Byadagen 2015

Ha, ha, så kan det gå när man filmar, fotograferar och försöker att finna fina vinklar och motiv.

Gårdagen var händelserik med både Österö Skärgårdsmarknad och en helkväll på Kaustby folkmusikfestival. Det får jag dock skriva om en annan gång, idag är byns egen festdag på tapeten.

Jag anlände lite sent. Folket hade redan bänkat sig i tältet, de första inledande låtarna hade säkert spelats och ordförande för byarådet hade hälsat välkommen. Festtalaren Steven Frostdahl hade dock inte hunnit plocka fram sitt manuskript varför jag fick åhöra ett intressant föredrag om byars samhörighet och identitet, inte minst den finlandssvenska. Att det finns stora luckor i omvärldens kunskaper om oss finlandssvenskar är uppenbart även om tappra försök görs för att försöka förstå att det också pratas svenska i Finland. På ett ställe, oklart var men i alla fall inte i republiken, hade man för att hedra Steven och hans sambos närvaro som representanter för Svenskfinland hissat den svenska flaggan. Språket rätt men nationsflaggan fel. Han hade dock inte hjärta att den gången påpeka misstaget. – Tilläggas kan att Steven är politiker och bl.a. engagerad i Svenska Finlands folkting.

Själva är vi inte mycket bättre; våra insikter om andra minoriteter, dialekter och befolkningskonstellationer kan vara nog så bristfälliga. T.ex. hur mycket vet vi och intresserar vi oss för samerna, ett folk som också finns i Finland?

Musikanterna greppade fiol och dragspel och fina låtar klingade ut över gårdsplanen där tältet var uppställt. Även vacker sång framfördes av Siv från Kimo, en annan by i landskapet, inte alltför långt borta. Bl.a. sjöng hon en humoristisk låt om åldrandets vedermödor till melodi av Idas sommarvisa.

Kaffe med dopp lät sig väl smaka för de flesta även om jag, min vana trogen, höll mig till te. Jag provade också det sockerfria utbudet av kakor för de såg så goda ut och till min glädje smakade de riktigt bra. Där tror jag många missade en höjdare på kaffebordet.

Jag kom att tala med Anders, en av byns spelmän på fiol och tillika en av dagens musikanter. Han berättade att också han hade dagen innan besökt Kaustby, dock utan att vi sett varandra.

Den grillade korven, f.ö. sponsrad av Snellman, smakade utmärkt och medan jag mumsande i mig ett par stycken fick jag tillfälle att tala med andra besökare av byadagen. En viktig poäng med byadagen är att träffa folk som man inte annars ser till vardags: semesterfolk, villabor (sommarstugeägare) och emigranter. Både gamla och nya bekantskaper. Tyvärr får man sällan möjlighet att föra något djupare samtal, precis som på andra stora kalas, eftersom så många som pockar på uppmärksamhet.

Lotteriet tog vid och alla som köpt lotter var förväntansfulla som barn på julafton. En dråplig grej inträffade omedelbart när Pia, som ropade ut numren på lotterna, fick som första vinsttagare huvudvinsten som var ett tjusigt utemöblemang. Hon pep av förtjusning. Själv tycker jag att huvudvinsten borde dras till sist för att hålla spänningen uppe men sådan är inte kutymen på vår byadag. Jag hade köpt ett försvarligt antal lotter och fick också jag min beskärda del av fru Fortuna även om jag höll på att bli utan.

Jag stod och filmade lottdragningen och fick den ljusa idén att också fånga Finlands flagga, som dagen till ära, hissats i flaggstången. Tanken var att sedan låta kameran svepa ned till lotteriutdelningen där en lycklig vinnare hämtade sin vinst. Tyvärr dröjde det innan den senfärdiga lottägaren dök upp vilket förstörde scenen något. Inte så lyckat tyckte regissören herr PJ. Plötsligt gick det upp en talgdank för mig att kolla mina egna lotter och visst, jag hade gul lott med numret 18 i serie H. Tala om ridå!

Doftljus, mina första, fick jag bära hem och kommer säkert väl till pass till i romantiska sammanhang eller vid mera prosaiska tillfällen när spisen rykt in och hela huset doftar rök. Jag föredrar det första alternativet.