Hatten av, flera gånger denna dag
Efter en natts skön sömn på Best Westerns hotell i Narvik var det dags för frukost fredag morgon. Visst, allt såg bra ut men äggröran var smulig, köttbullarna smakade ingenting och den lilla bacon som fanns var lindad kring en korvbit som smakade… ja… tidningspapper. Såja, så var det sagt. Men brödet och sillen smakade utmärkt.
Strax utanför hotellet fanns linbanan upp till Narvikfjellet men den var stängd på torsdagskvällen. Trots det for gondolerna upp och ned, tomma. Konstigt! Jag hade gärna åkt en tur dit upp och beundrat solnedgången över Narvik och kringliggande fjäll och fjordar.
Färden fortsatte på fredag ut på Lofoten genom ett landskap kantat av höga berg, branta stup, djupa fjordar och smala vägar. Vackert!
Vägarna är ett kapitel för sig själv. Upp och ned, fjord in och fjord ut, kurva efter kurva. Jag lade märke till ett större fiskefartyg som var på väg norrut i Kjerringnes. En knapp timme senare var det på klart försprång trots att jag körde bil. Orsaken var alla fjordar som det skulle djupdykas i och den relativt låga hastigheten.
Dagens stora behållning var vägen på västra sidan av Andøya i norra delen av Lofoten. Navigatorn tjatade en god stund att jag skulle följa väg 82 på östra sidan av ön men jag slog dövörat till. Och tur var det. Fina fotomotiv dök upp stup i kvarten och jämt fick jag säga prrr till Brunte. Vägen var smal men glest trafikerad så jag kunde stanna nästan var jag ville. Små byar här och var samt en hel del radioanläggningar med omfattande antennsystem. Atlanten rullade in sina vågor mot stranden och havet luktade tång.
Får fanns på många ställen och små begravningsplatser upptäcktes ganska ofta. Mindre än den vi har i vår by och kapellen var nästan miniatyrer av vårt kapell. Kanske mera förvaringsplats för kistan? Gravstenarna var moderna och praktfulla. Det är alltså nutida begravningsplatser. Mycket enkelt rakt ut på en vindpiskad hed eller mot stranden utan träd eller andra inramningar förutom stängslet mot fåren.
Vinden friskade i och min Malmökeps flög iväg titt som tätt. Därav rubriken. Jag tyckte det lät bättre med hatt än med keps så jag friserade rubriken något. Ibland var det rent av svårt att stå stilla när jag skulle ta bilder. När jag kom fram till Andenes där jag skulle övernatta fattade vinden tag i bildörren när jag var på väg ut och jag fick en smäll rakt på näsan; dock utan blodvite. – Hatten av för de fina naturscenerier som jag igår fick se på Andøya.
Andenes är en fiskestad men även turismen är stor med främst valsafari som specialitet. Tyvärr passade inte mitt tidsschema med en båttur ut för att titta på valar och säsongen är just nu i ett mellanläge. Vinden kanske också gjort det omöjligt?
På kvällssidan besökte jag en restaurang i hamnen. På menyn fanns också valkött och ett tag var jag frestad att prova det. Sedan kom jag att tänka på att valarna är ju utrotningshotade och hur rimmar det med att äta valkött. Kanske är valkött ok att servera, jag vet inte, jag avstod. Istället blev det finnbiff, gjord på renkött. He, he, finnbiff serverad åt en finländare.
Andøya
