Fina fåglar och mindre fina

Till våren hör att mera ovälkomna fåglar också anländer. Jag tänker på svalorna som snart kommer. Ack, så fina fåglar men så de skiter på Brunte när han står i uthuset på sina lediga stunder. Vi ligger i ständigt krig med svalorna.

En annan fågelart är kajorna som jag inte heller gillar. En gång hade de under sommaren byggt bo i skorstenen och när jag på hösten startade eldningen för säsongen så rykte det in något rent förskräckligt. Det är en historia för sig själv som jag också skrivit om på denna blogg. Nu sitter de på TV-antennen och för oväsen, därtill är jag rädd att de skall sitta sönder pinnarna på antennen. Den har detaljer som är av plast som nog så småningom genom tidens tand blir mera sköra. Även liten kaja kan bryta fabrikstillverkad pinne.

Jag brukar försöka skrämma iväg dem genom att hojta och ropa till dem. De flesta flyger då iväg men det är en som är mera modig och sitter trotsigt kvar trots jag åbäkar mig och lever rövare. Ikväll kom jag på att jag skulle försöka imitera ett luftgevär. De är inte dumma och vet att när det viner kulor kring öronen då är det bäst att ta till vingarna. Någon bössa har jag inte men jag fick tag i borsten vid ytterdörren och med den som vapen lade jag an och med ett ljudligt paff-pang gav jag fyr. Kajan såg att jag siktade på henne med borsten och fann för gott att ta det säkra för det osäkra och fly. Tur att inte någon cyklist åkte förbi på landsvägen och fick funderingar om vad jag höll på med. Visserligen har jag barnasinnet kvar, inget jag skäms för, men att springa omkring och skjuta med sopborsten vill jag ändå inte bli känd för. Jag får hitta på något annat för att skrämma iväg den ståndaktiga kajan.

En talgoxe förirrade sig i kväll in i mitt hus. Den flög från gardin till gardin och mellanlandande ibland på en byrå. Jag öppnade dörrarna och så småningom flög den ut. Jag trodde först att den i farstun flugit upp till vinden men där var den inte så jag antar att den räddade sig ut i sitt rätta element.

Talgoxar är fina fåglar liksom de flesta andra småfåglar. En av okänd sort hade en sommar bo bakom brädbeslåningen, alldeles nära ytterdörren. Där fanns ett litet hål som den använde när den lämnade sitt bo. Mången gång skrämde den mig när jag låste upp dörren och den fick för sig att på samma gång lämna sitt näste bara en knapp halvmeter från mig. Det var en fin sommar med denna hyresgäst. Jag gillade den lilla fågeln som jag, trots det korta avståndet, ändå aldrig fick riktigt fick syn på och kunde bestämma vilken slags fågel det var.