Den vackraste svenskan?
Igår publicerade Aftonbladet en kolumn av Kristoffer Bergström där han skriver att den vackraste svenskan talas i Finland. Detta väckte viss uppmärksamhet bland finlandssvenskar, inte minst på Facebook.
Tja, smaken är delad som baken och jag skulle hellre säga att gotländskan är den vackraste svenskan som pratas. Den riktiga, äkta gotländskan. Inte tycker jag att någon av de finlandssvenska dialekterna och varianterna är speciellt vackra. Eller jo, en finlandssvensk dialekt som jag verkligen kärat ned mig i är den närpesiska som rapparen Hanna använder i sina låtar. Eller är det själva låten? Annars är språket från Närpes något av det mest märkliga och kuriosa som finns inom svenska språket. Fast somliga säger att närpesiskan är bred och obegriplig.
Ofta får man från Sverige höra att de upplever finlandssvenskan som vacker och sjungande. Då menar de oftast den svenska som pratas i södra Finland med Mark Levengood som referens. Sällan uppmärksammas de österbottniska dialekterna utan de tror att så pratar ALLA i Svenskfinland, vilket är helt fel. Trots att Kristoffer har en partner från Österbotten och rimligtvis borde ha hört österbottniska dialekter kommer inte detta fram i hans skriveri utan han talar allmänt om finlandssvenskan. För mig är nyländskan och högsvenskan (den officiella finlandssvenskan), precis som rikssvenskan, en annan slags svenska än min.
Å andra sidan har jag naturligtvis anpassat mitt språk beroende på situation. Hemma i Oxkangar pratar jag dialekt, mitt riktiga modersmål, medan jag i Sverige och även i vissa situationer i Finland, pratar en anpassad svenska som kan förstås av alla. Kanske inte ren rikssvenska men inte heller högsvenska. Egentligen har jag svårt att bedöma mitt eget språk, hur låter det i andras öron. Jag har ganska lätt att växla mellan dialekt och finsvenska.
När jag på 70-talet kom till Skåne tyckte jag skånskan var ful och bred. Småningom lärde jag mig ändå älska detta språk och lade mig också till med vissa ord och uttryck även om jag aldrig började tala skånska på riktigt. Jag vill inte påstå att skånskan är den vackraste svenskan jag känner men den är trygg, hemtrevlig och hemtam.
Samma är det med norrbottniskan där jag speciellt finner tornedalskan intressant. Just denna mix av svenska, finska och meänkieli. Nämnas bör att jag ibland lyssnar på radioprogrammet Finnmix där norrbottningar ringer in, skickar hälsningar och önskar låt att spelas. Ibland är det ett och annat original som ringer in.
Finns det kulturella skillnader beroende på vilken svenska man pratar? Ja, det skulle jag säga. Den största skillnaden finns mellan landsbygd och stad, för att inte tala om provinsen och storstan. Det finns många olika österbottniska landsbygdsdialekter men de har något gemensamt gentemot stadsdialekten som pratas i till exempel Vasa. Landsbygdens folk är kanske mera praktiskt inriktade, de får klara sig själva, medan stadsborna är lite finare i kanten vilket avspeglar sig i språket. Det finns naturligtvis undantag.
Jag skulle tro att det är samma på andra sidan Kvarken, Umeå kontra inlandet. Under mina färder i Norrland har jag samtalat med folk på olika ställen i glesbygden och i mångt och mycket tycker jag att vi har liknande åsikter och beteenden. Inte är det mycket som skiljer. En vedtrave är en vedtrave och alla vi som hämtat ved i skogen vilket arbete som ligger bakom innan vi kan elda i spisen. Sådant förenar, något man kan prata om och förstå. Inte sällan stöter jag också på ord i österbottniska och norrländska dialekter närmare kusten som är snarlika.
I kolumnen som Kristoffer Bergström skrev tar han också upp några finlandismer som jag dock känner mig ganska främmande inför och aldrig använder. Halare, nope, jag säger overall. Farmare, jag säger jeans. Lippis, jag säger keps. Kyrkogård säger jag ibland men ännu oftare gravgård och allra mest begravningsplats. Mousserande vin eller finlandismen skumvin? Ingetdera, kanske bubbel. Det finns fler finlandismer som jag inte använder men dessa ovan är några exempel. I södra Finland och speciellt i Helsinkifors finns det ord och uttryck som jag är helt främmande inför. Ändå förväntas jag förstå och använda dem eftersom jag är finlandssvensk.
En lustig grej är att jag märkt skillnader på mitt språk och sister Janes finsvenska trots att vi är födda och uppväxta i samma by med samma dialekt. Hon jobbar inom skatteförvaltningen vilket också påverkat hennes språk medan jag har influenser från rikssvenskan. Fast sinsemellan pratar vi naturligtvis dialekt.
För övrigt är spanska och norska de vackraste språken jag känner till. – Vilken svenska tycker du är vackrast? Pratar du alltid samma svenska eller har du varianter beroende på situation?
Sol, strålande sol några dagar efter en lång period av moln och gråväder. Genast blir man lite piggare.
Den vackraste svenskan talas i Finland – Aftonbladet
Finnmix – P4 Norrbotten
Hanna rappar på närpesiska – X3M. Läs gärna kommentarerna (Diskutera) också längre ned på sidan. De handlar delvis om språket och dialekten.
8 kommentarer
Wesber
Jag låter som en österbottning när jag pratar,får inte bort det hur jag än skulle försöka prata rikssvenska eller dalmål. dom som kommer till jobbet o har anknytning till Österbotten frågar så fort jag öppnar munnen om jag kommer därifrån. Dom som inte vet bättre säger att det hörs att jag bryter lite på finska. Då blir jag putt och går, konstigt att jag inte lärt mig på över 40 år, min syster däremot hörs det inte på var hon härstammar från. Konstigt att hon förfinat sig så och bara bott 3 år längre här än jag.
