En bedrövlig dag
Rubriken stämmer inte överens med den midsommarafton som upplevs ikväll i byn. Sol och svag vind som viftar bort de värsta myggen bjuds. Ljumma vindar. Ofta sägs att midsommar firas i kyla och regnets tecken, nästan som en naturlag. Det är liksom förgjort att midsommar skall ha dåligt väder. Så icke i år och det är jag tacksam för.
Vad som framkallar rubriken är folkomröstningen i Storbritannien där britexit vann, d.v.s. de som vill att landet skall lämna EU. Jag ser det som en stor förlust, nästan som en sorg, att ett land som är ett av grundarna till unionen tar detta steg. Att det finns folk som vill slå sönder det freds- och samarbetsprojekt som EU innerst inne är. Dock var det mycket jämnt. Av tio personer fanns det fem emot och fem för EU. Men sådan är demokratin och folkomröstningar, den som vinner med en tiondedel är segraren, vilket också är demokratins svaghet. I detta fall 3 procent men i verkligheten blev det dött lopp. Det hade behövts en större skillnad för att tydliggöra läget.
Jag vill på intet sätt säga att detta är unikt för Storbritannien. Även i republiken finns det många som är EU-kritiska eller direkt EU-fientliga. Ofta hänger de upp sig på frågor som krokiga gurkor, snus, jordbrukspolitiken, byråkratin och centralism. Jag kan hålla med om att det finns orsak att stävja byråkratin och detaljstyrningen men detta borde kunna justeras inom unionen. Synd bara att det behövs ett britexit för att väcka Bryssel.
Jag läste på nätet om en undersökning som visade att kärnan av britexit är äldre män med låg utbildning och skral ekonomi. Det förvånar mig inte, för någonstans skall de kanalisera sin besvikelse över sin livssituation och EU, som högsta styrande organ i Europa, ligger bra till för att utpekas som syndabocken, något som populistpartierna utnyttjar. Vad de glömmer är att de nationella regeringarna och folkvalda styr utvecklingen i de enskilda länderna. Varför skulle det annars finns betydande skillnader i ekonomi och levnadstandard? Det är bara att jämföra Finland och Sverige. Visst, Sverige har egen valuta men det är något helt annat än den devalveringspolitik som tillämpades i Finland innan euron. En politik där pengar, med jämna mellanrum, skyfflades över från löntagare till företagen för att rädda exporten. För att inte tala om inflationen och valutaspekulationen där starka kapitalister kunde sänka ett lands ekonomi för att uppnå maximal vinst i valutahandeln. Är detta något vi vill återvända till?
Jag har alltid varit en varm EU-vän. Min identitet är bybo och svensk-österbottning men på nationell nivå är jag nordisk medborgare och europé. Nationalismen där huvudsyftet är att skapa ”vi och dom” har historiskt visat sig vara en språngbräda till krig och förtyck. Därför är jag inte nationalist utan europé och världsmedborgare.
Alltid finns det någon som är skyldig till att jag inte mår bra. Vem skall de missnöjda britter som valde britexit skylla på när EU är ett minne blott och de fortfarande inte fått det bättre efter 5-10 år? Tyvärr tror jag att de missnöjda som röstade för britexit är de som kommer att betala högsta priset för sitt val.
Globaliseringen kan vara en orsak till britternas val; en rörelse där storföretagen har stor frihet och kan bolla med kapital, företag, skattesmitning, nationer och människor enligt kortsiktig kvartalsekonomi och där folkviljan är satt ur spel. Maximal vinst där människors välbefinnande är ovidkommande och enbart siffror i en kalkyl räknas. En rörelse för vilket EU får bära hundhuvudet.
Usch, detta blev en lång jeremiad men något har jag fått utlopp för min frustation över dagens dåliga budskap. Vad tycker ni om britexit?
Du kanske också gillar
0 kommentarer
Ulla Maria
Ett i mina ögon mycket bra och välformulerat inlägg som sammanfattar många av mina egna tankar i frågan.
Så sorgligt att mycket av debatten kring EU tagits över av nationalister och blivit en fråga där man ställer vi mot dem. Inte är det vi vanliga medborgare som vinner på det.
PJ
Egentligen finns det mycket mera att skriva om detta för det handlar inte bara om britterna och deras omröstning utan till stora delar om en förändring av det politiska fältet främst i Europa men också andra länder. Det är den osunda nationalismen som jag stör mig på, inte att man är stolt över sitt land, hissar flaggan eller månar om traditionerna. Det är, precis som du skriver, sorgligt, när man grupperar sig ”vi mot dem” och inte vill ser individer i andra folkslag, inte tål se något annat, inte vill ha något som helst att göra med främlingar. Orsakerna till detta kan vara många men en orsak kan mycket väl vara människor som är missnöjda med sin livssituation och de besvikelser som livet gett dem och då skall det finnas någon syndabock som det går att skylla på.
