Bilder

I förra inlägget fanns en central händelse, en bild som inte syntes men som hela inlägget handlade om; någon hade tagit en bild av en tiggare utanför en affär. Här infinner sig en intressant fråga som jag ofta funderat på: får man ta bilder av folk på offentliga eller privata platser och ladda upp bilderna på bloggen, Facebook eller på andra ställen på Internet till allmän beskådan? Får man överhuvudtaget ta bilder av folk utan deras godkännande?

Min spontana reaktion är att det får man inte, om man inte frågat lov. Men är det så? På nätet finns massor med bilder av människor i olika situationer, allt från oskyldiga bilder på bebisar till pornografi. Eller ännu värre, döda människor i de mest groteska former. En allmän regel är väl att om man inte kan identifiera personen ifråga så är det ok? Samtidigt, om man inte kan se ansiktsdrag, vad är då bilden värd mera än som en fattig illustration?

Själv tycker jag att bilder av människor är något av det mest intressanta. Vilken solnedgång kan mäta sig med en uttrycksfull bild av en människa i extas eller vild glädje, för att inte tala om djupaste sorg?

Jag har ofta haft tillfälle att ta bilder av okända människor men för det mesta har jag hejdat mig. I grund och botten tycker jag det är slöseri med motiv, kreativitet och resultat men någostans finns det en spärr som jag finner förlamande.

På Urkult 2013 hade jag turen att fånga en hel del människor på bild, eftersom festivalen bjöd på så många motiv och personligheter, men få är de bilder av dessa som jag lagt på nätet. De finns på min hårddisk men jag hade gärna velat dela dem med andra via Internet. Nu finns de på en extern hårddisk till ingen nytta förutom de sällsynta tillfällen då jag råkar ha vägarna förbi. Till vilken glädje?

En annan sak jag funderat över är den motvilja många människor har mot att bli fotograferade. Vissa däremot älskar att hamna på bild. Inom Islam får inte profeten Mohammed avbildas, något som många vanliga dödliga verkar tagit som sin devis. De springer som jagade kaniner framför en hagelsvärm när de ser en kamera. Varför? Är det mindervärdeskänslor, självbevarelsedrift eller fåfänga? Själv har jag inga problem med kameran, framför eller bakom.

Nog om detta, ni kära läsare har kanske svaren?