Varken jacka eller knivar hjälpte

Herr Öst ringde upp idag. Han sa att han var från provinshuvudstaden men det lät mera som om han var nylänning eller något sådant.

Normalt brukar jag inte svara i telefon när någon ringer upp om jag inte vet vem det är. Detta för att inte behöva avhysa försäljare. Men idag väntade jag ett telefonsamtal och därför svarade jag. Herr Öst ville sälja en prenumeration på National Geographic.

29,90 europenningar kostade 6 nummer, tror jag det var, för herr Öst var snabb i munnen och det är inte helt säkert att jag hann uppfatta allt rätt. Därtill skulle jag få en jättefin jacka som kostade hur mycket som helt, kanske närmare 100 europenningar, vattentät och, ja, jag vet inte allt hur förträfflig den jackan var. Och så den lika förträffliga tidningen som säkert hade en inbyggd fortsatt prenumeration. Fast det sade herr Öst ingenting om; kanske för att jag i ett rätt tidigt skede meddelade att jag inte var intresserad av tidningen och han därför kom av sig.

Visst, National Geographic är säkert en intressant tidning, därom tvivlar jag inte, men jag har så mycket annat läsbart, bokhögarna växer, att jag troligtvis bara skummar genom tidningen när den anländer och kanske läser någon mycket intressant artikel. Men mestadels blir den liggandes på soffbordet en tid för att sedan städas undan i någon hög. Det brukar bli så.

Jo, men tidningen anländer inte förrän i januari, sa herr Öst, med den fromma förhoppningen att jag då hunnit beta av bokhögen till noll och ingenting, varför ett sug uppstått som National Geographic påpassligt tillfredsställer. Nejdå, bokhögen räcker i flera år, drog jag till med.

Herr Öst gav sig inte så lätt, välpolerad i talet och ständigt med nya strategier när en motsträvig kund slingrar sig. Jag kunde få två nummer av tidningen till det facila priset av några euron. Plus en uppsättning knivar. En harang om knivarnas förtjänster och användningsområden följde varvid jag kontrade med frågan: följder det med plåster också? Nej, det kunde han inte lova, med en fnissning, och det var kanske här som han började ana att det inte skull bli någon affär med denna ohågade gubbe. Ett sista försök gjordes med att saluföra tidningen som en riktig ”karatidning” och där lät jag honom få ett litet hopp genom att fråga vad det betydde. Han räknade upp alla tidningens förtjänster, sedd från manssynvinkel, men obönhörligt förklarade jag att om jag är intresserad av en tidning brukar jag köpa ett eller två lösnummer för att verkligen bekanta mig med tidningen och sedan eventuellt prenumerera.

Det blev ingen affär och artigt tackade herr Öst för sig; samtalet avslutades. Annars en trevlig prick, den där herr Öst. Lite synd tyckte jag om honom för att han fick nobben trots ett tappert genomfört säljförsök.

Hmm, tänk om jag ikväll skulle läsa några kapitel i den nyss påbörjade boken ”I Marsfjällets skugga” av Bernhard Nordh?

2015-12-06 Malaktvägen 022mod2
På sådana vägar gick förr i världen knallar och gårdfarihandlare. Idag använder de telefon och Internet.
Annonser

11 thoughts on “Varken jacka eller knivar hjälpte”

  1. Hatten av för din förmåga att göra telefonförsäljning till trivsam underhållning. Tycker också att herr Öst är värd ett hedersomnämnande för sin optimistiska inställning och lösningsfokusering. Rätt skönt att telefonförsäljarna inte har avverkat ett par mils promenad genom skogarna, då hade jag haft betydligt svårare att säga nej utan att tveka.

    Gilla

    1. Jag tror att förr i världen var gårdfarihandlarna mera välkomna, de hade ofta sina fasta kunder, därför att det inte alltid var lätt att få de varor som behövdes på landsbygden. Bl.a. var det vanligt att kläder såldes. Själv minns jag att mor och far brukade handla vissa textilier av Munsala-gubben.

      Gilla

      1. Munsala-gubben – bara det ett namn att minnas medan jag glömt vad telefonförsäljaren heter redan innan jag hunnit avsluta samtalet. Jag kan tänka mig att de var betydligt mer välkomna och inte bara hade med sig sina varor utan också nyheter och en glimt av världen utanför byn/gården.

        Gilla

  2. Jag hade, och har, några marginalanteckningar att göra angående National Geographic, som jag f.ö. med emfas betraktar som en tidskrift, en bra tidskrift, nästan en bok- definitivt inte en inte en tidning. Men jag hade gott nöje av din redogörelse för telefonsamtalet, utan att uppleva mig som sadist gentemot Herr Öst.Jag skulle ha gjort detsamma, men nog tjurskalligt nekat på ett tidigare stadium. Förkortat Herr Östs förhoppningsfulla lidande. Det finns även video, och inte minst ett stort fotointresse, här:

    http://natgeo.se/ Reklam från andra ageranden får man väl ta för vad det är.

