Augustitankar

När jag ikväll såg augustimånen kom jag att tänka på april. Augusti och april är på något sätt lika varandra och ändå så olika. I april kommer ljuset åter, i augusti kommer mörkret smygandes allt tidigare på kvällen. Kan det vara så att båda månaderna befinner sig ungefär lika långt borta från årets ljusaste dygn?

Jag älskar att smyga runt i aprilskymningen och lyssna på alla ljuden och se alla vårtecken som dyker upp dag för dag. I augusti finns ännu en täckande grönska, luften är inte så klar som i april och visst börja ett och annat gulnat löv att synas. Månen är densamma och stjärnorna återvänder efter att ha sovit sin sommarsömn i solens tyll. Dagarna går, vecka efter vecka läggs bakom oss och varje årstid kommer med sitt behag. Man får ta dagen som den kommer och nu tar jag snart natt och söker mig till bingen för det är tidig väckning i morgon bitti.

lisa
Grannens Lisa kurade under svartvinbärsbusken. Inte mycket vinbär i år.
lingon
Desto mera lingon ser det ut att bli.
moon4
Se där har vi ju augustimånen, glad och nästan rund.

Annonser

En tia toppade med en kotte

Ikväll spände jag för Brunte och körde ut till villan. Där har jag en trähalva vid stranden som flutit iland för många år sedan och på den brukar jag sitta och filosofera i kvällssolen. Ikväll tänkte jag: Livet är för kort för att slösas bort på oväsentligheter och slentrian. Det gäller att sortera och sedan bestämma sig för vad som är viktigt. Är man nöjd med en inrutad tillvaro är det ok men riskerar man inte då att stelna i en form medan livet passerar förbi? Det är aldrig för sent att gå vidare i livet fast man lockas att tro att tåget har gått när man småningom närmar sig pensionen. Världens äldsta maratonlöpare var visst 101 år i vintras och han började springa maraton när han var 89 år! Det är nog som Hootenanny Singers sjunger i visan: …så länge man älskar är man ung… Jag skulle vilja tillägga, så länge man drömmer är man ung och då menar jag inte nattdrömmar.

När jag suttit en stund fick jag ett ryck och gjorde några stenbalanser i strandkanten. 10 stenar på varandra toppade med en tallkotte! Spännande när jag man närmar sig 10 stenar och allt riskerar att ramla vid minsta fel när den sista placeras. Men jag lyckades. Fånigt, kanske någon tycker, men så länge man leker är man ung!

stenbalans2
Beviset!
stenbalans1
En till balans som ändå inte var så svår. Stenar är vackra, få se hur länge de står?
högen
Livet består inte bara av drömmar och lek. Ofta är det hårt arbete och slit. Denna hög med krossmaterial skall jämnas ut på gårdsplanen. Som tur var kom min granne fåraherden med sin traktor och gjorde det mesta av grovjobbet. Tack för det!

Det blir alltid som man tänkt sig

Torsdagskväll, snö. Svåger och jag far norrut till den Lyckliga Staden för att lyssna på Olof Röhlander, mental tränare, inspiratör, Årets talare 2011.  Vad kan han tillföra som jag inte hört tidigare? Uppriktigt sagt har jag inte varit på liknande tillställningar tidigare.

Vi var tidigt på plats, så tidigt att vi hann ta en kopp te/kaffe med tillhörande smörgås i lugn och ro innan vi bänkade oss, försedda med anteckningsblock och penna som Arbis i Den Lyckliga Staden ansåg som viktigt att dela ut till alla hugade åhörare. Vi var första gången på deras torsdagsföreläsningar i skiftande ämnen. Denna gång var temat: ”Det blir alltid som man tänkt sig”

Det som genast slog oss var att de flesta i vår närhet var kvinnor. Säkert 90 % kvinnor i olika åldrar. Vi blev fundersamma, hade vi missat rätt datum och hamnat på en föreläsning om feminism. Svåger fann sig dock tillrätta och antecknade som första punkt på anteckningsblocket: ”Mytji kvinnfålk” (Mycket kvinnfolk). Sedan blev det till att vänta i över en halv timme innan klockan blev 18 då herr Röhlander skulle äntra scenen, vilket han inte gjorde. Vi fick vänta ytterligare en kvart innan han syntes till. Orsak: dåligt väglag. Ursäkten godtogs nådigt av den förväntansfulla skaran åhörare som torde ha uppgått till ca. 500 pax.

