Så sur han blev

Ett äldre par satt tysta och försynta i färjans bar uppe på däck 8. Inte ett ord sade de till varandra på den timme som jag iakttog dem från och till. Kanske redan allt var sagt som skulle sägas och resten var upprepning. Där satt de i sitt hörn och tittade rakt fram eller ut genom fönstret på ett grått hav.

Plötsligt kom en herre, ja, en clown in i baren men visst stök omkring sig som en clown skall ha. Inget märkvärdigt men lite uppmärksamhet måste han skapa för han skulle roa barna ombord en stund. Han installerade sig i andra ändan av baren och barnen samlades omkring; föreställningen kunde börja.

Det var då gubben vid bordet bredvid kvicknade till och upphäv sin röst i irriterat tonläge. Det lät nästan som han grälade på sin fru, att det var hennes fel att clownen börjande sin show. För det var clownen han skällde på, att han stört friden som tidigare rått.

– Kan ingen täppa till truten på den där karln, hörde jag honom säga. Hon kom men några överslätande ord som jag inte helt kunde hörde men gubben var inte nöjd och när clownen till på köpet började sjunga tyckte han att clownen sjöng till och med sämre än Vesa-Matti Loiri, en finsk skådespelare som blev känd för Uuno Turhapuro-filmerna. Det var tydligen det sämsta surgubben kunde tänka sig i sångväg. Kanske han jämförde clownen med rollfiguren Uuno.

Nåja, clownen roade barnen av skratt och skrik att döma och jag fann för gott att masa mig ned till cafeterian på däck sju för att få mig en bit mat. Hur den förargade herreman framlevde resten av dagen vet jag inte men inte verkade han på gott humör i alla fall. Kanske en förlorad dag för honom?

Tänk så lite som kan irritera en människa ibland, rena struntsaker. Vad förargar mig mest? Just nu kan jag inte komma på någonting mera dramatiskt än folk som spottar på gatan. Eller inomhus också för den delen. Vad är det för fason?