Mitt liv med djuren

Ibland får jag frågan varför jag inte har något husdjur, katt eller hund, till exempel. Ofta svarar jag att mitt hus ligger så nära landsvägen att eventuella husdjur riskerar att bli överkörda. Fast det är bara en del av sanningen. Resten torde vara att jag är lite bekväm av mig. Jag är av den bestämda uppfattningen att ett husdjur, om det så är katt, hund, ödla eller en get så fordrar de en del omsorg och framför allt en viss mänsklig kontakt. Lite vänskap och pajning som vi säger här i Österbotten. Jag är helt enkelt rädd att jag inte har tillräckligt tålamod i långa loppet.

Sedan har jag tillgång till husdjur ändå så jag får min dos likväl. Blir jag riktigt kattsjuk besöker jag sister Jane och där finns hela tre kattor att gosa med. Två innekatter och en rebell som gör som den vill.  Ibland är jag också kattvakt när de är borta på resa så då får jag se till att de överlever några dagar eller ett par veckor.

Min niece Christina har också ett litet charmtroll till hund. En nätt liten sak som lystrar till namnet Doris. Rätt ofta får jag träffa Doris.  Rasen har jag glömt bort.

Mina grannar på andra sidan skogsbacken har både katt och hund. Även där får jag ibland sköta Giisa, lapphunden, trind och tillgiven. Helst klättrar hon innanför skjortan. Katten Maja är mera svårflörtad och klarar sig själv i nästan alla väder. Ofta ser jag henne på besök runt mina hus i jakt på möss och sorkar. Det tackar jag för. – Hennes mor Lisa försvann i våras och har troligtvis gått till de sälla jaktmarkerna.

Ja visst, så har jag fåren i hagar alldeles nära hela sommaren. De har vant sig vid mig och ofta kommer de springandes i flock när de ser mig. De är både kloka och dumma. Ibland har de en räv på besök i hagen. Den bryr de sig inte om. Den har vistats här sedan sensommaren och smyger runt om buskarna.

För att inte tala om alla fåglar som kajor, kråkor och skator som troget flyger sin rond varje morgonen. Kajorna i skorstenarna har jag dock sluppit, det får jag tacka högre makter för! Till och med svalorna har i år varit ytterst skonsamma mot Bettan och få lortar har hamnat på hennes ömtåliga lack. Hädangångna Brunte hade betydligt svårare att värja sig.

Ibland får jag också skymt av älg och hjort, vad mera kan jag begära? Det skulle då vara en varg men de verkar hålla sig borta från byn.

Det bästa har jag sparat till sist och det är Nelli från den lyckliga staden som kom på besök igår. Husse och matte är på resa så då får hon komma hit och förgylla min tillvaro. Även här har jag glömt vilken ras men maken till snäll och lustig hund får man leta efter. ”Hon förstår allt, men hon kan inte prata” säger matte. Ungefär som mina kunskaper i finska då. Ha, ha. Fast Nelli förstår mycket men kan inte prata, jag förstår lite och kan prata lite. Så det jämnar ut sig.

Så vad säger ni, har jag inte fullt upp med djuren? Inte behöver jag skaffa husdjur när jag kan snylta på andra och vilda djur finns runt knuten.

Tyst och stilla sov Nelli hela natten i stolen utan ett knyst.

En bild med mobilen. De vågade sig inte riktigt fram till stängslet i morse när Nelli och jag hälsade på. Bästa att avvakta lite.

 

Inte klappa stora katten!

Jag har ju kaverat om att jag vill se björn, varg och lo i vilt tillstånd, på behörigt avstånd, och idag hände det! I alla fall en av de tre fick jag uppleva om än på ett något annorlunda sätt än jag tänkt.

Jag tog mig en tupplur i godan ro på eftermiddag. Trots det fina vädret var jag hemma och väntade ett telefonsamtal som också krävde närvaro vid datorn när det ringde. Vad passar då bättre än att ta en liten blund i väntans tider?

Jag somnade in, alltså inte dog, och som i en dröm, visst, det var ju en dröm, så såg jag ett lodjur i grindhålet. Ett stort vackert exemplar. Det stod alldeles stilla och rörde inte en min. En bekant stod intill och vi diskuterade ett och annat. Lodjuret kom plötsligt fram till oss och jag fick ett infall att klappa lodjuret på huvudet. Det skulle jag inte ha gjort. Det small till, ungefär som när en krokodil gör en blixtsnabb attack och si, lodjuret hade bitit sig fast i handskens yttersta fingerspetsar, dock ej i mina fingrar. Hårt satt det och varken jag eller lodjuret kom loss från handsken. Båda blev vi lika förtvivlade för ingen hade väntat detta. På något sätt blev det ett samförstånd mellan lodjuret och mig för vi var båda i samma låsta position.