Tillställningen hade visst inslag av ståuppkomik blandat med visdomsord och berättelser ur levande livet. Månget skratt denna kväll.

Låt mig säga inledningsvis att hans budskap har jag hört/läst tidigare om än i annat format, med andra ord och ur andra synvinklar. Således inget nytt men jag fann ändå kvällen givande. Olof utstrålade självsäkerhet, positiv kraft och var en god underhållare. Det är aldrig fel att lyssna på positiva människor, få idéer, uppleva att det finns andra vägar än de som blivit rutin och vardag, speciellt om man kört fast i ett destruktivt, oproduktivt mönster.

Det handlar om att ha mål, att ta beslut. Det handlar om positivt tänkande, att välja bort negativt inflytande, att se möjligheter, att träna mentalt (vilket går, precis som vilken annan verksamhet som helst), att ha fokus. Vid detta tillfälle gavs inga universalmedel för ett lyckligt, framgångsrikt liv. Det kommer möjligen en tid efter föreläsningen när man hunnit smälta och begrunda. Som vanligt är inget gratis och enkelt, det är en själv som måste skapa visioner och mål, att ta beslut. Kort sagt, var och en sin egen lyckas smed.

Min egen inställning i livet är: ”det är sällan så dåligt att det inte kunde var sämre. T.o.m. mycket sämre”. Så är det också om man tänker efter, ett faktum som ger mig kraft att klamra mig fast och kämpa vidare när motgångar uppträder.

Ett inslag i kvällens föredrag som tilltalade mig var situationen när folk gnäller på tillvaron och sammanfattar med: ”det var bättre förr”; en fras som alla känner till och som somliga menar allvar med. Visst, vissa saker var bättre förr, det är det inte tu tal om, men rent allmänt, jag vill inte återvända det som en gång var. Jag är här och nu och vad väntar i morgon?

Svaret på ”det var bättre förr” fann jag dräpande: ”Nej, det var inte bättre förr. Det var du som var bättre förr”.

En annan historia var den om fotbollsmålvakten med Downs syndrom som hade ett enormt självförtroende. Han sammanfattade en match med orden: ”Vi vann med 8-1 och jag släppte inte in ett enda mål”. – Tänk om vi kunde ta till oss den inställningen att det där målet vi släppte in, det är historia, nu skall vi fira segern.

Ett annat trick att ta till när det känns jobbigt är att ha en egen låt i huvudet att vissla, tänka och nynna på när det blåser motvind. Det kan vara texten, melodin, takten som gör att man blir glad och får lättnad. Själv plockar jag fram låten ”Gör mig lycklig” med Mats Ronander och Kim Larsen. Eller, rättare sagt, en av de lyckliga låtarna. Jag har många.

Ett annat visdomsord från kvällen var: ”Rätt attityd är viktigare än rätt resurser” – Kan man koka soppa på en spik? Ja, tydligen.

Det blir alltid som man tänkt sig. En erfarenhet från Saltgruvan som styrker den tanken är att, ser jag en saltbit på golvet tar jag upp den, siktar och kastar den i närmsta tunna. Hur stor är chansen att jag träffar eller missar? Har jag rätt inställning och ser att saltbiten flyger rakt in i tunnan, då träffar jag rätt. Börjar jag tvivlar eller är okoncentrerad, visst sjutton missar jag.

Det gäller att ha tro, mål och vilja. I Bibelboken står att tro kan försätta berg. Amen, så är det!

Isen smyger sig på. Kallt, men vackert.

Ondska

Jag har nyligen läst ut en bok: ”En liten bok om ondska” av Ann Heberlein samtidigt som massmördaren i Norge fick sin dom. Att han är skyldig till de fruktansvärda brott han begick är höljt utom all tvivel. Han har bl.a. själv tillstått sina gärningar, till synes med ett leende på läpparna. Frågan är, i skenet av boken jag nyligen läst, är han en ond människa? De flesta skulle säga ja, så är även min spontana reaktion. Men vad är då ondska? Frågan är inte så lätt att besvara om man verkligen tänker till.

