Hönsvakten…

eller huru jag hamnade i buren på julaftonen,
eller huru jag med uppäggad kamera tog bilder av granen,
eller huru jag gjorde omelett, lätt som en plätt

Mina grannar, de med tröskverket, fåren och hönsen, behagade fira julen på annan ort detta år. Fåren betar bara i hagen på sommaren och befinner sig nu på annat ställe. I fårhimlen eller på något vinterhotell. Kvar på bostället över julen fanns katten Lisa och några höns. Jag lovade att sköta om dem och kolla så att de hade vatten och foder. Inget svårt uppdrag. Katten gömde sig för det mesta när jag kom in för att fylla på matskålen men hönsen var mera sällskapliga.

De bor i en litet hus som från början var tänkt som lekstuga till pojkarna men som byggdes om till hönshus för tupp och fyra hönor. Lite trångt är det att ta sig in genom en lucka i gallret till hönsgården och dörren till själva hönshuset har en styrox-skiva på utsidan för att hålla kölden borta från de klena hönsbenen.

Det var kallt på julaftonen men inne i hönshuset var det ändå varmt och skönt. I det ena boet låg två små ägg som jag satte i fickan på jackan. Som betalning skulle jag få ta alla ägg jag hittade. Jag spillde i vatten och skakade om foderautomaten. Hönsen var inte dumma, de kom genast vänligt småkacklande till automaten för de visste att det ramlat ned några jättegoda solrosfrön som de ville smaka å. Tuppen gick stolt och sprätte och vred och vände huvudet mot mig. Han förstod nog att det var en främmande person som vågade sig in hans stuga och som det gällde att hålla ett öga på.

Hönsen var så näpna och tuppen så praktfull ut att jag kände mig föranlåten att ta några bilder med min lilla fickkamera. De poserade villigt och jag fick en och annan bild innan jag åter kröp ut ur hönsstugan. Det var nu problemen började.

När jag gick in i höngården hade jag stängt igen luckan i gallret och denna hade gått i lås. Där stod jag inlåst i en hönsbur klockan 19 på självaste julaftonen. Jag hade redan ätit julmiddag så inte skulle jag svälta ihjäl första natten och hönsen hade det hur trevligt som helst inne hos sig så tak över huvudet skulle jag också få. Det var bara att sätta sig på pinnen och kvittra som en kanariefågel. Av klädseln att döma påminde jag nog mera om en korp. Det visade sig att det inte var någon större svårighet att från insidan peta loss hakarna som höll luckan i gallret. Jag tog av mig vantarna och kunde relativt enkelt öppna luckan och åter krypa ut i det fria. Någon lång natt i buren blev det tack och lov inte för mig denna gång.

Det var då som nästa lilla olycka upptäcktes. Jag skulle ta en sista bild av själva hönshuset och stack ned handen i fickan för att fiska upp min kamera. Ve och fasa, min vänstra hand blev alldeles kletig av de två äggen som gått sönder när jag obetänksamt slängt ned kameran i fickan. Kameran var också som penslad, likt bullar på en bakplåt, av äggröran i min ficka.

Vet ni hur kallt det är med äggsmet över hela handen en kväll med -27 grader ute? Jag kan upplysa om: Jätte! Jag kunde inte heller stoppa ned handen i vanten för då hade jag också grisat ned den. Nej, stället travade jag iväg genom skogen till min stuga med ena handen insmord med ägg och med kameran dinglande i sitt snöre. Det var det kallaste jag känt i någon kroppsdel sedan jag gick genom isen för 25 år sedan fyra kilometer ut till havs. Till på köpet krånglade låset på ytterdörren till min stuga så där fick jag stå och kämpa med nyckeln en god stund innan jag slapp in i värmen och kunde spola varmt vatten på handen.

Omelettsmeten i min ficka kunde jag inte heller använda utan det blev att torka ur fickan så gott det gick och slänga jackan i tvättmaskinen följande dag. Kameran klarade sig efter noggrann rengöring och senare på kvällen tog jag åter fina bilder av granen hos sister Jane. Någon äggröra syntes inte till i linsen. Slutet gott, allting gott och även hönsen överlevde julen 2010.