Kamp och kramp

Vet ni hur det är att sitta fast i en rävsax? En sådan där fälla där räven trampar rakt ned mellan de taggförsedda spännjärnen och vips så slår fällan fast och där sitter räven fångad i plåga och vånda under evighetslånga timmar tills jägaren dyker upp och hämtar sitt byte.

Det fick jag känna på idag, fast inte i timmar utan mera i minuter.

Sister Jane och nästgårdssvåger tycker att min björkdunge i deras solnedgång har växt sig alltför stor och vill därför göra ett ingrepp medelst gallring av björkarna.  Varför inte, jag behöver småningom mera ved och björkarna är fin och präktiga, passar säkert bra i min spis om ett par år eller så. Vi skulle hjälpas åt, svåger och jag.

Jag tog in motorsågen, bytte kedja och pustade upp den lite grann. Vedspisen användes som arbetsbänk. Lagom höjd och riktigt passlig när den inte har eld inuti. Eller, passlig och passlig. Ikväll när jag satte fyr fick jag känna på baksidan av mitt förträffliga val av arbetsbänk. En motorsåg innehåller en del kedjeolja och den kladdar lätt ned när man pustar och grejar. Oljeindränkt spån borstades bort men en del smög sig in i spisens alla ringar och skrymslen. Spisen avgav ikväll en föga angenäm doft när jag satte fyr. Fet, bränd olja är inget jag vill ha i huset och med köksfläkten försökte jag dra ut det mesta. – Så gott folk, använd gärna vedspisen i svalt tillstånd som arbetsbänk men placera en bit kartong ovanpå!

Vi tog ett 2,5 h pass och fick en bra början. Men hu så tungt det är att som otränad försöka sig på skogshuggning! Den första timmen gick bra men sedan började jag känna av trötthet alltmer, trots att det inte var mycket snö att plumsa i. Dålig kondition och ovana. Det behövs några dagars kamp innan orken återvänder och det går lättare. Och en kamp blev idag den sista stunden. Tunga stövlar med inbyggt skydd, overall även den med skydd mot kedjans livsfarliga nafsande och hjälm på huvudet samt motorsågen att släpa på.  Såga, kvista, slita, lyfta, dra. Man kan bli trött för mindre!

Det är inte bra att jobba med motorsåg när man blir alltför trött. Ju tröttare man blir, desto mera ökar olycksrisken. Därför blev det en kortare inledande session idag.

Det värsta var dock inte över trots att jag fick söka mig in i stugvärmen. Jag försökte dra av mig stövlarna och det var då det hände. Stövlarna är ganska trånga i vristen och blir det lite fuktigt är det besvärligt att dra av stövlarna. Just som jag hade höger fot i vinkeln på stöveln fick jag fruktansvärd kramp i vadmuskeln. Det enda som då hjälper är att spjärna emot med foten så att krampen släpper men vad göra när jag satt fast med foten i stöveln i det mest kritiska läget. Krampen kopplade sitt grepp om vadmuskeln och jag kunde inte spjärna emot utan måste istället räta ut foten för att få den i ur stöveln. Det gillade krampen i muskeln och jag fick känna på hur det är att sitta i en rävsax. Jag ropade ”änd ut”, som salig mor brukade säga. Tiden kändes lång med till sist bet jag ihop tänderna och drog ut foten ut stöveln och kunde töja. Krampen släppte. En annan sak är att jag gått och linkat hela kvällen med öm vadmuskel.

Nåja, vad vore livet utan lite kamp emellanåt, även om den består av kramp och ståtliga björkar!