    Mest känd i tidskriftens historia tror jag nog att Sharbat Gula är:

    1. https://www.google.se/webhp?sourceid=chrome-instant&ion=1&espv=2&ie=UTF-8#q=national+geographic+afghan+girl

    2. http://ngm.nationalgeographic.com/2002/04/afghan-girl/index-text

    Det finns säkert mycken kritik att hälla över tidskriften, men den är effektiv. Själv har jag aldrig prenumererat. Jag har enbart GAMLA, superbilliga, antikvariatsnummer – men ännu i denna dag håller många av reportagen hög kvalitet.

    Och som jag hävdat tidigare – det finns bibliotek. Två b:n var f.ö. onekligen grundstommen i att jag blev så sen hem i afton. Badhuset – där jag hade en sextimmarssejour, bestående av tvagande, simning, tidningsläsande och kaffedrickande – och biblioteket – där jag hade ett expanderat litet 2,5-timmarssamtal med en ung kvinna som klår mig i svada. Kulsprutan från en f.d. sovjetrepublik. Så kan det gå. Den varma eftermiddagen hade förvandlats till kylig afton. Och visst hade jag behövt mina vantar.

    Skit samma, nu har jag åstadkommit så många karantänlänkar att jag lika gärna kan fortsätta, i.sht. som mitt EGENTLIGA ÄRENDE, se nedan, också rörde ett par länkar. Således avslutar jag ovanstående med att nämna mitt mest vördade exemplar av N.G., från augusti 1966. I det numret finns en artikel på 44 sidor, betitlad ”900 Years Ago / The Norman Conquest” av Kenneth M. Setton, och med moderna illustrationer (1960-tal) av George F. Mobley. Och det mest fantastiska, i mina ögon, är att artikeln är uppbyggd kring den, med speciellt tillstånd, avfotograferingen av HELA Bayeuxtapeten i Normandie. Imponerande. Men du. Ta ingen prenumeration. Det finns som sagt bibliotek.

    Mitt EGENTLIGA ÄRENDE:
    Bara ett par radiolänkar, om du vill lyssna till en gemensam ”bekant”, eller hur jag nu ska formulera mig:
    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/644096?programid=503

    Det om det:

    Gilla

    1. Jag betvivlar inte NG:s förtjänster och innehåll, ej heller dess värde räknat i kronor, både som ny och som begagnad; problemet är, som jag skrev, att jag har ett flertal böcker på lager som jag gärna läser innan jag ytterligare fördjupar mig i andra skrivna alster. Tiden, vi måste tänka på tiden, ibland räcker den inte till, trots att jag för tillfället är friherre. Tiden finns för övrigt med i nästa inlägg. I alla fall tanken på tiden.

      Jodå, jag gav nog i ett tidigt skede tydlig signal om att jag inte var intresserad men hans talförhet lät sig inte hejdas. Han får dock vara glad åt att han inte råkade ut för Pelle:

      Fotot på den afganska flickan har jag sett tidigare, ett mästerverk!

      Ah, radioinslaget skall jag lyssna på men nu är det mitt i natta och jag finner för gott att lägga mig.

      Gilla

    1. Såg ditt svar sedan jag precis publicerat ovanstående. Jag antyder inte tanken på att släpa hem eländet. Stanna, och låt biblioteket betjäna dig, eller du visar istället din vördnad för denna magnifika institution. Tänk dig att helt offside sjunka ner i en skön fåtölj, inte hemma – inte på kneget, och läsa en utvald artikel. Friherrar har inte läsbråttomstress. På Tierps bibliotek är det även gratis fika i tidnings-/tidskriftsrummet på förmiddagarna. Snikfaktor hög – … eller?

      Men, min världsbild kanske krackelerar om den får gå ett varv i din världsbildskvarn. Allt är bara förslag.

      Gilla

      1. Ah, så. Inte så dum idé att besöka biblioteket för att få en avslappnad stund i fåtölj och i lugn och ro läsa en artikel eller två. Jag brukade göra det förr när jag besökte Umeå eller Malmö. Fika har jag däremot inte blivit bjuden på. Här hemma blir det sällan och aldrig.

        Nu har jag lyssnat på Emmas inslag i OBS om det koloniala arvet. Hon har ett brett område att bevaka. Allt från flyktingar till Frankrikes historia. Fast i detta inslag vävdes de samman.

        Gilla

  3. Jag skrattar gott åt din historia om telefonförsäljaren. Du blev en för svår nöt att knäcka för honom fastän han verkligen ”gav allt”. – Jag tyckte det var roligt när jag var liten då dessa gårdfarihandlare dök upp. Vi hade ett par, de hette Kaksonen, som kom lite då och då. De sålde dessa härliga laxrosa ballongstora underbyxor, livstycken, strumpor, rotborstar och tvål av varierande slag. Hade jag tur fick jag ett par nya strumpor, beige resårrandiga. Min mor kokade alltid kaffe så Kaksonens satt alltid kvar minst en timme och skvallrade. Jag tyckte det var väldigt spännande.

    Gilla

    1. Vi har nog lite liknande erfarenheter av gårdfarihandlare. Kaksonen är mig främmande men däremot kom jag på ett annat namn i branschen: Fellman. Tror de kom från Jakobstadshållet. En kvinna vill jag minnas att det var.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s