Vem gillar blues?

Usch, det var rent besvärligt att köra till provinshuvudstaden på sena eftermiddagen. Snöfall, mörker och stora snömoln efter varje långtradare jag mötte. Ibland var farten inte högre än 50.

Wentus Blues Band spelade ikväll (torsdagskvällen) på Ritz och naturligtvis måste jag dit och lyssna. Ny CD har de alldeles nypressad. Lucky Strike Mama, heter den. Release-party imorgon kväll i deras hemstad Karleby, eller Kokkola som den oftast kallas.  Alltså inte Kock-Ola som kanske våra rikssvenska vänner uttalar det utan mera allt i ett.

Det är tredje gången på ett år jag lyssnat på Wentus! I somras i Nykarleby, i höstas i Umeå och nu på Ritz ikväll. Naturligtvis bjöd de på riktig blues med gung och känsla av bästa sort. Lägg därtill deras scenvana samt fina och raka kontakt med publiken parat med humor. Sångaren Juho Kinarets konster på scen är obetalbara. Ett bra koncept som går hem på de flesta ställen.  Ett bra sound har de och vad annat kan man vänta med 30 år på nacken. 5-6 augusti 2016 håller de stor Wentusfest i Karleby för att fira. Ett flertal kända namn som de spelat tillsammans med kommer att uppträda.

Jag kom att snacka lite med Niko Riippa, den eminenta gitarristen i bandet, och han ville naturligtvis att jag skulle komma dit. Tyvärr är det samma helg som Urkult så jag måste stå över, annars hade det varit ett givet tillfälle. Annars kul att han kände igen mig och tog t.o.m. i hand. Han verkade uppriktigt glad att se mig. Jag pratade med honom i höstas på färjan från Umeå och det hade han inte glömt. Sociala och öppna gossar, inga diva-later där inte. Niko och Robban Hagnäs, basisten, är annars de två medlemmar som varit med helt från början. 30 år, inte dåligt!

I pausen blandade de sig med publiken samt sålde skivor. Jag köpte den nyaste. Normalt lyssnar jag på Spotify men på konserter brukar jag köpa skivor, dels för att få ett minne, dels för att understöda musik jag gillar.

Från den nya skivan vill jag lyfta fram tre låtar som jag gillar skarpt: ”5 nights at Freddy´s”, ”Thin red line” och ”Mean green machine”. Den sista låten handlar om deras bil, en Chevrolet Van som de kuskar runt med. En riktigt bra skiva för er som gillar blues.

Ja, vem gillar blues, kan man fråga sig? Idel ädel adel, höll jag på att skriva, men jag menar idel herrar med gråsprängda tinningars charm syntes i publiken samt damer i medelåldern. Var finns ungdomarna? Hur blir det med återväxten när de är så få ungdomar som verkar gilla blues. Bluesen som är rockens, poppens och alla moderna varianters moder. Någonstans. Är bluesen för rak och enkel för dagens ungdomar? Eller år den för djup? Är de främmande för de ofta lite dramatiska och tungsinta stämningar som finns invävda i bluesen? – Kanske det ändå finns hopp. Bara att titta på spelmansmusiken som lockar så många ungdomer. Kanske det trots allt dyker upp nya förmågor när Wentus Bleus Band och andra jämnåriga band lägger av? Men först skall de spela 30 år till!