ett djup som mellan varven kan vara nog så träffande. Jag har läst alla hans böcker som är översatta till svenska, jag tycker dessvärre att fantasin har mattats av i de senaste böckerna. – Förresten nu när jag ser din bild längst ner: Vad heter en ”vedapino” på ”finsvenska”?
Per
Eftersom du är mera förtrogen men hans författarskap får jag tro ditt ord när du menar att det finns ”djup”. Sedan beror det på vad man menar med djup. Kanske frånvaro av humor och det fantastiska? Jag tyckte ”Den ljuva giftkokerskan” var bäst och det kanske stämmer in med din bedömning att hans böcker tidigare var mera fantasifulla.
Väderpina, som min yngsta syster skrev i en uppsats i unga år. Jo, det är en vedtrave mer eller mindre.
Erik Forsling
Paasilinna. Min första bekantskap med författaren i fråga var när ”Den ljuva giftkokerskan” gick som radioföljetong på SR P1 för mycket länge sedan. Jag kom in i ett tidigt stadium, när den gamla kvinnans eländige slyngel med kamrater våldgästade henne, och i fyllan och villan strulade, och bl.a. körde fast en traktor på ett hopplöst ställe. ”Det här måste jag hålla koll på”, tänkte jag. Och så blev det.
Men innan dess hade jag och Monica sett ”Harens år” som film på en filmstudio i Avesta. Monicas far var f.ö. en f.d. finsk ödemarkskrigare och järnverksarbetare med gott gry, trots ett bortsprängt ben. Gjorde väl inte direkt kopplingen till ovanstående tillfälle då jag via etermedia stötte på radions giftkokerska, men något hade planterats och börjat gro med späda skott.
F.ö. har franskanadensarna gjort en nyinspelning av ”Harens år”, som jag tyvärr inte har sett. https://dvdkritik.se/recension.php?id=2655
Trots att Paasilinnas böcker kan beröra röriga och komplicerade lägen blir det ytterst sällan hotfullt på ett dramatiskt vis. Ibland lite tråkigt, som i en annan av mina tidigare läsupplevelser av denne författare, ”De hängda rävarnas skog”. Jag gillar den boken, men det hade onekligen gärna fått hetta till lite mer med alla de faror som fanns, så att tillvaron blivit lite mer komplex än en surfingbräda. Ofta går det på tok för geschwint för att dramatiken ska ta över.
En sak som är lite rolig, om man läst många av hans böcker, är att det – precis som hos hans motpol Torgny Lindgren – ibland (ofta) kommer referenser till tidigare alster. Detta kompliceras dock av att böckerna inte översatts i den ordning de skrivits.
Att jag en gång började gräva ner mig i Paasilinnas böcker var just därför att de är lättsamma. Jag har transporterat mig själv till Gamla Hembygden på olika sätt under decennierna. Under en period tog jag tåget från Uppsala till Avesta, och då hörde det till ritualen att besöka Pocket Shop och köpa sig en Paasilinna att påbörja på tåget, för att sedan läsa ut på plats. Jag läser sakta, men författaren är lättsmält. Perfekt. Jag läser inte gärna ”Bröderna Karamazov” under en tågresa med alla störande inslag.
Per
Aha, så Giftkokerskan fanns som följetong på SR också? Kan också vara så att jag hörde den där. Men jag fortsatte inte att lyssna på fler avsnitt utan det blev detta enda som jag råkade snubbla över. Ibland är det rena slumpen att man fastnar för en författare. Ofta är det via tidningar som jag får nys om någon ny författare eller tips om gamla klassiker. Nu är jag ingen stor filmskådare men i den mån jag ser film så föredrar jag att inte se filmer jag redan läst som böcker. Det kanske finns något undantag.
AP och Torgny Lindgren som motpol? Det var en intressant iakttagelse. Kanske det förklarar att jag håller TL lite för mer, om man kan jämföra på det sättet. Mycket roligt finns också hos TL men det är mera inbäddat i ett allvarligare sammanhang och inte alltid så uppenbart som humor. Tycker jag men jag skall inte uttala mig alltför tvärsäkert för jag långt ifrån läst allt vad TL har skrivit.
AP:s böcker som lättsamma kan jag hålla med om, och lättlästa.
Samma här, jag läser långsamt och ibland tar jag om ett helt kapitel eller en sida för att den var så bra. Eller för att göra någon anteckning vid sidan om.
Erik Forsling
Här ställer jag mig frågan om vi använder glosan ”motpol” på samma sätt.
Per
Ja, det kan man fråga sig. För mig är motpol ungefär motsats, dvs AP står för humor och, skall vi säga revyaktig handling, medan TL är mera psykologisk med djup ådra i det folkliga och mytiska. Jag vet inte, jag borde kanske läsa fler böcker av herrarna för att få det slutliga omdömet. Om det finns, det slutliga omdömet?
Erik Forsling
Då har vi samma syn på motpol. Jag reagerade bara på din reaktion på min tanke att de båda författarna är motpoler, men i båda fallen finns det referenser bakåt i senare verk. Vad gäller Lindgren kanske de är mer diskreta. Jag beklagar att jag inte kan exemplifiera här och nu. Ibland har jag roat mig med tanken på att läsa om Lindgrens böcker i kronologisk ordning, med papper och penna, enbart för att försöka göra någon slags genealogi över såväl persongalleriet som den geografiska kartan. Självklart kommer detta aldrig att bli ett sjösatt projekt.
Frågar du mig så tror jag verkligen inte att det slutgiltiga omdömet är något som existerar. Det mesta omvärderas hela tiden med olika långa mellanrum.
Per
Den författare jag kunde tänka mig att läsa om är Dan Andersson. Men det lär nog dröja trots att jag har hans samlade verk och diverse annat skriftligt av och om honom i min bokhylla. En av de få författare, tillsammans med Pelle Molin, som jag läst allt vad jag kommit över.
Nå då är vi överens vad gäller motpol och författarna ifråga.