Den som ändå kärring hade…

Frukosten på Sokos Hotel Koljonvirta var utomordentlig men på toaletten hade en storväxt person haft problem. För besök i duschen skulle kanske en alltför välmående person behövt smörja in hela kroppen med solkyddskräm för att pressa sig in i duschkabinen. Själv smorde jag bara in näsan och kinderna för att skydda mig mot brännande sol.

I närheten av hotellet fanns också flera restauranger, pubar och ett par nattklubbar. Det var inte heller långt till hamnen och terrassen på Olutmestari. Staden är inte stor och det mesta är nära till.

Jag tog mig en promenad i tidig morgonstund för att något utforska staden på egen hand. Först letade jag efter den skolbyggnad där republikens mångåriga president Urho Kalevi gått i skolan ett par år. Till min hjälp fann jag en äldre dam med käpp som erbjöd sig att visa mig stället. Hon var pratför och ville veta varifrån jag kom och vad jag gjorde i staden. Hennes egen dotter med familj var också på semester i Joensuu-trakten vilket jag nogsamt informerades om.

Nästa mål var stadens kyrka uppe på höjden. Det finns en äldre Gustav Adolfs kyrka i utkanten av staden men den låg för långt borta för mina planer den morgonen. Tyvärr var nya kyrkan stängd varför jag förgäves bankade på porten.

I närheten kom jag i samspråk med en dam som rastade sin hund. Hon kunde  svenska ganska bra men använde en kombination av finska, svenska och engelska för att konversera, s.k. fisvengelska. Hon var journalist på stadens tidning och berättade mer än gärna om sin stad. Hon var ättling till karelska flyktingar från andra världskriget och rekommenderade därför varmt att jag också skulle besöka den ortodoxa kyrkan i andra ändan av esplanaden. Kyrkan var inte öppen förutom vid gudstjänster men man kunde hämta nyckeln vid hotell Artos och själv agera kyrkvaktmästare och guide.

Damen ifråga ville också visa mig ett konstverk tillägnat poeten Helvi Juvonen föreställande sporer från den lappländska lavan om jag förstod rätt. Hon läste t.o.m. en dikt på stående fot som konstverket var förknippat med. Jag kände mig smått hedrad av hennes genuina intresse för att berätta om staden. Det är just sådana tillfällen som är värdefulla på en resa när man får spontana kontakter med infödingarna.  – Själv hade hon sent föregående kväll badat i sjön nedanför kyrkan och hon skulle också ha deltagit i dagens stora evenemang som kontaktperson för journalister som besökte grannkommunen Sonkajärvi där Kärringkånk gick av stapeln. Hennes familj var dock viktigare detta år tyckte hon.

Detta föranleder mig att glida in på resans höjdpunkt, Kärringkånk i Sonkajärvi –  (Wife Carrying World Championships), ett årligt återkommande evenemang där samarbetet mellan man och kvinna kommer till sin fulla rätt. Han kånkar och hon hänger på. Men först besökte vi profeten Elias kyrka sedan vi hämtat nyckeln på Hotell Artos som var inhyst i det karelskortodoxa kulturcentret Evakkokeskus. Kyrkan är inte gammal, byggd efter andra världskriget. Den är vacker invändigt med många målningar, ikoner och förgyllningar av olika slag. Allt till en klarblå bakgrund. Det bestående intrycket var blått och guld när vi gick därifrån.

I Sonkajärvi var det hett som i bastun. Solen sken och folket svettades. Mest svettades deltagarna i kärringkånkandet. Med mer eller mindre ”viktig” fru på ryggen skulle de arma karlarna spinga 252 meter på en bana med vattengrav och hinder. En del sprang verkligen medan andra kroknade redan vid vattengraven och med möda gick resterande del av banan. I lagstafetten var det en som i full fart orkade hoppa över de två hindren på slutrakan med kärring på ryggen. Det kan man kalla starkt gjort.  Lagstafetten gick till så att det var fyra män som sprang varsin sträcka medan en kvinna utgjorde stafettpinnen. Det fanns också ett flertal internationella deltagare men själva VM-tävlingen vanns i år av ett finländskt par, Taisto Miettinen och Kristiina Haapanen, på tiden 1 minut. Inte dåligt.

