Fotosafari som kom av sig
En härligt, underbar vinterdag, idag, måndagen den 8 januari. Solen sken och temperaturen låg på behagliga – 5 C. Vindstilla och nyfallen snö både på mark och på gren. En dag när man tar kameran och ger sig ut på fototsafari!
Först blev det dock snösvängen. Svåger kom med traktorn och tog bort stora drivor som samlats på gårdstunet. Snökarmarna börjar bli rätt höga och då är det strax tyngre att göra allt för hand. Han jobbade en god stund med Forden innan det mesta var rensat och jag själv kunde finputsa lite.
Sedan trampade jag upp stigen till grannarna genom skogsbacken så att katten Lisa har lättare att göra sitt patrullarbete. Samtidigt tog jag lite bilder. Mera bilder skulle det bli, hade jag tänkt.
Men det går inte alltid som man tänkt utan istället kom ett datakonsultuppdrag emellan och när det var färdigt höll solen redan på att gå ned. Jag hade annars tänkt mig bilder med snötyngda unggranar med fina långa skuggor på mjuka, bulliga snödrivor.
Nåja, det kommer väl fler fina vinterdagar men tiden går så fort att hux flux är vintern förbi. Det som skall göras, skall göra nu! Kan låta tråkigt men det gäller att ta vara på tiden. Tiden går och vi med den.
När jag på morgonen gick ut för att se om det fanns spår av vilt i närheten av stugan så mötte jag en man som kom gåendes med raska steg på landsvägen. Utan mössa på huvudet men med ett frodigt, rödlätt hår som nog skyddade något mot kölden. Jag sa ett muntert Hej! men han svarade inte utan slog ut med armarna och fortsatte. Kanske också ett sätt att hälsa, vad vet jag.
Du kanske också gillar
6 kommentarer
Erik Forsling
”Tiden går och vi med den.” Kom ihåg bara att tiden går fortare och fortare med stigande ålder. Märkligt fenomen. Det lär vara sant rörande oss människor. Ett lika märkligt fenomen som de astrologiska resonemang oss emellan som förekom här på bloggen helt nyligen, men redan det är nu ganska längesedan. Man får skrolla en hel del när man kronologiskt tar hissen ner bland inläggen, och skrollandet är väl också det en slags tidmätare. Men vi finns en stund ytterligare. Cartesius berömda sentens ”Cogito ergo sum” (Jag tänker, alltså finns jag) har travesterats i ett otal varianter, och åtskilliga gånger genom århundradena. En lika tidstypisk som självklart modern variant är; Jag syns, alltså finns jag.
En rockmusiker kanske skulle formulera sig: Jag hörs, alltså finns jag. Men även hen tystnar i sinom tid.
Jag gissar att de gamla egyptierna inför sin hädanfärd i viss mån resonerade som så att; Jag finns, alltså finns jag. Och så lät de balsamera sig till evigt liv, så evigt att inte ens arvingars eventuella våldförande på deras monument kunde hota dem. Olika tider har sina olika metoder och sentenser. Men tiden går, om vi nu ser tiden som ett urverk.
Det mest gångbara genom världshistorien är nog trots allt: Jag är ihågkommen, alltså finns jag. Att bli bortglömt har varit generationers efter generationers mardröm. Den ultimata döden. Men tiden går, och minnena bleknar.
PJ
Ja, jag vet, tiden den bara rusar fram, sekund för sekund och aldrig kommer de till baka. Ämnet avhandlades i en kommentar för några inlägg tillbaka. Visst är det så att tiden går fortare ju äldre man blir. Det är som om man sugs in allt snabbare mot evigheten likt det sista vattnet i badkaret som snurrar runt mot proppen. Vad heter nu hålet i vasken och badkaret? Tänk så disträ man kan bli. Också en följd av att man blir äldre?
Jag twittrar, alltså finns jag. – Ingen nämnd och ingen glömd. 😉
Erik Forsling
Jag tänker mig, i den mån jag reflekterar över fenomenet, att jag släpper ut badvattnet i avloppet, men du har såklart rätt. Vad heter själva hålet där bottenpluggen sitter? Jag föreslår avloppshål, avtappningshål, bottenavtappning, bottenhål, etc., etc. Allt i bokstavsordning.
