Att ta något för givet

Jag läste nyligen någonstans att frågar man en svensk varför man firar Sveriges nationaldag den 6 juni så står ofta personen där med tomma ögon och vet nada. Frågar man däremot finländare varför man firar Finlands nationaldag 6 december vet alla att det är dagen då Finland förklarades självständigt. Och i år vet alla dessutom att årtalet var 1917, det kan ingen ha missat. Det är bara att gratulera och salutera till 100 år! Allt har inte varit en dans på rosor.

Normalt firar jag inte nationaldagen, eller som vi säger i Finland självständighetsdagen, på något speciellt sätt men i år har sister Jane bjudit in till självständighetslunch även om det i meddelandet hon skickade stod: välkommen till självständighetspartiet. Hon skyllde på telefonens autotextning men jag undrar ändå om hon inte, likt Paavo Väyrynen, har vissa politiska ambitioner och är hemlig medlem i finländska Självständighetspartiet. Det lär faktiskt finnas ett sådant parti.

Den gode Paavo tänker nu för fjärde gången kandidera som presidentkandidat trots att utsikterna att han som Finlands president kan sitta på Gullrandas veranda en varm sommardag och läppja på en kall kalja är i det närmaste obefintliga. Något tåls han dock, likt bonden Paavo i Rundebergs dikt ”Högt bland Saarijärvis moar”, beundras för sin envishet och seghet även om han inte direkt är min politiska idol.

Normalt firar jag inte självständighetsdagen, skrev jag. Det är/var en dag som vilken annan som helst bara det att man får ledigt från jobbet. Självständigheten tar jag för given. Eller?

Vi som är efterkrigsgenerationer har inte upplevt de senaste krigen när nationen slogs för sin överlevnad, fått se släkt och bybor komma hem i kistor och känt verklig oro över framtiden. Salig far var en av de som i senaste kriget mot Sovjetunionen fick offra några av sina bästa år vid fronten. Han kom hem levande men vem vet vad han upplevt och vad hans inre dolde. Sådant talades inte om. Jag minns bara två episoder han berättade om från kriget.

Vad hade hänt om Finland hade blivit invaderad av röda armén 1944 och självständigheten gått förlorad? Det vet vi inte men risken är uppenbar att vi fått växa upp på en kolchos, som en journalist med rötter i byn, Lilian Sjölund, nyligen skrev i tidningen Hela Hälsingland. Stalins styre var hårt och deportationer, avrättningar och skräckvälde var hans medicin. Troligen hade jag inte alls funnits till.

Självständigheten är inte något givet. Det räckte inte med Lenins ord: ”Är ni nöjda nu?” när han och folkkommissariernas råd undertecknat det dokument som syftade till att ge Finland självständighet år 1917. Vi känner väl till den imperialistiska politik som Sovjetunionen förde och till den balansgång som Finland fick gå. Än idag finns det skäl att ha ett starkt försvar, en sansad utrikespolitik och vänner bland nationer och folk. Det sista inte minst med tanke på det isolationistiska tankegods som frodas i hörnen.

Vi tar ofta saker och ting för givna. Som t.ex. åtta timmars arbetsdag, fem veckors semester, kvinnors rösträtt och för den delen allas rösträtt, föräldraledighet och strejkrätt utan att tänka på den kamp som förts för att få vårt välfärdssamhälle till stånd. Glatt röstar vanliga löntagare och de som har det sämst ställt på högerpopulistiska partier utan att ett ögonblick tänka på deras verkliga politik. Huvudsaken är att man får vädra sitt missnöje.

För givet tar man också att man får tala sitt modersmål och att man kan ta del av samhällets tjänster utan att rådvill stå och skrapa sig i huvudet. Finland har två nationalspråk, finska och svenska, men det finns krafter som starkt ifrågasätter svenska språkets status i republiken. Vi har under tid fått se stora svenska domänförluster och det är inte för alltid hugget i sten att vi har två nationalspråk.

Det är mycket man tar för givet och det kan idag vara skäl att ta sig en funderare på vårt fotserland och vårt samhälle. Vår historia, dagsläget och vart är vi på väg.

Firandet har skett på olika sätt i republiken. Ikväll går balen på presidentslottet av stapeln. Inget jag direkt tittar på i tv men den får surra på i bakgrunden en stund. Lite av modeshow över det hela.

Bättre då att lyssna de musikaliska inslag som sänts. Bl.a. sjöngs Finlandia-hymnen av Sibelius tidigare idag. Det har höjts röster för att denna hymn skulle ersätta vår nuvarande nationalsång, Vårt land. Visst är den vacker, en av de bästa. En kuriosa är att Finlandia-hymen faktiskt har varit nationalsång under några år, dock inte i Finland utan i utbrytarrepubliken Biafra i Afrika på slutet av 1960-talet.

En annan märkvärdighet i sammanhanget är att vår nationalsång Vårt land har samma melodi som Estlands nationalsång. Fredrik Pacius är kompositören. Jag utgår från att Finland var först men vi delar gärna med oss.

Lunchen hos sister Jane och svåger smakade alldeles utmärkt. Vi t.o.m. skålade i bubbel för republiken och dess 100-års jubileum. Så något firade jag ändå men mest funderade jag på inte ta något för givet. Inte ens vår självständighet och rätten till mitt modersmål.

---

Sjölund: Tack för att vi slapp växa upp på en kolchos! 

Finlandia –  hymn, den mäktiga symfoniska versionen

Högt bland Saarijärvis moar – dikt av Johan Ludvig Runeberg

Gullranda