På kvällskvisten sökte vi oss ned till hamnen i Idensalmi för att äta middag på Olutmestari. Orkestern var mera lågmäld denna kväll och vid ett bord så långt borta som möjligt från scen beställde vi in gös som middag. Solen sken, fisken smakade utmärkt och utsikten över vattnet var fin.

Vid vårt bord slogs sig ned en man som gärna ville prata.  Han hade nog fått sig en eller två rackare innanför västen och var kanske därför extra språksam men folket i staden verkade allmänt öppna och ville gärna prata när tillfälle gavs. Mannen ifråga hade ganska konservativa åsikter om det mesta. Han gav inte mycket för senaste årtiondens styre i republiken utan hade redan utsett ny kommande president och även vissa ministrar i sin idealregering. Kärringkånk var också ett av världens dummaste påhitt, tyckte han. Svenska språket var inte heller speciellt populärt och han ansåg att de som bodde i östra delarna av landet borde få välja ryska istället för svenska i skolan. Det finns naturligtvis en poäng med detta men samtidigt tyckte han att finlandssvenskarna har fördelar i förhållandet till finnarna eftersom de som talar svenska också har tillgång till svensk arbetsmarknad och annat som Norden kan erbjuda. Just detta tycker jag själv är ett av de främsta argumenten för obligatorisk svenska i republikens skolor. Den som inte kan åtminstone hjälpligt svenska stänger också till stor del ut sig själv från övriga Norden. Visst är engelska gångbart på de flesta ställen i Norden men tyvärr pratar en del finnar ganska dålig engelska och då är det hugget som stucket. Svenska är ändå ett av landets två nationalspråk; varför slarva bort det genom att göra det enkelt för sig i grundskola och gymnasium och inte idas lära sig ett språk till. Själv läste jag tre olika språk i skolan förutom mitt eget modersmål. Inte trodde jag då att jag i framtiden skulle behöva tyska men si, så blev det. Jag är inte någon mästare på finska och förstod inte allt vad han sade men svåger som är helt finskspråkig fick föra samtalet och hållas oss stången mot denna debattlystna herre som ändå inte var Sannfinländare.

Lördagskvällen fick sin final på en gatuservering med god kvällsbit och lonkero. Traktens jenkki-flotta (Yankee cars) drog förbi samt en gammal brandbil med festande ungdomar och brölande signalhorn. Ett sällskap från Tyskland som satt vid bordet bredvid (som även de var där p.g.a. Kärringkånkandet) måste ha fått ett intryck av en stad med ständiga brandkårsutryckningar och dåliga brandbilar.

Vistelsen i staden avslutade jag med ett besök i den ortodoxa kyrkan klockan nio på söndagsmorgonen. Jag hade inte tidigare sett en ortodox gudstjänst i verkligheten och förväntade mig en rikligt utstyrd präst, svängande rökelsekärl i handen och mystiska ritualer. I stället blev det en mycket stilla och entonig tillställning. Prästen som var klädd i svart, fotsid långrock mässande entonigt böner i säkert tio minuter, tre damer sjöng samstämmigt föga melodiösa sånger och den ganska glesa församlingen stod hela tiden och gjorde ideligen korstecken och bugningar. Gudstjänsten var av enklare slag än jag väntat mig men kyrkan var vacker invändigt. Stilla smög jag mig ut när jag var mätt på ortodox liturgi.

Ett par timmar senare lämnade vi en söndagstom stad, via Virta Bro där enligt diktaren, Sven Dufva stred, med sikte på kusten i sydväst. Temperaturen var nu mera behaglig och ett molntäcke svävade över staden. När vi närmade oss kusten visade sig åter solen och vinden friskade i. Min första turisttur i republiken var till ända och jag var nöjd och belåten med besöket i Iidensalmi och Kärringkånkandet i Sonkajärvi. Stor karl med god kondition och liten, nätt fru har stora möjligheter att vinna tävlingen och inhösta första pris bestående av kvinnans vikt i öl. Den som ändå kärring hade, kondition och spring i bena… för törstig behövde man då inte förtvina.