Det upplevs onekligen som en allt mer accelererande virvel det där vattnet på slutet, trots att avtappningshastigheten rimligtvis borde vara densamma hela tiden. Bra liknelse du gav mig att associera till där ovan i ditt svar. Översatt till tid så är väl det fyllda badkaret som en ocean av tid. Barnets tid. Varmt, gott och evigt. När man omsider tappat karet till hälften så har man kanske uppnått medelåldern, och det är försent att bada i det en gång fulla karet. Kanske har vattnet dessutom börjat kallna så smått.
När virveln börjar synas, och accelerera allt snabbare i sin rotation, då har t.o.m. livets höst övergått till något som närmar sig jordelivets slut – symboliserat av det där förargliga ”slurpet” när också luft släpps in i avtappningen. Då är det slutbadat.
Det hävdas ibland att den där virveln roterar åt motsatt håll på andra sidan ekvatorn, i förhållande till oss, men jag vet inte om det är sant. Vet du?
PJ
Kanske liknelsen är mera träffande än jag först tänkte på? Din analys är också strålande. Speciellt det där med ”slurpen”. Här lever vi som om livet aldrig tar slut och så slutar det med ett slurp. Så tragiskt!
Angående rotationsriktningen för vattnet i ett badkar när det gör sitt sorti så verkar det som om det inte har någon betydelse om det är på norra eller södra halvklotet. Vi får lita på Illustrerad vetenskap som avhandlat ämnet i en liten artikel.
http://illvet.se/naturen/snurrar-vatten-at-andra-hallet-pa-sodra-halvklotet
Erik Forsling
Tänkte att jag skulle förankra tangentfingrarna vid en ankarbädd gällande detta blogginlägg med kommentarer, men så kunde jag inte låta bli att associera till hur symboliken även kan gå i motsatt riktning, vad gäller kärlet med vätska. Dödens stirriga blick möter oss inte enbart vid det tomma kärlet, utan även, i andra sammanhang vid det bräddfulla – ett alternativ.
Har du läst Mika Waltaris fantastiska historiska roman ”Sinuhe”. Då vet du i så fall en del om mitt ärende. Känns som att jag redan har ställt den här frågan tidigare, för länge sedan. Waltaris fornegyptiske hjälte Sinuhe vecklas ständigt in i livsfarliga äventyr, och vid de flesta tillfällen, när livet hängt på en tråd – döden kändes som det enda alternativet – konstaterade han efteråt ungefär: ”Men min bägare var ännu inte full”. Han överlevde således.
Som allergi pedagogiskt presenterat ungefär. Man fyller sakta ett glas med allergener. Den allergiske reagerar inte, inte förrän glaset bräddar över med sina allergener. Då brakar reaktionerna lös. Överbräddningsnivån är givetvis individuell. Liten bägare, stor bägare – det avgör biologin i vart fall. Och det viktigaste i Waltaris roman är att man lever så länge som den egna bägaren ännu inte bräddat över. Och den mest famösa verbala formuleringen emanerar från när den gode Sinuhe lessnar på andras prat och babbel. ”Dina ord är som flugors surr i mina öron”. Mycket användbar fras även i dags dato.
Nu drar jag mig tillbaka från det här inlägget, med mina stavelser som flugors surr i dina öron, men jag vill verkligen tacka dig för att du inspirerar mig, och ganska ofta sparkar igång ett inspirationsflöde som jag ibland tror är tillsnört.
PJ
Den med många liknelser i sin verktygslåda är rik!
Sinuhe har jag läst men för många år sedan. En bra bok, vad jag minns. ”Dina ord är som flugors surr i mina öron” är en mening jag menar finns kvar i mitt minne någonstans långt bak. Däremot är ”Men min bägare var ännu inte full” något som skattat till glömskans hav. Dock en bra liknelse och som kan vara värt att rememorera.
Allergi har jag inte drabbats av. Kanske därför att jag växte upp med flugors surr i mina öron? Nämligen på en lantgård med djur och där trivdes också flugor.