Hur det gick vet jag inte för någonstans där så vaknade jag. Kanske det blir en fortsättning kommande natt?

Kanske har det att göra med den intensiva debatt som just nu stormar på Facebook och i landskapets tidningar. Själv är jag för en rik flora och fauna där alla har plats och där även vargen och vackra lodjuret finns men att vargen stryker kring hus och hem är inte bra. Just nu verkar den vara i var och varannan österbottnisk by men inte i vår by. Vi skulle kanske hellre ha en vacker lokatt i närheten? Fast då blev det farligt för grannens katt Lisa som dagligen gör en runda runt mitt hus. Idag hade hon lämnat en död mus på min farstubro. Kanske som ett tack för att jag håller upp stigen genom skogsbacken åt henne denna snörika vinter?


Vad gör den som kaverar? 

Den enes bröd den andres död. Och snön den bara drösar ned.

Snösvängen och video från Urkult i somras

Nu får jag verkligen motion med snöspaden och skuttan. Två nätter i rad har det snöat och två dagar har jag fått jobba med snöröjningen på gårdstunet. Som tur är kom det i två omgångar annars hade det blivit för jobbigt. Jobbigt hade det också blivit om jag sparat snöjobbet till ikväll för då började det regna. Tung blötsnö är verkligen arbetsam. Nu var jag klok nog att göra jobbet på morgonen när det var några minusgrader.

Ett spår trampade jag också upp genom skogen för grannens katt Lisa som brukar besöka mig ibland. Bäst att hjälpa till så att hon inte lessnar p.g.a. snödjupet. Därtill är hon nästan helvit så hon bara försvinner i snön. Hon är en duktig musjägare vad jag kan förstå. Därför får hon gärna slå sina lovar runt husen.

Tja, så laddade jag ikväll upp min video från Urkult i somras. 10 minuter blev den. Jag filmade inte speciellt mycket i somras för jag hade problem med fokuseringen under filmning. Till sist tröttnade jag och struntade ibland att filma. Men som sagt, något blev det plus Eldnatten-videon som jag laddat upp tidigare.

[youtube=https://youtu.be/sh6RoLDtEEA]

 

Djuren och jag

Denna helg har jag varit tillsynsman över djuren. Och fodervärd. Fodervärd låter fint men exakt vad det betyder vet jag inte. Jag har i alla fall gett djuren mat.

Min granne fåraherden med familj har i helgen befunnit sig på annan ort och då fick jag uppdraget att se till deras djur.

Hönsen höll sig helt stilla men de levde. Inte ens tuppen gol vilket var ovanligt. Här var det inte mycket att göra. Baggarna tittade frågande på mig när jag kom till deras hage på utsidan deras kasern. Fast det är vinter så går de ändå gärna till utsidan för att få frisk luft. Inomhus var det ordnat på förhand så där var det inte heller mycket att göra.

I stora fårhuset var det däremot ett liv utan dess like. Så fort de hörde att jag var på kommande satte de igång med sitt bräkande. En mångstämmig kör uppfyllde rymden med blandade läten så långt från Sankta Lucia man kan komma. Som ett upproriskt dagis. Här var det lite jobb att göra. Jag drog fram hö och fyllde deras foderrännor. Vart efter de fick något att tugga på så tystnade oljudet och jag kunde åter höra mina egna tankar. Nu blev det ett envetet tuggande som om de aldrig fått mat tidigare. Maten tystar mun kan man lugnt säga.  Nöjda såg de ut att vara och ägnade mig inte en blick därefter.

Sen skulle katten Lisa ha mat och jag fyllde skålen. Lisa såg jag inte till mera än en kort skymt när hon försvann in under huset. Hunden Giisa skulle ha sin motionsrunda och vi tog en tur mot byn. Först var det glatt och på språng men när vi sedan vände och gick hemåt då blev det väldigt segt och allt skulle det nosas på; allt för att dra ut på tiden. De är inte dumma, husdjuren.  Nåja, hem kom vi och skildes gjorde vi, jag och djuren, till gälla skall av Giisa. Hon är otroligt sällskapssjuk.

Jag vandrade hem genom den vintriga skogsbacken. Men vänta, även småfåglarna, ekorrarna och alla möjliga stora flygare skulle också ha mat. Jag fyllde som sist på med nötter och solrosfrön i fågelbrädet hemma hos mig samt kastade några nävar på marken till ekorrarna. Annars klättrar de in i fågelbrädan och förser sig medan småfåglarna får vänta och se om det alls blir något kvar till dem.