På nätet finns en mängd förklaringar och åsikter om detta och boken för också fram en rad aspekter på ämnet. Jag tror vi kan diskutera detta i evighet utan att komma fram till det definitiva svaret för frågan är så komplex och svårfattad. Jag vill dock föra fram några personliga tankar utan att fördjupa mig allt för mycket; jag riskerar annars att skriva en bok i ämnet som kanske skulle heta ”En mycket liten bok om ondska” och det är inte meningen med ett blogginlägg.

Vad är ondska? – Jag tror att ondska är ett stadium i en utveckling som har sitt frö i illvilja; att vilja göra illa, förstöra och fördärva. Var går gränsen mellan elakhet och ondska? Är elakhet en enklare och mindre sofistikerad form av ondska? Är det så att elakhet är spontan och stundens ingivelse medan ondskan är utstuderad, grym, hänsynslös och saknar empati? I så fall gjorde massmödaren på Utøya en ond gärning.

Varför vill någon göra illa och varför kan ondska utvecklas ur detta? – Jag tror inte en ond människa är en nöjd människa och är missnöjet tillräckligt stort och inte får någon lösning kan ett negativt kroniskt tillstånd utvecklas som kan riktas inåt mot den egna personen eller utåt mot andra människor eller varför inte också mot djur. Oftast stannar det vid elakhet, sur gubbe/kärring eller annat negativt tillstånd men ibland utvecklas en ond personlighet och till det behövs också, menar jag, en psykisk störning av viss grad, därför att en ond människa saknar empati. Just avsaknad av empati parad med lust att förstöra är utmärkande för ondskan. Det är möjligt att massmördaren behövde hjälp med att utplåna den sista lilla empati han eventuellt hade men lusten att förstöra och döda var det inget tvivel om.

Nästa fråga är: kan en människa utföra en ond gärning utan att vara ond? Ja, vill jag svara. T.ex. i krig, även om det sker enligt Genèvekonventionen, utförs ett stort antal onda gärningar och grymheten vet inga gränser. Soldater utför order, eller tvingas utföra order, där andra människor hänsynslöst slaktas men är dessa soldater, när de återvänder från kriget som civila, onda människor? Nej, inte i de flesta fall, vill jag påstå. De flesta har ändå inte den psykiska störning som gör att de är onda. Att soldater kan ha psykisk skada är en annan sak; har de inte förlorat sin empati och förorsakar förstörelse, är de inte onda enligt min mening.

Kan vem som helst bli ond eller utföra onda gärningar? – Här frestas jag att svara ja, samtidigt vet jag att så inte är fallet. Det finns människor som kan stå emot grupptryck och krav när onda gärningar organiseras och utförs, vare sig det gäller gruppvåldtäckt, nazisternas brott mot mänskligheten eller summariska avrättningar under senaste balkankrigen. Ibland får de plikta med sina liv. Under vissa extrema förhållanden krävs ett starkt psyke och en klar livsinställning för att stå emot medan andra utvecklas till onda människor eller låter ondskan växa inom sig. De förlorar medkänslan för andra människor och de har lust att döda och förstöra.

Det finns mycket att orda om detta och mina tankar om detta ständiga problem är bara mina egna reflektioner efter att ha läst boken. Jag tror ändå att godheten har övertag för skulle ondskan fått härja fritt i årtusenden hade mänskligheten varit utplånad för länge sedan.

Är massmördaren i Norge en ond person? Ja, så menar jag även om jag tror att det inom honom finns en rädd, liten pojke fängslad som skrämd betraktar det monster som igår flinande tog emot domen. Han lät sitt missnöje med samhällsutvecklingen i Norge utvecklas till en fantasivärld där han som hjälte skulle väcka Norges folk. Istället förorsakade han oändlig sorg och enorm tragedi samtidigt som han själv idag är den mest föraktade och hatad personen i Norge. Kan man därav dra den slutsatsen att ondskan är dum medan godheten är klok?

Till ett sådant inlägg blir det en neutral bild. Sex fönster i Köpenhamn.

Jag har funderat, igen

Som jag skrev tidigare närmar sig slutet på semestern och den grå vardagen kommer emot. Visst är det bra att ha ett arbete att återvända till för utan lön blir det inte många korvar på bordet. Ändå tror jag att det är viktigt att man har planer och drömmar för framtiden fast man är fången i ett schema. Frågan är vad?

