En handelsresandes död

Det är inte alls länge sedan jag såg in i ett par ögon vars ägare nyss fått sparken. Han konstaterade detta krassa faktum, han kunde till och med skämta lite om det men i hans ögon såg jag hur ledsen han var. Han var borta ur spelet, han dög inte, han passade inte in trots att han skötte sitt jobb och inte gjort en fluga för när. Business is business.

Igår kväll såg jag åter ett par ögon som uttryckte samma förtvivlan och förvåning. Det var Willy Loman i pjäsen ”En handelsresandes död” som efter 34 år i företagets tjänst fick avsked. Han ansågs trött och ineffektiv, han passade inte in, han dög inte. Willy drog inget litet skämt om sin uppsägning utan reagerade med misstro, ilska och förnedring när han försökte behålla sin tjänst med budgivning om allt lägre lön för sitt arbete. Nej, han fick ingen chans utan han fick gå. – Känns situationen bekant? Det är inte länge sedan det kom förslag om lönesänkning för äldre som inte anses tillräckligt effektiva och formbara.

Pjäsen som nu spelas på Wasa Teater i provinshuvudstaden skrevs av Arthur Miller. Den hade urpremiär 1949 men äger i högsta grad giltighet trots att det är över 60 år sedan den skrevs. Det är idag samma konkurrans, samma marknadskrafter, samma strid på kniven om jobb, pengar och status. Det är samma fula spel med människoliv; den som inte passar in skall bort trots att omplacering kanske vore ett alternativ. Allt i den heliga ekonomins namn, sägs det.

Pjäsen har fler bottnar där Willys förljugna liv med drömmar, lögner och manipulationer får sin kulmen när han själv blir utan jobb, hans äldste son Biff väljer att gå sin egen väg och den yngsta sonen Happy avslöjas för samma bedrägliga beteende som sin far. Happy är inte alls någon slags chef på sitt företag utan bara vanlig lagerarbetare. Willy har till sina söner fört i arv sina bubblor av drömmar och framgång. Livet blir så mycket mera rosenskirande när de kan ge sken av bra betalda jobb, popularitet, status; ett fenomen som man ofta stöter på med även i dag. Vem vill vara arbetare när det låter så mycket bättre med operatör, medarbetare eller assistent?

Detta klassiska teaterstycke är helt klart sevärt. Det tar upp frågeställningar som lögn, löftesbrott, fantasivärldar, manipulation, rikedomens hägring, livets mening. Är det livets mening att sista raten betalas på huslånet samma dag som Willy Loman begravs?

Att skådespelarna med Erik Kiviniemi (f.ö. en gammal bardomskamrat till mig) i spetsen som en alltmer förvirrad Willy Loman gör ett synnerligen gott arbete på scenen kan inte förnekas. Enbart de snabba växlingarna mellan euforisk uppsluppenhet när ljusblåa planer smids och de bråk som uppstår inom familjen när tvivel på sig själv och självbedrägeri tränger på är lysande prestationer av folket på scen. Mor i familjen, Linda Loman, som spelas av Marika Parkkomäki, gör det som många kvinnor gjort både tidigare och senare; försöker hålla ihop familjen, medla, betala räkningarna som de ständigt ligger efter med, det ofta otacksamma men nödvändiga hemarbetet.

Även Markus Lytts och Per Ehrström gör fina rollgestalter som bröderna Loman. Man ser tydligt mönstret där äldsta sonen Biff skulle bli någonting, en berömd sportsman, den som förtjänar mycket pengar medan den yngre brodern Happy är mera gladlynt, tar livet med en klackspark och försöker hitta lösningar i en alltmer trängd situation. Lösningar som bara är fantasier och drömmar.

Som ni förstår bevistade jag gårdagskvällens föreställning av ”En handelsresandes död”. Jag hade också fått med mig sister Jane och hela hennes familj. Allt i allo var vi fem personer. När jag bokade kunde jag inte få alla fem platserna på samma ställe trots att det visades sig igår kväll att det fanns ett par platser lediga vid  sidan om. Teatern borde göra om bokningssystemet så att man själv kan se och välja de platser man behöver. Hur som helst var vi dock nöjda med föreställningen som också kan rekommenderas till andra hugade. Se den, den kan ge både en och flera tankeställare!