En stund senare kom Lisa på besök under fågelbrädet. Kanske för att se om det gick att överraska någon ouppmärksam talgmes? Då fick jag en bild också av henne om ej i bästa kvalité. Det får duga. Giisa gjorde sig i inte på bild denna gång, det blev bara suddigt. Det tar vi en annan gång.

Höns
Hönsen beundrade mest utsikten genom fönstret.
Får
Här kommer baggarna nyvakna ur halmen,  nyfikna på vem jag är.
Får
Mat, mat, var är maten?
Får
Sen blev allt frid och fröjd. Och tyst!
Vinterskog
Hemåt jag gick i morgonstund…
Vinter i Oxkangar PJ
…för att mata fåglarna
Lisa
Ha, där fångade jag dig allt på bild lilla Lisa!

Allt bara försvann

Jag brukar titt som tätt hjälpa folk med deras datorer. Både små och stora problem kan dyka upp. Ibland går de att fixa direkt andra gånger fordras tid och lite forskning. Ibland går det att åtgärda per telefon, andra gånger blir det hembesök.

Ikväll fick jag ett telefonsamtal från en bekant som jag inte hört av på ett tag. Det blev en hel del prat om arbete, vardagen och världsproblemen, inklusive finlandssvenskarnas allt fler domänförluster i republiken. Jag får kanske återkomma till det, den senaste utvecklingen.

Jo, det var ett dataproblem. Just som hen satt och surfade på nätet kom katten gåendes rakt över tangentbordet med diverse ovälkomna tangenttryckningar som följd. Allt bara försvann i webbläsaren. Menyer, knappar och andra välkända dekorationer puts väck. Vad göra och hur rätta till problemet. Det jag först kom att tänka på var knappen F11 på tangentbord, den knapp som visar helskärmsläge i flera webbläsare. Jo men visst var det den knappen som hade blivit intryckt under kattens kombinerade promenad- och surfrunda. Jag fick mig dock en liten fnissning för vad kan inte katter, dessa självständiga djur, ta sig för. Rena hackers ibland.

2016-12-12-villan-020
Solens dök bakom skogsranden på eftermiddagen. Det gjorde också vårt sista hopp om att få fullvärdig jourvård på svenska i våra trakter. 

Märta och Maja

Jag sadlade Brunte på eftermiddagen och tog en runda. Köpte bland annat Andreas Knips bullar. Så goda de är att skära itu, bre smör på och ett gott pålägg emellan. När de är färska. De kommer till butiken i kyrkbyn på onsdagarna och jag är noga med att få hem ett par påsar eller tre.

På väg hem blev jag sjuk. Ja, lite i alla fall. Hundsjuk. Jag såg en f.d. arbetskollega som rastade ett par hundar och jag stannade till för att få mig en liten pratstund. Hans son, som äger hundarna, jobbar tills vidare utomlands och då får far i huset på sin lott att ta hand om hundarna Märta och Maja, två Jack Russel, mor och dotter. Märta har tjänstgjort som mamma för många av samma sort i kungariket men nu på ålderns höst vill hon mest ligga och dra sig på sängtäcket.

Så fina och trevliga hundar. De verkade kloka, sällskapliga och lagom stora. Tanken slog mig: tänk om jag skulle skaffa hund den dagen jag blir pensionär. En sådan liten, trevlig en som inte fordrar alltför mycket mat och motion. Men ändå skäller lite ampert och biter den i benet som inte är snäll.

Katt har jag funderat på tidigare men eftersom jag bor så nära landsvägen är jag rädd att den skulle bli påkörd innan den hann lära sig trafikvett. En katt behöver frihet, en hund kan man hålla mera kopplad. Fast å andra sidan, ju mera man skaffar sig, det må då vara husdjur eller saker, desto mera tid går det åt och penningar kostar de. Kanske en katt ändå… äsch jag får se.

Just nu har jag bara en gummigris som kan vara både påhittig och jobbig. Ibland svara han i telefon med ett eller flera nöff. Just nu saknar jag ett par pennor som jag senast använde på spanskkursen i tisdags. Nu är de puts väck. Att de bara kan försvinna i tomma intet. Jag förstår det inte. Jag undrar om det inte är gummigrisen som spelar mig ett spratt och gömt skrivverktygen någonstans för att retas. Sån är han! Så skulle knappast Märta eller Maja göra.

Märta och Maja
Maja främst och mammaMärta bakom.