Men halare, det sa vi hemma om en overall och än idag säger jag glansbild ( bokmärke, vad är det????)
Per
Det är år och dar sedan jag träffat dig, vet inte när, och jag kan omöjligen påminna mig hur ditt tal låter. Jag skulle gissa att att du då använde dialekten vilket är något annat än din vardagssvenska i jobbet. Vore intressant att höra. Jo, det är en missuppfattning att finlandssvenskar bryter på finska. För att förstå det måste man vara finlandssvensk eller ha utbildning inom språkvetenskapen.
Ett bokmärke är en sak som markerar var man är i läsningen av en bok. Vilken sida. Det finns speciella sådana, ofta avlånga bokmärken, men egentligen kan det vara vad som helst. En penna eller gamla julkort som jag ofta använder.
Glansbild menar jag är något annat. Ofta urklippta bilder som förställer vackert färglagda människor, inte sällan barn, natur eller djur. Änglar är ganska vanliga också. Ibland med glitter i bilden. Säkert går de att använda till bokmärke också om man vill.
annepauline
Jag sitter och ler åt Wesbers kommentar. Tänk att det är exakt likadant för mig. Jag låter som en österbottning så fort jag bara säger ”hej”. Pratar jag lite mer så kommer ofta det där från omgivningen att jag bryter på finska…puh.
Jag säger också glansbild, jamen är inte det ett mycket bättre och mer beskrivande ord än bokmärke? Inte använder man väl glansbilder som bokmärken? Det här med rikssvenska och finlandssvenska kan man diskutera i all evighet om man vill. Vatosvenskan är det synd om som importerar alla möjliga människor från nästan hela världen men som inte känner till att det finns svenska talande i Finland. Inte konstigt det är som det är här. Jag skulle nästan ha lust att lägga till ”perkele”, hahaa!
Per
Jo, det finns säkert många österbottningar och finlandssvenskar som inte behövt anpassa sig till helt till rikssvenskan. Och varför skulle man egentligen gör det om man kan göra sig förstådd på sin egen svenska. Det är ju samma med t.ex. skånskan eller pitemålet om man flyttar till Stockholm.
Min ena syster bodde i Västerbotten på 70-talet och där på ett jobb fanns en kvinna från en av grannbyarna i Maxmo skärgård. Hon pratade ren österbottniska dialekt med alla och hon hade bott där i många år i Sverige. Och jo, alla på jobbet förstod henne.
Sedan finns förståss sådan som lärt sig flytande rikssvenska redan efter några månader i Sverige och nästan omöjligt kan koppla om till dialekt vid första besöket i hemsoporna. ha ha…
Som jag skrev i svaret till Wesber ovan så kan man mycket väl använda glansbilder som bokmärken men mest förknippar jag glansbilder med små flickors samlande på dessa i häften och album.
Här finns en länk som exempel: http://lisbet-carpediem.blogspot.com/2010/07/183-glansbildshafte.html
Wesber
Ja vi får nog säga ”perkele” nästa gång vi beskylls för att bryta på finska, sen vänder vi på klacken och går.
Per
Oj, oj, det var ord och inga visor. Du får rynka på ögonbrynen också och dra ned mungiporna för att få full effekt… ha, ha
Erik Forsling
”Vittu” sade svetsaren jag var brandvakt åt igår, eller i förrgår, när en ”puff” släckte lågan. Jag känner inte honom som de tunga ordens man, utan snarast som dämpad. Han är lugn. Att svetsa rostfria rör på industrinivå är en delikat och känslig uppgift som kräver specialister, och J. är en skicklig svetsare. Vi följde rören i industrilokalen in spe, och han fann ett svar på problemet. Resten gick bra, men jag skrev detta mest för att höra av mig. Det har varit långa tunga veckor nu, med stora mängder timmar i bagaget och lite hemmatid. Inte ens en hälsning här, kanske något privat postkort.
Men huvudärendet här är ju det där med språket. Jag har tidigare skrivit om den charmerande Jussi och hans lite alkade kompis – någonstans. De talade artigt svenska när jag var närvarande i största allmänhet, men när det blev initierat yrkessnack flödade av naturliga skäl finskan fritt. Det är även ett antal fler finsk/svensktalande på bygget där jag fördriver de flesta timmarna av dygnet. En av dem är just svetsaren J. När jag är närvarande talar han och hans montör svenska, fastän min roll är helt utanför deras konstruktionsschema, men när de är ensamma härskar finskan. Jag tycker att det känns naturligt. Och J. skulle ja definitivt ta som ursvensk ung snubbe, om det inte vore för namnet och språkkvalifikationerna.
Per
Jo, det finns saftiga svordomar i finska språket och de tvenne nämnda i kommentarerna ovan är de mest vanliga. Själv försöker jag undvika svordomar men ibland yxar jag till något ändå. ldag tycker jag det är lika ohyfsat att svära som att röka bland folk.
Jag har förstått att du har mycket jobbtid nu och därför inte synts till. Bra på ett sätt, slantar är alltid välkomna, men jag ser också gärna dina kommentarer på denna blogg.
Det är då för väl att dina finska jobbkompisar kan kommunicera med alla på ditt bygge. Synd bara inta alla finskspråkiga i Finland inser nyttan med att också kunna åtminstone hjälpligt svenska utan struntar i den utbildning som finns. Där har nog din svetsare Jussi en fördel, han har betydligt större jobbmarknad att välja på.
Jag har en viss tendens att prata för mig själv i lite knepigare situationer, på fd jobb eller på min fritid, och då blir det dialekt rakat av. Så var det också den tid jag bodde i Malmö.