Erik Forsling
Håller med Ulla Maria, och dig. Det förstod du kanske av min antydan i min e-post med min midsommarhälsning. Skulle vilja utveckla ämnet mer, men jag är på tok för trött nu. Och du vet, jag är den evige loosern. Ursprungligen röstade jag ”Nej” till EU, och fick på tafsen av en ja-seger. Därefter följde den svenska omröstningen om europengen, som jag tror att du ibland kallar den delvis gemensamma valutan, och jag som nu börjat uppfatta mig som faktisk EU-medborgare röstade ”Ja”. Ett rent praktiskt beslut. Bara för att som svensk få på tafsen igen. Här är det kronor och fiktiva ören som ännu gäller.
Eftersom jag är gnuttan anglofil, efter många resor på de brittiska öarna ser jag också andra scenarion framför mig. Imperiet som engelsmännen stred så hårt för, imperiet där solen en gång i tiden aldrig gick ner, fiser nu kanske rentav ihop till 2/3-delar av huvudön + eventuellt provinsen Nordirland. Skottland och Wales, liksom Irland var de första byggstenarna i imperiet, och nu kan de gå förlorade också, de sista resterna av en krigens statsbyggnad.
Brittena har redan rejält retat upp skottarna, som kommer att göra revolt mot Brexit. Walesarna vet jag inte, men större delen av Irland är redan en självständig stat, och de militariserade gränserna mot Nordirland är avvecklade, eftersom det numera handlar om två EU-stater. ”The troubles” går på sparlåga. Men allt det där kan raskt förändras, om en ny gräns mellan en EU-stat och en icke måste upprättas. Bråken ligger nära till hands. Man ska inte måla fan på väggen, men det finns ett stort antal tänkbara negativa scenarion som Brexitsidan, och deras agitatorer i den vulgära kvällspressen, inte tagit i beaktande.
Du beskriver de Brexitvänliga som äldre underklassmän med låg utbildning, och så har ju även statistiken beskrivit situationen. Och det stämmer nog, om jag känner britterna rätt – och detsamma gäller säkerligen i Sverige. Men undantag finns. Jag är ren medioker underklass, 60 år senaste januari, men jag har andra vyer än de EU-fientliga. Men å andra sidan har jag en massa universitetspoäng. Kanske är det den parametern som är tuvan som välter lasset i mitt fall. Men riktigt övertygad är jag sällan om saker och ting.
Men lite har du kanske fel, förhoppningsvis, angående det där med den som i en demokrati vinner med en tiondel … Såvitt jag förstår är nu stora namninsamlingar igång, som kräver att minst 60% ska vara för endera förslaget, för att det ska gälla. Och så var nu icke fallet.
Sena nattnyheter på radion. 59% av skottarna vill ha självständighet. Resten av vår framtid börjar nu.
Och du P.J. Jeremiader är sällan fel, bara om de är ogrundade.
Natti, natti – snarksängen väntar.
PJ
Hej Erik! Länge sedan sist på dessa sidor.
Det kommer att bli en osäker tid framöver. Detta är något som Europa inte direkt behöver och inte minst här i republiken. Det talas om en svag uppgång i den finska konjunkturen men den riskerar nu att sopas bort och vem vet när den återkommer. Det kan ta år, för att inte säga årtionden. Även UK går en osäker tid till mötes, inte minst p.g.a. den separatism som drivs fram av besvikelsen i t.ex. Skottland. Ekonomin kommer säkert att störtdyka den närmaste veckan men kommer också att återhämta sig efter någon tid, men då lägga sig på en klart lägre nivå än före omröstningen. Vad det kommer att betyda för världsekonomin är svårt att säga men låt mig gissa att det är inget hälsosamt.
Jag läste någonstans (mycket man läser nu och tappar) att de som röstade för brexit inte hade något att förlora men mån de? Som jag brukar säga, det är sällan så dåligt att det inte kan blir ännu sämre och jag är illa rädd för att de som har det sämst ställt och som trodde på brexit kommer att få betala dyrt för sitt val. Återstår att se vem som kommer att bli syndabocken.
Naturligtvis skall man inte generalisera och påstå att alla äldre män är EU-fientliga, det finns helt klart de som anser annat, men de utgör en kärntrupp. Det tycker jag mig också se i min egen omgivning. I Storbritanien var dock trenden att yngre människor röstade för att stanna och däri finns kanske hoppet för framtiden. Tyvärr kan det ta årtionden innan de åter kommer till tals i frågan och mycket vatten har runnit under Themsens broar tills dess.
Här en artikel jag tycker är läsvärd och återspeglar den besvikelse om råder på många håll i Storbritanien http://www.newstatesman.com/politics/uk/2016/06/i-want-my-country-back