Den vilda och den sömnige

Min granne fåraherden och hans familj har varit på resa och jag har då haft uppdraget att se till hund och katterna tre. Hunden Giisa, en lapphund, kallar jag den vilda för hon är så entusiastisk att hon kunde krypa in under skinnet på en om det gått. Hon hoppar och kastar sig på golvet så det är stört omöjligt att koppla henne för en promenad eller cykeltur. I ren glädje, skulle jag säga. Kan ibland bli lite jobbigt innan hon fått springa av sig.

Motsatsen är katten Joulukka som jag skrivit om tidigare en gång. Det är en pensionärskatt på 18 år som är raka motsatsen till Giisa. Han sover mest här och där. När han vaknar till liv kollar han sömnigt omkring sig och raglar iväg till matskålen eller ett annat ställe att sova på. Att han är gammal syns men fortfarande finns det lite go i honom. Giisa var lite störig och hade svårt att sitta stilla men det fixade Joulukka men en rejäl fräsning och skuttade iväg med fart. Den ungdomen, den ungdomen tänkte han säkert i sitt stilla sinne fast Giisa inte mera är någon valp. Mor åtminstone en gång vad jag minns.

Tidigare har folk inte fått röra Joulukka men nu går det bra att klia honom lätt bakom örat och han verkar känna igen mig. Kul, för han är på något sätt sympatisk med sitt sega gammelmansliv. Joulukka är finska och torde ha något med jultomten att göra. Kanske Julgubben på svenska?

Joulukka sover
Joulukka sover. Favoritsysselsättningen.
Joulukka vaken
Joulukka är vaken, fast det skulle man kanske inte tro.
giisa in move
Giisa kan inte konsten att posera på bild. Inte stilla en sekund.

Arga kattor….

…får ofta rivet skinn, säger ordspråket. Jag är varken katt eller särskilt arg av mig men idag fick jag dock rivet skinn, helt utan att ha betett mig illa mot någon och därmed förorsakat batalj. Det är ju så, den som är argsint eller tvär till humöret brukar också själv få smaka samma medicin. Tänk så mycket roligare det är när man möter en positiv och glad människa istället för en som ständigt har taggarna utåt. En annan typ av människa man bör undvika är besserwissern som vet allt, kan allt och har föga intresse för att lyssna på en annan människa. Är personen ifråga därtill spydig och självgod toppar han/hon karaktären med råge (Obs, inget användande av hen här trots ett utmärkt tillfälle). Det är nästan bättre att råka på en lite argsint person.

Bäst är att skippa alla med negativt inflytande i ett så tidigt skede som möjligt. Sådan man umgås med, sådan blir man, brukade salig mor säga. Jag tror det ligger något i detta. Ta t.ex. rökning. Hur ofta är det inte som ungdomar lockar varandra in på denna tråkiga väg och sedan är de ofta fast för resten av livet. Samma är det med många andra olater. Själv hade jag bara kamrater i tonåren som inte rökte och jag fick aldrig lust att börja röka. Så mycket bättre för hälsan och tänk så mycket pengar jag sparat. Var de pengarna finns idag är en annan fråga.

Rivet skinn var det. Det råkade sig inte bättre än att jag idag i Saltgruvan rev upp höger armbåge och underarm på en radda med vassa spikar som stod ut. Inget jag behövde åka ambulans för men några stygn syddes på Hälsovårdscentralen och så skickades jag hem. Tänk så det kan gå även för en kattvän.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=wKHrBW3keNE]

En bra dag, jag köpte ett fårskinn

Jag tog mig en promenad genom den grådränkta byn. Visst hade det varit bättre med lite vinterväder av moderat sort men man får gilla läget och göra det bästa av det. Inte en människa mötte jag trots att jag gick både i nord och syd.

En katt såg jag men den var inte speciellt sällskaplig av sig utan rusade åstad när jag närmade mig. Jag kom då att tänka på en låt av Caroline af Ugglas: Jag har katten. Texten är ganska speciell och passar Carolines stil; lite bluesaktig, lite Janis Joplin. Hon är en slags multimänniska. Förutom sång och musik är hon ganska ofta synlig i TV, inte minst i Körslaget som hon var med och startade i USA innan det också blev populärt i svensk TV.

Hon är även en hästmänniska och har tävlat i hoppning. Visste ni att hon också är en duktig konstnär som målar underbara tavlor. Kolla här! I många av hennes tavlor finns en eller flera röda clownnäsor. Dessa näsor förklarar hon på följande sätt på FB: Alla har vi mer eller mindre en clownnäsa. Antingen liggandes i fickan eller sittandes på näsan. Den som inte håller med om det /vet det. För honom/henne är det värst ty denne kan därför (inte) heller ta den av sig. – Här blev jag tvungen att göra en modifikation, inom parentes, för annars hade meningen blivit svår att förstå. Jag hoppas jag har rätt. Den goda Caroline hade kanske lite bråttom när hon skrev?