För min del handlar det om nästa resa. Vart skall den gå? Men också vilka böcker kommer jag att läsa, finns det någon film i höst som är värd att se, finns det ny musik att stifta bekantskap med, kommer jag att träffa på någon ny bekantskap? Ibland blir man överraskad för när man minst tror dyker en ny människa upp. Ibland med komiska inslag, ibland med sorg i bagaget. Kommer jag att se en målning att falla i trance inför?

Vädret, hur kommer det att bli? Kan jag vänta klara, fina höstdagar med färg och rimfrost i gräset? Kommer snöstormar att piska väggarna på min stuga innan våren åter står i farstun? Kommer jag att se strålande stjärnor på himlavalvet vid nyår, kommer jag att höra takdropp i mars? Dripp, dropp…

Nästa resa? Igår besökte jag Valsörarna, en upplevelse på nära håll. Men jag drömmer om Anderna. Varför kanske ni undrar? Jag hörde en röst från Anderna för många år sedan och sedan dess har jag fascinerats av denna del av världen. Flöjtmusik i tidig morgontimma, HCJB, så enkelt kan en dröm födas som lever kvar.

Stig på Valsörarna eller dito i Anderna? Jag hoppas att jag upplever båda, en har jag redan trampat.

Promenadtankar

Idag tog jag en promenad till begravningsplatsen. En lagom lång tur om man vill sträcka på benen lite efter söndagsmiddagen. Vi har en väldigt vacker begravningsplats här i byn, belägen vid stranden och med och fin kvällssol på somrarna.

Promenader är nyttigt både för kropp och för själ. Motion i benen och sortering av tankar och funderingar i hjärnkontoret. Jag läste tidigare i veckan att även kortare regelbundna promenader motverkar demens hos äldre personer. Det kan nog stämma för de äldre personer jag sett här i byn som använt apostlahästarna flitigt eller cyklat är också de som levt längst och även haft tankeförmågan i behåll längre.

Jag blev lite nostalgisk i mina tankar under spatserturen. Gamla minnen från soliga sommardagar kom tillbaka. Cykelturer längs dammiga vägar, solvarma hallon, kor i hagarna, de båda butikerna vi hade i byn, skolan, barn som lekte tillsammans, slåttern på somrarna och trösknings- och potatisupptagningskalas på höstarna, skidspår i skogen, snöbollskrig. Jag mindes personer som för länge sedan gått bort men som i sina krafts dagar utfört arbete på åker och äng, skogsarbete, fiske och lastning av virkesbåtar. De kom, de levde en tid och försvann. Många av dem ligger nu på byns begravningsplats.

Mina tankar gick också till framtiden och vad som kan hända i byn inom 10-15 år. Vem finns kvar i byn, i vilka fönster lyser det på höstkvällarna om några år, vem sopar farstutrapporna då? Finns det barnfamiljer kvar, hörs hammarslag i kvällningen, möter man någon känd person på byvägen?

Vi borde få hit fler barnfamiljer, sådana med rötter i bygden eller andra som vill flytta till landsbygden. De finns men känner de inte till den lilla byn i skärgården med den vackra begravningsplatsen är nog chansen liten att inflyttning sker. Vi borde saluföra oss bättre, bjuda ut tomtmark, berätta om stränderna, holmarna och skärgården. En strändernas by. Vi är i skärgården men med bara 5 minuters bilfärd till pulsådern genom landskapet.

Så gick mina tankar denna söndagseftermiddag, kulen och grå, med spridda regndroppar i luften.

 

 

Så långt mitt öga når, blott hav och sten och skär, min hemby i sitt sköte bär

 

Vem skrev?

När du arbetat
lllTag två steg bakåt och betrakta ditt verk
När du lämnar en plats
lllVänd dig om och se den plats där du varit
När du träffat en människa
lllTag ett steg tillbaka och ana vem hon är
När du hört en sång
lllNynna melodin, den kan bli dig kär
När du somnar på natten
lllDröj kvar vid dagens lyckliga stund

Nu blir det spännande; vem tror ni präntat ovanstående rader? Är det en asket från gamla Kina (som översatts till modernt språk), någon av de grekiska filosoferna, en bondpåjk från Ostrobothnia eller en av de sista ”riktiga indianhövdingarna” av Toronto (Etobicoke)?

Attiraljer på rad