Den leende talmannen har gjort sitt

Med en suck av lättnad kan jag konstatera att Sverige idag har fått ny regering, efter många om och men. Regeringen är inte den mest stabila med tanke på de olika viljor och politiska mål som finns hos de olika parterna men med en skicklig förhandlare, som Stefan Löfven är, kanske det går. Det viktiga är att Sverigedemokraterna hålls utanför verkligt politiskt inflytande kommande år och att Alliansens tid är förbi.

SD är ett nationalistiskt och konservativt ensaksparti där invandringen är den stora frågan men det är också ett parti med klart auktoritära tendenser för att inte tala om svansen där rent rasistiska och intoleranta strömningar frodas. De är också en del av den europeiska högerpopulistiska rörelse där länder som Polen, Tjeckien och Ungern, med Viktor Orbán i spetsen, är ett högst påtagligt hot mot demokratin och EU som fredsprojekt. Nyligen har Viktor Orbán klart proklamerat att denna rörelse skall ta över EU och det vore en fullständig katastrof. Därför är det mycket viktigt att SD inte fick inflytande över regeringen, vilket hade blivit följden med Ulf Kristersson som statsminister, och därmed ytterligare en fjäder i hatten för ultrakonservativa och rasistiska krafter i Europa. Dessa krafter företräder också en osund nationalism som i slutändan kan sluta i krig hur otroligt det i dagsläget verkar vara. Det är bara att ta en titt på historien. – Därför är det också viktigt för Europa att högerpopulismen inte får större framgång i Sverige än vad de redan fått.

Alliansen har spelat ut sin roll som samlande borgerlig kraft mot ett i många decennier dominerande socialdemokratiskt parti. Höger-vänster-skalan har idag alltmer förlorat betydelse och har ersatts av ett landskap med konservativa kontra liberala värderingar, ett slutet mot ett öppet samhälle. Detta har skapat en hel del vånda hos mittenpartierna Liberalerna och Centern och kan också förklara den hårda profilering som dessa partier fört i förhandlingarna om regeringsunderlaget med den diskutabla klausulen om totalt uteslutande av Vänsterpartiet från inflytande som juvelen i kronan. Utan en stursk Annie Lööf hade svekdebatten fått en helt annan omfattning.

Sakpolitiskt finns det bra och mindre bra saker i uppgörelsen, alla parter har fått beska piller att svälja, men alternativet hade varit bra mycket sämre. Uppgörelsen innebär ett stort antal punkter som skall genomföras eller förhalas på ett eller annat sätt. Det viktigaste, som jag ser det, är dock att gemensamt ta sig an de frågor som fört fram Sverigedemokraterna till den ställning de har idag som ett av Sveriges största partier, nämligen invandringen, flyktingfrågan, integreringen, gängkriminaliteten samt de problem och möjligheter som detta innebär. Att idag sopa SD och dessa frågor under matten tills nästa val, som kan vara obehagligt nära, är ett stort misstag. Lyckas de inte kraftfullt gå i polemik med SD och lösa integrationens problem är det mycket stor risk att SD i nästa val går förbi Moderaterna och kan till och med ingå i en kommande regering. Då får vi verkligen myror i brallorna.

Det har varit en spännande vecka men också en seg vecka med frågor och argument som ständigt upprepats. Ett evigt tröskande. Annie Lööf har naturligtvis fått sina fiskar varma när det gäller att käka skor. Man skall aldrig säga aldrig men hellre käka skor än att bli nedtrampad av marscherande stövlar.

Om det blir en dans på rosor återstår att se. Må många blommor blomma undervägs.