Om sin klädstil skriver hon följande på FB: Mina skor görs av Natacha Marrow. Hon e En skomakare som bor utanför London, gör alla skor till dockorna i Mdm Tussaud, gör oxå skor till Lady Gaga o så klart till hon Caroline af Ugglas.
Kläder är lika jobbigt varje gång, men man tager vad man haver, man gräver å man spar. Å man ser till att hitta plagg som skär sig perfekt!
– Speciellt den sista meningen gillar jag.

Mera. Hon kör också Offroad med en fyrhjulsdriven Niva. Ni vet, terrängkörning med bil, ju eländigare väg desto bättre, helst i skog och kärr. Dessa förare gillar gyttja, skitiga bilar och att klättra med bilar i den mest omöjliga terräng de hittar. Här kan ni kolla hennes bravader Offroad: http://vimeo.com/58181339

Sån är hon, Caroline. Jag vill inte påstå att jag älskar henne men jag gillar hennes friska stil, musik och person. Av någon konstig anledning har jag på FB hamnat i en grupp som kallar sig ”Vi som älskar Caroline af Ugglas”. Det är bara jag och en gubbe till som finns i denna grupp. Eller rättare sagt fanns för jag gick ur gruppen idag, så nu är han ensam där. Jag hittade till slut knappen för utträde som jag letat efter länge. Gruppen borde nu byta namn till ”Jag som älskar Caroline af Ugglas”.

Det blev mycket Caroline trots att rubriken inte tyder på det. Men så är det; ibland skriver jag rubriken först och därefter texten, ibland tvärtom. Nu orkar jag inte byta rubrik till något mera lämpligt men skit i det, på hemvägen gick jag ändå till min granne fåraherden och köpte ett fårskinn att ha på min datastol. Mjukt och skönt att sitta på så det blev en bra dag även denna trots att katten inte ville bli klappad, eller pajad som vi säger på dialekt. Och då menar vi inte att vi förstör någonting.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ppQ352E1Fp8]

katt
Här är är katten om vilken jag inte kunde säga: Jag har katten. Katter är självständiga och gör som de vill.
bojar i januari
Inte direkt en vinterbild från byn men så såg det ut i ena hamnen idag.

En flugfångare

Jag har inga egna husdjur; katt, hund eller någon annan fyrbent varelse. Det är lite som med blommorna; jag har inte gröna fingrar och jag har inte heller särskilt stort intresse av att påta i jorden. Därför blir det att njuta av gamla blommor som salig mor planterade eller blommor som sattes en gång långt tillbaka i tiden av förfäder. Eller de blommor som dyker upp i gräsmattan och som sparas under den tid de blommar.

Det är samma med djur. Jag tycker om djur men att har valt att inte ha egna. Jag får ändå min dos av grannarnas kattor och hund för att inte tala om fåren som betar 10 meter bort från min stuga. På sätt och vis har jag ändå husdjur om jag räknar ekorren som har vinterbostad på stugvinden någonstans, fågeln som har (haft) bo alldeles vid foderbrädet till ytterdörren och alla svalorna som härjar i uthuset. Som tur är verkad de ha gett sig av nu, jag är ingen stor vän av dem för de skiter på Brunte.

Nu har jag dock fått en ny hyresgäst. Det är en spindel som vävt ett stort nät vid farstubron medan jag gjorde min Norrlandsresa. Min första reflex var att helt kallt riva ned nätet, det är ju bara en spindel och det ser ostädat ut med spindelnät. Men så såg jag hur vackert det skimrade i solens ljus och i sista sekund hejdade jag mig. Det var som ett konstverk, naturens egen arkitektur. Och visst, där satt spindeln själv i ett hörn och lurade. Jag lät nätet vara kvar och spindeln fick ha sin födkrok intakt. Lite grann får jag väja för att inte skada nätet men det gör inget.

Spindeln ser kanske inte det vackra för den är mest ute efter att fånga insekter som den sedan äter upp. Härom kvällen fångade jag den med kameran när den höll på med att emballera ett flygfä i sitt nät. Den gör ju lite nytta och varför måste jag som människa genast förstöra så fort jag får se något litet och obetydligt som kämpar för sin existens. Nej, leva och låt leva så länge det går! Tids nog river vind och regn spindelns nät.

spindeln
Spindeln i nätet går sin gång på flortunna trådar.